Jargong på slak lina

Någon höjer volymen på musiken. Det luktar svett. Julietta Birkeland och Anna Båvner värmer upp. Nu ska de kötta på ordentligt – träna så hårt att de nästan dör.

Under taket hänger upphissade trapetser och utmed ribbstolsväggarna står väskor, tygpåsar och vattenflaskor. Anna tar av sig raggsockorna, lägger sig raklång på golvet och sträcker upp armarna. Julietta ställer sig bredvid henne.

– Staff équi? föreslår Anna.

– Okej. Hur ska jag tänka, ska jag trycka upp? Jag tror att det blir bättre, säger Julietta och visar samtidigt vad hon menar genom att sträcka upp armarna och trycka handflatorna uppåt i luften så att axlarna nuddar öronen.

Anna hukar med benen ihop. Så lägger hon sin ena hand i den andra och placerar dem på knäna med handflatorna uppåt och nickar. Julietta går mot Anna, sätter den ena foten i hennes korslagda handflator och i nästa stund står hon på händer i Annas händer. Fortfarande upp och ner frågar hon:

– Lite hoptryckt, va?

Anna sätter ner Julietta på golvet igen.

– Staff är när Anna lägger händerna på knäna för att lyfta upp mig, förklarar Julietta. Jag vet inte varför det heter så. I Sverige säger de flesta pitch. En del kallar det för rigodon. Här i Bryssel säger alla staff. Det kanske är tyskt från början? undrar Anna och tittar på Julietta som fortsätter att gissa.

– Ryskt? föreslår hon.

Anna och Julietta började träna parakrobatik ihop på Cirkusgymnasiet i Stockholm. Efter gymnasiet sökte de som akrobatikpar till cirkushögskolan i Bryssel, ESAC, och kom in. De blev klara med den treåriga utbildningen 2012. Sedan dess jobbar de som duo.

– Ibland är det krångligt. Vi måste ju planera våra liv ihop som om vi vore ett gift par. Jag känner direkt om det är någonting som har hänt. Jag känner på svettlukten var hon är i sin menscykel, säger Julietta.

Sitt yrkesspråk beskriver de som fysiskt och enkelt. Ett språk som byggs ihop, byggs ut och förändras. Ett språk utan rätt och fel. Julietta menar att allt funkar, ingen påpekar att ”så heter det inte”. Nya ord för figurer eller rörelser plockas snabbt upp och flätas in i vokabulären. – Hela cirkusspråket är ett slags slang, säger Anna.

Camilla Damkjaer, cirkusutövare och cirkusforskare vid Dans- och cirkushögskolan i Stockholm, anser att det inte går att prata om ett enhetligt cirkusspråk.

– Det finns så många olika cirkuskontexter. Det finns nog lika många cirkusspråk som det finns cirkussammanhang.

Hon säger att det till exempel är viktigt att skilja mellan den traditionella och den moderna cirkusens yrkesspråk. – Den samtida cirkusen har bara funnits i ungefär 40 år. Den traditionella cirkusen har existerat i över två sekel. Och språket förändras förstås också, i och med att cirkusen utvecklas, säger Camilla Damkjaer. Dagens cirkus har en annan estetik än den gamla. Den visas i andra sammanhang, och ord från andra konstformer, som dans och teater, har smugit sig in i språket.

– Ord som har med djur att göra har också till stor del försvunnit ur den samtida cirkusens språk, eftersom djur inte används så mycket som i den traditionella cirkusen.

Enligt Camilla Damkjaer är cirkusens yrkesspråk plats- och tidsbundet. Att cirkusutövarna ofta kommer från olika länder är en orsak till att språket varierar. En annan är att man reser från land till land, och att det aktuella landets språk också påverkar hur man talar med varandra. Cirkusartisternas utbildningsbakgrund kan också spela in, liksom hur länge de kommer att hålla ihop. Camilla Damkjaer anser att språket skapas i varje ny situation – det blir ett redskap för att kunna mötas just där och just då. Det måste gå snabbt att komma överens om vad som ska ske, hur och när. Ett enda ord kan användas för att beskriva en hel sekvens av rörelser. Och i utbildningssammanhang kan en enskild lärare ha stor påverkan. – De som går utbildningen lär sig den lärarens jargong och ord för olika trick eller figurer. Och den läraren har i sin tur lärt sig orden på ett visst språk i ett visst sammanhang. Camilla Damkjaer berättar också att misstag ofta benämns med egna ord. Detta för att man ska kunna hålla ”ordning på felen” – och undvika dem.

Vid Södertörns högskola forskar Mats Landqvist om yrkesspråk i allmänhet. Han säger att yrkesspråk vanligen skapas ur behovet att förenkla och effektivisera kommunikation.

– Ingen bestämmer att ”nu ska vi bygga ett yrkesspråk” – det bara händer. I grupper skapas ett sätt att prata och förhålla sig till varandra. Inom yrkesspråk finns nästan alltid ett fackspråk som består av termer för till exempel redskap, och begrepp knutna till själva yrket eller aktiviteten. Resten är prat, jargong och slang. Mats Landqvist menar att yrkesspråket behövs för att man ska kunna utöva ett yrke över huvud taget eller förmedla kunskap till andra. Men framför allt för att det har en viktig social funktion.

– Språket spelar en stor roll för inkludering och exkludering. Vem är inne och vem är det inte? Den som till exempel lär sig att jonglera lär sig troligtvis också att prata om jongleringen på rätt sätt.

Enligt Mats Landqvist kan cirkusens yrkesspråk jämföras med så kallad pidginisering, som innebär att en förenklad ”blandvariant” uppstår när olika språk möts.

– I den flerspråkiga gruppen bildas ett nytt ordförråd och en egen grammatik, säger han.

Det har hunnit bli trångt i träningshallen. Anna står och skakar händerna och masserar handlederna. Hon blir avbruten av Julietta:

– Ska vi köra huvud huvud?

Julietta sätter på Anna en liten hatt, en ring, med resårband under hakan och ställer sig mitt emot henne.

– Det heter boublik, säger Anna och töjer resåren som sitter lite för tajt.

Ytterligare ett ord som ingen av dem vet var det kommer från. En sökning på nätet avslöjar att det är ryska och betyder ’litet ringformat bröd’. Ett ryskt bröd som alltså har samma form som hatten, som är ett hjälpmedel för den som vill stå på huvud på någon annans huvud. – Det kallas för donut också, säger Anna. De tar tag om varandras armbågar och genom en gungande rörelse lyfter Anna upp Julietta och placerar hennes huvud i ringen. De klarar det bara i tio sekunder och diskuterar en stund varför det inte funkar. Julietta tipsar: – Stå bara stilla och känn dig puckad.

Hon förklarar att om Anna rör på sig går det inte att hitta balansen. Hon måste stå blickstilla.

Boublik. Donut. Anna lägger till det franska ordet på listan: ronde tête.

– De flesta kan två eller tre ord för samma sak. Jag testar alltid mitt vanligaste, vilket oftast är franska eller engelska, och fortsätter testa tills den andra förstår vad jag menar. Så gör alla. Cirkusens yrkesspråk har ett slags kärna, tycker Anna. Ord och uttryck som alla kan. Inom varje specialområde finns sedan ett mer specialiserat språk. Jonglören har sin vokabulär, akrobaten har sin. Anna anser att det kan bli otydligt, eftersom ett och samma ord kan betyda olika saker för olika personer. Själva använder de till exempel genoux, ’knä’ på franska, för rörelsen när Julietta kliver i Annas knäveck upp till axlarna. För någon annan kanske genoux betyder någonting helt annat.

– Men även om vi använder lite olika ord för olika saker förstår man eftersom det oftast sitter ihop med en rörelse, inflikar Julietta.

Utan det internationella cirkusspråket skulle det bli mycket svårare att jobba, tror både Anna och Julietta. Ett stort och mångspråkigt cirkusordförråd underlättar.

– När man jobbar flyttar man ju på sig hela tiden. Nu ska vi till exempel jobba i Tyskland i ett år med andra artister från olika länder. Då hade det inte funkat så bra om vi lärt oss allt på bara ett enda språk.

Teresa Kristoffersson är frilansjournalist.