Kinesiska  händer tappar tecknen

Tangentborden smattrar på  kontoret för mjukvaruutveckling där programmeraren Huang Hao, 28, arbetar.  Han tillhör den nya generation kineser med universitetsexamen som har flyttat till en större stad, i detta fall Peking, för att arbeta. Huang Hao är ambitiös. Men han har också begränsad skrivkunnighet.

- Jag kan skriva färre tecken nu än då jag var tio år gammal. Det enda jag skriver för hand i dag är min namnteckning då jag signerar något, säger han.

Huang Hao sköter sitt arbete vid en dator. För att kommunicera med vänner och familj använder han mejl, telefon och sms. Eftersom han i princip aldrig skriver tecken för hand så glömmer han helt enkelt bort hur man gör. Och han är långt ifrån ensam om detta. En undersökning genomförd av tidningen China Youth Daily i april 2010, visade att 83 procent av de över 2 000 tillfrågade hade problem med att skriva tecken för hand.

Huang Hao berättar hur det ofta ser ut på de möten som företaget håller i de många små rummen med skrivtavlor:

- Många har glömt helt hur tecknen skrivs, även de enklaste. Har man inte förberett en utskrift från datorn som man kan skriva av, så slutar det oftast med att man låter bli att skriva och bara pratar.

Han säger att detta inte på något vis ses som ett problem i företaget. I stället ger det upphov till skratt. En kollega har skämtsamt fått ett smeknamn som direktöversatt blir "teckenglömmaren".

Victor H. Mair, professor i kinesisk litteratur och språk, med doktorstitel från Harvard, har myntat termen character amnesia, 'teckenamnesi'.

- Detta problem kommer bara att bli värre med tiden. Det blir allt enklare att skriva tecken digitalt, vilket gör att befolkningen glömmer bort hur man skriver för hand,  säger han.

Det blir en ond cirkel:  många börjar föredra det digitala alternativet, eftersom de inte klarar av att skriva för hand. På så vis blir handskrivning ovanligare och minskar ytterligare i såväl omfattning som kvalitet.

Men det finns kineser som inte vill låta det digitala ta över. Victor H. Mair berättar om sin nära vän, redaktör Xu Wenkan, som då han skickar e-post alltid skannar in ett handskrivet meddelande och bifogar som pdf. Xu vet hur man använder datorer för att skriva tecken, men har valt en krångligare väg för att bevara en vacker och fullständig handstil.

Zi Wei, lärarstudent vid Beijing language and culture university, är lika angelägen om att vårda de kinesiska  tecknen. Hon tränar handstil i block eller med pensel minst en timme varje dag.

- Givetvis är det smidigt att snabbt kunna skriva tecken digitalt, säger hon, men det bör göras i kombination med att underhålla de tecken vi har lärt oss som unga. Annars är undervisningen i skolan helt bortkastad, och en stor del av vår kultur och historia riskerar att glömmas bort.

Zi Wei understryker också tecknens betydelse för att hålla ihop Kinas alla olika dialekter.

Graden av läs- och skrivkunnighet i Kina - literacy rate - ligger i dag på 93 procent, enligt Unicef. Men Victor  H. Mair menar att den siffran  i verkligheten kan vara betydligt lägre:

- Det är ofta svårt att lita på myndighetsstatistik från Kina, och dessutom förknippas uttrycket literacy rate främst med förmågan att läsa och inte att skriva. Det är lättare att passivt läsa än att aktivt skapa tecken genom att skriva för hand.

Detta problem beskrivs ofta som unikt för Kina. Det japanska alfabetet innehåller till exempel betydligt färre och mindre komplicerade tecken än det kinesiska.

I den numera obligatoriska kinesiska grundskolan lär sig eleverna att skriva genom mekanisk upprepning. Från tidig ålder fylls otaliga skrivböcker av punkter och streck, samtidigt som nästan alla läxor görs med papper och penna. I dag är det dock mycket ovanligt att eleverna skriver tecken för hand utanför skolan, och i högre utbildning sker undervisningen främst med hjälp  av datorer.

Victor H. Mair säger att undervisningen även i grundskolan har ändrat form. Det kinesiska ljudalfabetet pinyin har blivit allt vanligare i textböckerna. Pinyin bygger på vårt latinska alfabet, med kompletterande streck för att ange kinesiskans ordtoner. Sällan skrivs denna fonetiska skrift ihop när ett ord utgörs  av två tecken.

- De flesta ord i kinesiskan är tvåstaviga. De formas av två separata tecken. För att förenkla språket skriver man nu isär dessa ord när man använder pinyin, vilket gör att man genom att läsa pinyin inte bara glömmer bort de separata tecknen, utan också vilka två tecken som tillsammans utgör ett ord, säger Victor H. Mair.

Han anser det svårt att spekulera om huruvida kinesiskan kommer att överge sina skrivtecken för att använda sig av ett annat alfabet.

- Det kommer inte att ske plötsligt, säger han, utan snarare som en process på 3050 år. Förmodligen kommer tecknen heller inte att överges helt, snarare kommer en mix av tecken och pinyin-bokstäver att uppstå. Den kan sedan användas olika beroende på situation och syfte. Processen har i själva verket redan börjat, och utbredningen av engelska har haft stor inverkan på  hur många kineser använder sitt språk.

Victor H. Mair skickar via mejl en simpel inköpslista (se bilden till höger), skriven av en kinesisk doktorand. Där kan man se hur snart sagt varje tecken blivit fel. Skribenten har även tvingats överge vissa försök till skrivtecken för att i stället använda fonetisk skrift, bland annat när det gäller det relativt enkla tecknet för räka.

För att skriva kinesiska tecken digitalt användes tidigare ofta systemet wubi, där streck och punkter väljs i rätt ordning för att skapa ett skrivtecken. Wubi har nu nästan helt ersatts av pinyin, där det räcker att skriva uttalet av ett ord och sedan välja rätt tecken från en lista. För att välja rätt tecken måste man alltså minnas hur tecknet ser ut, trots att man kanske inte kommer ihåg hur man skriver det för hand.

Mjukvaruföretag och internetportaler tävlar om att göra funktionen så användarvänlig som möjligt. På sökmotorn  Sogou - en av Kinas största med över 300 miljoner användare - kan användaren skriva latinska bokstäver direkt i sökfältet och få upp kinesiska tecken i en rullgardinsmeny. Det är inte ens nödvändigt att byta tangentbordets funktion från engelska till kinesiska för att få tillgång till sidans fullständiga material.

Sogou erbjuder också en liknande mjukvara, att användas i andra program, som enligt företaget dagligen uppdateras med nya ord, meningar och kombinationer av tecken. Det går nu att skriva en hel mening med enbart några knapptryck. Den kinesiska dagstidningen China Daily skrev i augusti förra året att Sogous sökmotor är den mest nerladdade av alla liknande mjukvaror.

Victor H. Mair gjorde i fjol en egen undersökning, där han frågade 200 högutbildade kinesisktalande vilket system de föredrog för att skriva tecken digitalt. Då svarade 98 procent att de föredrog pinyin.

Kina har flest internetanvändare i världen: 420 miljoner enligt officiell statistik. Också sms används mer i Kina än någon annanstans. En orsak kan vara att mycket innehåll går att få in på liten plats; ett kinesiskt tecken är ju ofta ett helt ord, så det är möjligt att få med mer information än i ett sms med latinska bokstäver.

Kinas utbildningsministerium genomförde 2008 en undersökning bland 3 000 lärare runt hela landet. Drygt 60 procent klagade på att deras studenter blir allt sämre på att skriva för hand.

Året därefter anordnade myndigheterna en handstilstävling med 10 miljoner deltagare, och införde provklasser där studenterna måste skriva mer för hand. Det hölls under 2009 också en nationell konferens i ämnet. Där diskuterade politiker och lärare om studenter vid landets universitet och högskolor skulle tvingas skriva uppsatser för hand för att hålla tecknen vid liv.

Men Victor H. Mair anser att man i Kina inte tar problemet på lika stort allvar som exempelvis i Taiwan:

- I Kina finns små grupper som vill skydda och främja skrivtecknen, men de har inte särskilt stort inflytande. Där är det mycket ett spel för gallerierna, medan teckenivrarna i Taiwan är mer hängivna. Det hör också ihop med Taiwans traditionella skrivtecken.

I Taiwan har man fortfarande kvar de traditionella skrivtecken som använts i Kina under tusentals år, men som på det kinesiska fastlandet förenklades 1956 för att öka läs- och skrivkunnigheten.

Taiwans kulturdepartement anordnar varje år en festival för att bevara de traditionella tecknen, och förra året övade fler än 10 000 taiwaneser sin handstil på ett torg i huvudstaden Taipei, under ledning av landets president Ma Ying-jeou.

Ironiskt nog, med denna utveckling, är läs- och skrivkunnigheten högre i Taiwan än i Kina, trots att kineserna under 1950-talet förenklade sina tecken just för att förbättra den kunskapen. Medan man på fastlandet glömmer sina tecken, arbetar Taiwans regering för att få traditionella skrivtecken erkända som ett kulturarv av FN-organet Unesco.

Samtliga äldre kinesiska klassiska dikter och litterära verk är skrivna med traditionella tecken, som i dag är det första alfabetet för 30 miljoner människor. Dit räknas de tecken som tillkom före 1950-talet. Förutom i Taiwan används de traditionella skrivtecknen även i Hongkong och Macao.

I den pågående debatten vill många se åtgärder från myndigheterna för att bevara Kinas skrivtecken. Men många andra anser att denna form av skrivsvårighet inte är ett stort problem, utan snarare en naturlig utveckling.

Victor H. Mair menar att kineser som börjar förlita sig på en mobiltelefon för att kolla upp bortglömda tecken, med tiden kommer att glömma allt fler. Det må vara sant, men vilka konsekvenser får det i vardagslivet? Victor H. Mair pekar på kulturella aspekter, samt att det är tidsödande att behöva använda sig av en mobiltelefon för det ändamålet.

Andra menar att det är långt mer tidsödande att lära sig och att underhålla förmågan att skriva tecken för hand. Unga pragmatiker som Huang Hao verkar inte reflektera mycket över situationen. Han är själv övertygad om att han i framtiden kommer att kunna skriva färre tecken, men är inte särskilt bekymrad för det.

- Det är inget problem, för det påverkar inte mitt liv, säger han.

Problem eller inte, klart är  i alla fall att Kinas kombination av ekonomisk utveckling och minskande skrivförmåga sällan har skådats i historien.