Knodd

Ja, det är rart med små knoddar", säger sonen som nyss har krånglat sin jollrande förstfödda ur overallen.

Nyss var han en bängel, nu är han ansvarsfull fader. Ett och annat i slangens ordförråd har han lärt sig av sin språksysslande moder, men inte knodd. I alla fall inte i betydelsen ’småbarn’.

Men hans jämnåriga vänner säger också knodd om egna och andras telningar. Det har man gjort i ett par årtionden. I äldre slangordböcker letar man dock förgäves.

Den vuxne knodden är av annat slag. Eller var. Han arbetade oftast på kontor eller stod i affär, var slickat förbindlig och överdrivet förekommande gentemot det täcka könet, bar ofta rutiga benkläder, hade pomada i håret och mittbena och ansåg sig lite förmer; han hade ju ett manschettyrke. Av sina kunder högre upp på samhällsskalan skattades den pigtjusande sviskonprinsen inte lika högt, och knoddskön var ett adjektiv som uttalades med förakt, som tvålfager. Särskilt nedlåtande mot dylika penningträlar och deras ambitioner var militärer (som i vid 1700-talets slut kunde skälla alla civila för knoddar) och företrädare för konstnärliga eller intellektuella yrken. "I denna värld av släta knoddar, / som le och buga för en slant", skriver Karlfeldt i sin lejonrytande dikt Om en tillbörlig vrede.

Mången bodknodd siktade väl på en karriär inom företaget, och en och annan därtill på något helt annat, med högre lyftning. Jaget i Birger Sjöbergs Fridas visor, expedit i en diversehandel, ägnar sin lediga tid åt att genom flitig läsning i konversationslexikon bilda sig. Han meddelar oavbrutet sin mer nyktert lagda Frida de nyförvärvade lärdomarna, vare sig de rör kanalerna på Mars, det moriska Spanien i månskenet eller
Italien - hela fantasin om de små citroner gula hade framkallats av "ett färgblänkande sydländskt landskap på en burk med citronkarameller".

En broder i både yrket och anden har han i Grönköpings poet Alfred Vestlund, som tillbringar sina dagar som avdelningsföreståndare på tricotavdelningen i Varuskrapan men efter dagens värv svingar sig på pegasens rygg, från vilken han framvirvlar sina ädelpekoralistiska hyllningar till skaldekonsten, hembygden och sin sång- och fästmö I-a. De tidigare av poemen finns samlade i den i dag lilla klassiska volymen Guldregn (1935).

Båda dessa butiksanställda har en plats i litteraturhistorien och även i mångas hjärta. Trots sina andliga anspråk - som inte är ringa - är de inte som många av sina försäljande kolleger knoddgentila eller knoddäna - de uppträder inte med smöriga halvherrefasoner, och deras ojämna bildningsprofil är lika mycket resultatet av en otyglad vetgirighet som av strävan att göra intryck.

Knoddän, detta omistliga ord från förra sekelskiftet, kunde vara skapat av en knodd om det inte vore för dess förtäckta ironi: det tarvliga knodd har snofsats till med den fransklånade ändelsen än, som i mondän. (På motsvarande sätt kan de grova svinaktig och svinig elegantiseras till svinuös: svinuösa priser, svinuöst rik.)

Men har nu de små knoddarna i bävernylonsoverall något med gårdagens bodbiträden att göra?

Ja, faktiskt. Bodknodden har sitt upphov i tyskans och nederländskans knode, knodde som betyder något runt och knubbigt, ett ord som hör till gruppen, liksom knut, knopp och knöl och tyskans Knödel, ’klimp’. Detta knode användes nedsättande om hantverksgesäller och liknande personer. I svenska dialekter finns också samma ord knodd med alldeles samma betydelse av något runt.

Bland många föreställningar om något litet och runt som används om våra minsta, som knopp, klimp, kläpp, kotte, svamp, knatte, kil, plutt och palt, är knodd och varianter som knoddis och knodda just nu särskilt gångbara som hypokoristiska benämningar, det vill säga ’smekord’.

Det märkliga är att lika förlöjligande som knodd låter yttrat om en ung man med lite för tydligt brackigt uppåtsträvande framtoning, lika rart låter det om de små rackarna i sandlådan.