Kalaallisut* inne från kylan

"Jag har sagt till mina äldre barn att de bara får tala grönländska med sina småsyskon. Det är för små för att tala danska."

Så säger Inga Dora G. Markussen.

Hon är chefredaktör för den tvåspråkiga tidningen Atuagagdliutit/Grønlandsposten i huvudstaden Nuuk - eller Godthåb, som det fortfarande står på många kartor.

- I en annan familj trodde dottern att danska var grönländska, och att grönländska var ett främmande språk! När föräldrarna insåg det, flyttade de till en annan stad. Det kanske vi också måste göra, säger Inga Dora G. Markussen.

Själv talar hon både danska och grönländska med sin man.

- Det beror på ämne. Grönländska är ett känslospråk. När vi talar om känslor med varandra använder vi grönländska.

Hon blir ivrig när hon talar. Vid ett tillfälle slår hon näven i bordet. Så lutar hon sig tillbaka i stolen.

- När man talar om språk i Grönland, så kommer genast en massa känslor upp, säger hon och ler.

Hemma hos Britta Lohmann hänger en kungsejder och två gamla jaktgevär på väggen. Matsalsstolarna är klädda med sälskinn. På prydnadsbordet tronar ett par valrossbetar och en narvalstand.

Britta Lohmanns föräldrar talade bara danska med henne när hon var liten, trots att båda hade grönländska som modersmål. Hennes mamma var fåruppfödare från södra Grönland, hennes far jägare från Nordgrönland. De träffades  i Nuuk som, likt många huvudstäder  i världen, skiljer sig från resten av landet. Framför allt talas det mycket danska här. Nuuk är självstyrets administrativa centrum, och många höga tjänstemän talar bara danska, trots att grönländska sedan länge är Grönlands enda officiella språk.

Britta Lohmann växte upp under "danskifieringens" mest intensiva år, på 1960- och 70-talen. Grönland var efterblivet i danskarnas ögon och skulle moderniseras. Ekonomen och politikern Mogens Boserup, som var ansvarig för moderniseringsprogrammet, ansåg att det grönländska språket borde förpassas till köket, eftersom det inte var "ekonomiskt livsdugligt". Många trodde att grönländskan skulle dö ut. Det var danska som gällde för den som såg framtiden an. Det ansågs intelligentare att tala danska, och grönländskans sociala status sjönk som en sten. Många grönländska föräldrar valde att uppfostra sina barn på danska för att ge dem nyckeln till högre utbildning och ett gott liv.

Andra barn fördes, med eller utan föräldrarnas samtycke, till Danmark, för att bo i danska familjer, tala danska och integreras i dansk kultur. De traumatiserande följderna för en del av dessa barn har nyligen aktualiserats genom spelfilmen Eksperimentet och den färska memoarboken For flid og god opførsel av Helene Thiesen.

Britta Lohmann fick inget grönländskt namn, trots den grönländska traditionen med flera tilltalsnamn. Hon fick bara heta Britta, men hon lärde sig ändå grönländska, genom att leka med andra barn.

När hon var 16 år flyttade hon till Danmark för att gå i gymnasiet. Sedan läste hon till livsmedelsbiolog på universitetet.

- Det går fortfarande i stort sett inte att läsa naturvetenskap på högskolenivå i Grönland, säger Britta Lohmann.

Men kanske håller det på att ändras, delvis beroende på Britta själv - nu undervisar hon i biologi och naturlära  på Grönlands lärarseminarium Ilinniarfissuaq.

- Jag blandar språken i undervisningen, förklarar hon. Jag försöker att hålla mig mest till grönländska, men böckerna vi har är på danska.

Den tjocka grundboken Pinngorfik, pinngorarfik Kalaallit Nunaat, som beskriver Grönlands ekologi, är ett av undantagen. Den danska originalversionen finns utgiven i både engelsk och grönländsk översättning. Syftet med boken är inte bara att ge kunskaper om öns särpräglade arktiska ekologi, utan också att utveckla terminologin på ett område där grönländskan saknar mängder av ord. Detta för att grönländare i framtiden ska kunna diskutera miljöfrågor på sitt eget språk.

Motsvarande luckor finns inom ekonomi, juridik, medicin och teknik. Grönländarna kämpar för att grönländska ska bli ett komplett språk, som kan användas för att uttrycka allt, inte bara sådant som ingår i traditionell, inuitisk kultur.

Men trots satsningen på att översätta den 400 sidor tjocka boken är den språkliga erövringen av ett nytt ämnesområde inte given:

- Översättningen blev inte så bra, säger Britta Lohmann.

Annars förväntas varje grönländare numera behärska tre språk: grönländska, danska och engelska, i nämnd ordning.

I byn Kangerlussuaq, en före detta amerikansk flygbas, förbinder ett Airbus-plan Grönland med resten av världen. De flesta av de drygt 500 personer som bor i Kangerlussuaq har flyttat hit för att arbeta på flygplatsen eller för att valla turister på safari till myskoxarna, inlandsisen och norrskenet.

I en av de gamla militärbarackerna  ligger byns skola, där Else Marie Asmussen undervisar i danska och engelska  i årskurs sex. Under dansklektionen växlar hon mellan danska och grönländska.

- Många här är dubbelspråkiga  och har hört danska sedan uppväxten.  De övriga måste lära sig danska genom grammatiken, förklarar hon.

Enligt Else Marie Asmussen är danska på sätt och vis svårare än grönländska.

- På grönländska kan man alltid förklara varför det heter på ett visst sätt, på danska finns inte alltid en förklaring. Grönländsk grammatik är mer konsekvent än den danska, säger hon.

När Else Marie Asmussen undervisar  i engelska växlar hon mellan grönländska, danska och engelska.

Barnen har en trespråkig ordlista med ett par tusen ord till sin hjälp: EnglishGreenlandic-Danish, eller, om man läser den från andra hållet: Kalaallisuttuluttutqallunaatut.

Det är allt som finns utgivet för den grönlandsspråkiga som vill lära sig engelska. Vill man utöka sitt ordförråd får man använda en danskengelsk ordbok. Grönländarna lär sig fortfarande engelska genom danska.

Man kan fråga sig varför grönländarna ännu klamrar sig fast vid danska, när det också är ett pyttespråk, globalt sett. Varför inte låta engelska bli andraspråk och därmed öppna dörren till hela världen?

Det var längesedan ön var en dansk koloni. År 1953 blev Grönland formellt en jämbördig del av det danska riket, och 1979 fick man så kallat hjemmestyre med egen regering och eget parlament. För två år sedan utökades självbestämmandet ytterligare i och med selvstyret. Numera är det bara utrikes- och försvarspolitik som sköts av Danmark. Ön får också ett årligt statligt bidrag på 3,5 miljarder danska kronor.

Men de pengarna kommer snart inte att behövas, spår optimisterna, när den intensiva jakten på olja och mineraler gör att de egna miljarderna börjar rulla in. Steget till fullständig självständighet ligger nu helt i grönländarnas egna händer.

Ändå behåller danska språket sin starka ställning. Det beror inte bara på att grönländarna är fortsatt beroende av Danmark för specialistkompetens inom en rad yrken, för utbildning och hälsovård. Till de små boplatserna längs kusten är det fortfarande danska vaccinationssjuksköterskor och barnmorskor som färdas med helikopter eller hundsläde. Svårt sjuka flygs fortfarande till Rigshospitalet i Köpenhamn. Många grönländare är gifta med danskar, över 18 000 grönländare bor i Danmark och ännu fler har släktingar där.

Hur självständig förmår man vara - språkligt och på andra sätt - när man har en befolkning på knappt 57 000 spridd över 2,1 miljoner kvadratkilometer?

Att grönländarna inte klarar sig med bara grönländska är uppenbart, och år 2001 stormade debatten om danskans och engelskans ställning. I Kangerlussuaq hölls då en språkpolitisk konferens, med uppdrag att ge rekommendationer till den grönländska regeringen.

Slutsatsen blev att det trots allt var bättre att hålla fast vid danskan som första främmande språk: "Se på minoritetsspråken i Nordamerika. De äts upp av engelskan", löd argumentationen, och fortsatte: "Eftersom danskan också är ett minoritetsspråk i världen, kan danskarna förstå oss bättre, och vi dem. Vi har också snart trehundra år av gemensam historia."

Det hade gått trettio år sedan Mogens Boserup, dansk ekonom, författare och professor, fick motta en kajak utan skinn vid ett möte med grönländska politiker. "Kajaken är den grönländska kulturen. Skinnet är vårt språk", förklarade politikerna för Mogens Boserup.

Nu fastslog dock konferensen i Kangerlussuaq att grönländska inte längre är ett hotat språk. Det lever och mår bra - skinnet finns kvar. Utmaningen är i stället, sade man, att se till att grönländskan utvecklas i takt med omgivningen, för att inte bli ett "fängelse för befolkningen".

Men synen på grönländska är inte odelat positiv på Grönland. När hjemmestyret infördes i slutet av 1970-talet slog pendeln tillbaka med full kraft: plötsligt var det bara grönländska som gällde. Grönländska, eller kalaallisut, var det grönländska samhällets kärna. Det blev politiskt inkorrekt att gifta sig med danskar, och många såg ner på dem som talade danska.

- Språket blev som en religion, men det fanns inga präster för att ta hand om det, säger Per Langgård. Han är chefsrådgivare på Oqaasileriffik, som är Grönlands motsvarighet till svenska Språkrådet. Arbetsrummet ligger i universitetsbyggnaden i Nuuk, med utsikt över de snöklädda bergen på andra sidan fjorden.

Han beskriver den starka motreaktion som kom på danskifieringsprocessen.

- Man ville bli Grönländare, med stort G. Men de som kunde grammatiken, och som kunde göra läroböckerna, var redan döda, säger Per Langgård, som själv är född i Danmark.

Han berättar att kulturen och symbolerna fick oerhört stor betydelse. Man hämtade lärare från små orter, som kände till gamla ord för 'vapen' och 'kajak', och upphöjde dem till lektorer som skulle undervisa andra lärare.

- Lärarna i grönländska är fortfarande dåligt utbildade. Det gör att barnen får bristfälliga kunskaper i sitt modersmål, vilket gör det svårare för dem att lära sig andra språk.

Språket ses fortfarande som en etnisk markör, snarare än som något instrumentellt.

- Vi måste lära våra barn att grönländska varken är sämre eller bättre än andra språk - det är ett verktyg.

Ibland målas bilden upp av grönländarna som ett jagande, nomadiserande folk, som plötsligt tvingats ner i skolbänken. Där har skolsystemet slagit sönder det gamla inuitiska sättet att leva. Men det är en fördomsfull bild, anser Per Langgård.

- Grönland har inte gått direkt från stenåldern till atomåldern, säger han. Redan på 1820-talet konstaterade en missionär att analfabetismen var utrotad här. Det innebar kanske inte så mycket mer än att folk kunde skriva sitt namn och läsa katekesen, men det hade ändå stor betydelse.

På 1800-talet fanns grönländskspråkiga lärarseminarier i både Nuuk och Ilulissat, som gav ut läroböcker.

- Det var egentligen bara under perioden mellan 1950 och 1979 som grönländskan var hotad på allvar, och det är en ganska kort tid.

Men även om det grönländska språket är starkt i dag, och till och med expanderar, får man inte slå sig till ro, menar  Per Langgård.

- Vi måste ge akt. Språket kan dö ut  på en generation. Att språket har stått emot trycket och överlevt beror inte främst på politiska beslut, även om de naturligtvis har medverkat.

Det viktigaste för språkets motståndskraft är i stället den folkkänsla som skapades när det var hotat.

- Den enskilde medborgaren började ta hand om sitt språk, blev språkligt uppmärksam och var noga med att inte använda för många danska ord, säger han.

Kanske är det denna språkliga medvetenhet som har gjort Grönland till ett land fyllt av språkpoliser - eller språkdetektiver, som Heidi Møller föredrar att kalla dem. Hon ska efterträda Inga  Dora G. Markussen som chefredaktör för tidningen Atuagagdliutit/Grønlandsposten och har fått utstå språkdetektivernas pekpinnar, både i yrket och som privatperson.

- Det finns många i den gamla generationen som påpekar: "Så säger man inte!", "Så här ska det heta!" Jag älskar den gamla generationen och har lärt mig mycket av dem, men ... jag kan inte bli en slav under detektiverna.

Heidi Møller har en dansk far och gick i danskspråkig skola.

- Jag växte upp med inställningen att grönländska var av andra rangen, men när jag själv blev en ung kvinna upptäckte jag att mina föräldrar hade haft fel. Jag kände mig mycket grönländsk, och min framtid och allt jag ville ha fanns här.

- Jag ville inte att mina barn skulle få uppleva samma sak som jag. Jag ville kunna tala grönländska med dem.  Det var då min egen kamp för att erövra språket började, säger hon.

Heidi Møller fick lära sig den  hårda vägen.

- Människor skrattade åt mig och hånade mig. Jag blev utskälld när jag försökte tala grönländska. "Du är inte grönländare, din dumma dansk!", fick jag höra.

Men när hon kunde uttrycka sina åsikter på grönländska blev hon mycket stolt, och kände att omgivningen såg annorlunda på henne: "Nu är hon en grönländare!"

- Jag är dansk också, och stolt över det med, säger Heidi Møller. Men jag är inte stolt över hur danskar och grönländare ser på varandra, om man inte talar det ena eller andra språket.

I Nuuks populära kulturhus Katuaq köper några föräldrar biljetter till kvällens barnbioföreställning. På disken ligger kvartalets kulturprogram: ett på danska, och ett på grönländska. Men filmerna visas bara på danska.

Christian Wennecke slår sig ner vid ett av borden i foajén.

- Det värsta grönländare kan säga sinsemellan är "du talar inte grönländska ordentligt", säger han.

Christian Wennecke flyttade till Grönland för två och ett halvt år sedan för att arbeta vid Nunanut Allanut Pisortaqarfik, självstyrets utrikesdepartement.  Till skillnad från de flesta danskar har han bestämt sig för att lära sig grönländska ordentligt.

Men det är inte lätt. Så snart han talar till någon på grönländska, får han svar på danska. Det gäller även när han talar med sin flickvän, som till och med är gymnasielärare i grönländska.

- Hon skrattar bara åt mig och säger att det låter konstigt. I början blev jag upprörd när grönländarna svarade mig på danska. Nu har jag insett att de inte menar något illa. De är bara så vana vid att tala danska med danskar. Dessutom är de ovana vid att höra "dålig" grönländska.

Christian Wennecke har gått kurser vid Sprogcenteret i Sisimiut, som i stort sett är det enda som erbjuds utlänningar som vill lära sig grönländska. För att ta sig dit måste man flyga, eftersom det inte finns några vägar som sammanbinder Grönlands städer.

- En gång i halvåret ger de en tvåveckorskurs. Det innebär att jag måste vara borta från jobbet i två veckor. Lyckligtvis har jag en arbetsgivare som bekostar kurserna och låter mig åka, säger Christian Wennecke.

Man kan diskutera hur svårt grönländska är som språk. Christian Wennecke tycker inte att det är så komplicerat, men han påpekar att det finns sociala faktorer som gör det svårt att ta till sig.

- Det är motsägelsefullt, suckar han. Vid alla offentliga möten är det alltid någon som tar upp språkfrågan: "När ska danskarna börja tala grönländska? När kommer all vetenskap att vara på grönländska?" Det är vad jag hör i ena örat. I det andra örat svarar de på danska när jag talar till dem på grönländska.

Nej, det är inte språkets fel att det är svårt att klara sig på grönländska för dem som inte har växt upp i landet.

- Det handlar dels om fördomar, säger Per Langgård. Om du är säker på att det inte går, så går det inte! Dels handlar det om att omgivningen inte är uppmuntrande. Det är svårt att "få tillstånd" att börja använda grönländska. Dessutom är det brist på bra lärare och studiematerial.

Språket har en logisk struktur, som är förhållandevis enkel att förstå.

- Närapå vartenda ord jag hör har jag aldrig förr hört i min del av världen, men språket bygger på mycket stabila regler och uttalet är egentligen inte heller så svårt för en nordbo, säger Per Langgård.

Han hoppar upp från stolen och visar en filmsnutt på datorn, där han själv står och pekar på en skiss av det mänskliga svalget.

- Vi har redan ljuden i munnen.  Man måste bara veta var man ska leta, förklarar han.

Per Langgård är språkteknolog, och har ägnat de senaste åren åt att utarbeta grönländska stavnings- och grammatikkontrollprogram.

- 95 procent av de grönländska orden förekommer inte två gånger i samma text, säger han. Det skiljer sig mycket från de språk jag är van vid.

Bredvid honom på väggen hänger ett porträtt av Samuel Petrus Kleinschmidt, som föddes som son till en tysk missionär i Sydgrönland i början av 1800-talet. Han var av avgörande betydelse för det grönländska skriftspråkets utveckling och gav bland annat ut en grönländsk grammatik.

- Den är ett storverk även internationellt sett. Han klassificerade allt i grönländskan enligt regler som vi använder än i dag när vi arbetar med våra datorprogram, säger Per Langgård.

I diskobukten 55 mil längre norrut, i Grönlands tredje största stad Ilulissat, är allt klotter i busskurerna på grönländska, med undantag av några fuck you. Här bor 4 500 människor och lika många slädhundar.

Thrine Gamst-Pedersen binder  hunden Kamik vid kättingen utanför huset efter slädturen.

- Under många år hade vi en regeringschef som vägrade tala något annat än grönländska när han träffade utländska gäster, säger hon. Det var pinsamt. Nu har den politiska inställningen blivit lite mjukare, och det är bra.

Thrine Gamst-Pedersen studerade i Danmark, men lockades tillbaka till Grönland - av sin danske make.

- Det sägs att de grönländska kvinnor som gifter sig med danska män gör det för att de grönländska männen inte vill ha dem, säger hon och skrattar.

Thrine Gamst-Pedersen har både danska och grönländska som vardagsspråk. Med maken talar hon danska; på arbetet som zonterapeut blir det mest grönländska.

- Men även om jag skulle ha bosatt mig i Danmark och bara använt danska, så skulle jag mycket väl veta att jag är grönländska, säger hon.

Maken Ole Gamst-Pedersen, som ansvarar för stadens konstmuseum, berättar att Grönlands konstnärer länge bara avbildat myskoxar, kvinnor med den traditionella, inuitiska hårtofsen och andra etniska symboler.

- Nu har vi en ny generation konstnärer som gör konst, där man inte kan se om det är en grönländsk, fransk eller kinesisk konstnär som gjort den. Det är en befrielse! säger han.

Hemma hos familjen Fly, ett par hundra meter bort, står tv:n på. Tre generationer sitter i skinnhörnsoffan och tittar  förstrött på ett program om katter  på Animal planet, textat till danska.  Samtidigt talar de med varandra på grönländska.

Här i Ilulissat, på lite avstånd från den danskpräglade huvudstaden, är det förmodligen lättare att lära sig grönländska. Invånarna delar gärna med sig av grönländska ord och rättar vänligt felaktigt uttal. Här lär man sig också snabbt att en fallande vissling på inandning är en bekräftelse, ungefär som det norrländska jo:et, och att höjda ögonbryn inte uttrycker förvåning, utan betyder 'ja'.

Mamma Louise Fly går ut på balkongen, där kläder hänger på tork i den tjugogradiga kylan, och hämtar in en påse kött. Det kommer från en ung grönlandssäl som pappa Peter Fly har fångat.

Hennes tvååriga brorsdotter smackar belåtet när hon flera timmar senare får skeda i sig av den klassiska, grönländska sälsoppan med ris och potatis.

- Suaasat mamat! 'Sälsoppan smakar gott!'