Klimatomslag gav upphov till språk

Skvallrande förhistoriska människor runt lägerelden. Det är den förhärskande bilden av de första talande människorna. Det var det sociala samspelet som var drivkraften när människan skaffade sig ett språk. Vi berättade, resonerade, imponerade och lurades. Vi ville ha nya vänner och andras mat, och vi försökte vinna detta genom att prata.

Men det finns andra teorier om språkets uppkomst, mer inriktade på jakten på föda än på det sociala samspelet. En helt ny sådan har nu lanserats av kognitionsforskarna Peter Gärdenfors och Mathias Osvath, en teori som har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Den går ut på att språket uppstod i kampen om födan på savannen.

Det som drev fram denna utveckling var en genomgripande klimatförändring. För våra förfäder ledde den till ett helt nytt levnadssätt där det var en fördel att ha ett språk.

För flera miljoner år sedan började klimatet förändras så att de tropiska skogarna krympte och savannerna växte. Människans och schimpansernas förfäder hade levt i den tropiska skogen. Nu delades släktlinjerna. Schimpansernas förfäder blev kvar i skogen, medan våra förfäder så småningom gick ut på savannen.

I skogen hade det varit möjligt att leva ur hand i mun, av framför allt frukt och nötter. Livet på savannen krävde en ny typ av framförhållning. Där fanns det kött att tillgå och för att få tag på det måste man ha ändamålsenliga redskap.

– Ett lejon är kroppsligen anpassat för jakt, men våra förfäder var tvungna att helt förlita sig på tänkandet för att få tillgång till kött, säger Mathias Osvath.

Livet på savannen kan ha inneburit såväl asätande som jakt. Det krävde olika slags redskap. Även schimpanser kan tillverka och använda enkla redskap. Förmänniskorna började tillverka en helt ny typ av redskap, stenverktyg med vass egg. De äldsta kända är 2,6 miljoner år. Det är de så kallade Oldowanredskapen, uppkallade efter en fyndort i Tanzania.

Bitar av mindre stenar har slagits bort så att vassa kanter har bildats. Analyser av nötningen visar att redskapen från början har använts för att skära kött. Oldowanverktyg användes av Homo habilis, som är den första medlemmen av vårt släkte, en art som tros ha uppkommit för drygt två miljoner år sedan. Hjärnorna hos Homo habilis var större än föregångarnas, men mycket mindre än våra. Möjligen har flera arter kunnat tillverka dessa verktyg.

Livet på savannen innebar alltså långsiktighet på ett annat sätt än livet i skogen. Fynden visar att Oldowankulturens människor transporterade föremål, från hundratals meter till i enstaka fall tiotals kilometer.

– Det rör sig om speciella typer av stenar som lämpade sig för verktygen. Man hittar dem inte överallt ute på savannen, förklarar Mathias Osvath.
Människorna flyttade på råmaterialet. De började tillverka stenverktygen på en plats och gjorde dem färdiga på en annan. Detta krävde avancerad planering.

Mathias Osvath har nyligen visat att nutida schimpanser har kapacitet att planera för framtida behov. I hans experiment klarar de av att välja ut ett verktyg som de aldrig tidigare har sett för att använda till att suga upp nyponsoppa med vid ett senare tillfälle. Oldowankulturens människor måste ha haft minst lika avancerad tankeförmåga som schimpanser. Savannlivet gjorde att denna förmåga ytterligare anpassades.

Våra förfäders anatomi kom att anpassas till livet på savannen. Kroppen formades så att den på ett energieffektivt sätt skulle kunna gå långa sträckor, springa och bära. Dessutom anpassades tänkandet till det nya livet.

Men det var inte framtidsplaneringen i sig som, enligt den nya teorin, ledde till språkets uppkomst. Det var samarbetet om mål i framtiden. Homo habilis levde i grupp. Alla djur i grupp kommunicerar med varandra. Men de utbyter enbart information om det som händer här och nu. För att kommunicera om framtiden eller vad som händer på andra platser krävs symboler, i form av läten eller gester. Symboler är grundläggande för språket.

Det finns sådant som visar att även schimpanser har viss förmåga att meddela sig med varandra om framtiden. För Oldowankulturens människor måste överlevnadschanserna ha ökat avsevärt om de kunde kommunicera om sina planer för framtiden, hävdar Peter Gärdenfors och Mathias Osvath.

Tänk bara om en individ på egen hand upptäcker en död elefant som kan ge massor av mat. Om hon kan tala om för medlemmarna i gruppen var den ligger, och om de tillsammans kan bege sig dit med rätt redskap och tillräckligt med vatten för färden, så har de vunnit väldigt många kalorier. Homo habilis måste dagligen ha gett sig ut på gruppexpeditioner i landskapet med sådana mål i sikte.

Gärdenfors och osvath får stöd för sitt resonemang av arkeologer som har funnit belägg för aktiviteter som kräver att människor kommunicerar om framtiden. De äldsta bevisen är en halv miljon år gamla, vilket betyder att språket har funnits minst så länge.

– När det finns direkta belägg för arbetsfördelning, till exempel barnpassning, födoinsamling, samarbete vid jakt eller byggande av stora bostäder, då finns det också belägg för språk, säger Peter Gärdenfors.

Språket uppstod alltså enligt Peter Gärdenfors och Mathias Osvath som en kulturell innovation. Från början var det naturligtvis mycket enkelt. Så småningom ledde det förändrade beteendet till en biologisk anpassning i hjärna och talorgan som möjliggjorde ett språk. Detta utvecklades, och den ökade förmågan att kommunicera gav ytterligare fördelar, vilket i sin tur ledde till ännu större överlevnadschanser på savannen.

Man har kunnat identifiera en av de gener som är kopplade till språket, FOXP2. Den har nyligen hittats också hos neandertalare. Detta tyder på att en språkanpassning existerade redan när Homo sapiens och neandertalarnas släktgrenar skildes åt för cirka 400 000 år sedan.

Charlotta Sjöstedt är vetenskapsjournalist.