I de små, små  tingens land

Den som har varit i Tjeckien vet hur det är. Gatorna skuggas av tunga barockpalats, väldiga kolosser av sten, cement och guld. Landsbygden är översållad av sagoslott och medeltida borgar. Bergen är höga och dalarna djupa, floderna breda och brusande. Det må vara ett litet land, men det tycks vara övermåttan väl försett med monumentala sevärdheter.

Och landets språk tycks vid en första anblick lika skrämmande. Bokstäver som kräver hela dagar av övning innan de låter sig uttalas, grammatik som ger svettbrytningar. Men bakom ytan döljer sig en helt annan verklighet.

Det offentliga är så överväldigande, nästan monstruöst, och kan trampa ner den lilla människan när som helst. Så det är kanske därför som tjeckerna så gärna flyr in i de små sammanhangen bortom ståten och dramatiken. De drar till den lilla ölstugan, pivnika, som sannerligen är liten. Eller så gömmer de sig i sommarstugan, chatka, som är så liten att man knappt får plats.

Och bilen de kör dit med är naturligtvis en liten Skoda, škodovka. De större varianterna är kanske populära utomlands, men på de tjeckiska vägarna härskar småbilarna. Eller så tar de sig till stugan med tåget, men det är nästan lika litet det, och skakar långsamt fram mellan byarnas minimala stationer. Till och med när man blir jagad av grannens hund, så är det en liten hund. En terrier, eller en tax, men absolut ingen schäfer. Det lilla frodas i skuggan av städernas barockfasader.

Ja, till och med språket har kommit dithän. När jag tog mina första stapplande steg på tjeckiska mötte jag omedelbart en motståndare jag inte kunde besegra: diminutivet.

Landet i sig kan tyckas dramatiskt. Och kanske förväntar man sig ett språk därefter, men i stället tycks det vara tvärtom. För tjeckiskan är alldeles genomsyrad av det lilla och nätta. Diminutivet, denna förminskande form, är den sanna härskaren i denna mellaneuropeiska stat. Medan svenskan nöjer sig med ett eller annat -is för att göra saker och ting lite mer familjära, breder tjeckiskan ut sig.

Det finns i praktiken inget som inte kan förminskas. Ordboken må hävda att 'hus' heter dm, men tjeckerna bor i allmänhet i ett domek, 'ett litet hus'. Eller kanske till och med ett domeek, ett väldigt litet hus. Och den som bor i lägenhet kallar den glatt byteek, 'en liten lägenhet', snarare än det lexikaliskt torra byt.

Och tro inte att det slutar där. Namnen har naturligtvis sina diminutiv. Jag bor inte i Olomouc, utan Olmik; lite mindre, lite mer personligt. Strax utanför stadsgränsen, på kullarna upp mot bergen, reser sig en mäktig barockkyrka över slätten. På tyska, som talades lite här och var i Mähren före andra världskriget, heter platsen Heiligenberg, 'Det heliga berget'. På tjeckiska får platsen nöja sig med ett litet Svatý Kopeek, inte ens 'den heliga kullen' (berg är inte att tänka på), utan 'den heliga lilla kullen'.

På krogen beställer man naturligtvis inte en öl, utan en pivko eller piveko, 'en liten öl'. Den ser lika stor ut som den som serveras utan diminutiv, men är så mycket personligare, så mycket trevligare.

Smeknamnen, diminutivets kusin bland egennamnen, är naturligtvis lika dominerande. När jag en gång i tiden envisades med att tilltala mina vänner med deras riktiga namn trodde de att jag var arg på dem. Milena blir Milenka (som förresten också betyder 'älskarinna'), Mila eller kanske Mili. Absolut inte Milena.

Dessutom är ett enda diminutiv ofta inte nog. Så man radar upp dem, och ibland kan man höra ett stackars substantiv som blivit så misshandlat att det hänger ett tredje rundans diminutiv efter det. Krabiika. 'En liten, liten, riktigt liten låda'. Knappt mer än en tändsticksask. Och till och med adjektiven kan få sig en omgång: krásounkej ersätter så glatt det formella krasný, 'vacker'.

Är det kanske så att det formella språket inte riktigt vill sätta sig hos ett folk som av politiska skäl, först i det habsburgska kejsardömet och senare under den kommunistiska regimen, har vant sig vid att tala lite tystare, ta det lite lugnare? Kanske låter revolutionära planer mindre omstörtande när de kommer med en uppsättning diminutiv - kanske skulle det ses som en förmildrande faktor?

Fast redan Napoleon hävdade att detta var ett land utan hjältar. Och på den tiden var varken förtyskningsprocesser eller kommunism påtänkta. Dessutom tror jag inte att upprorsmakare tar sig ton med hjälp av diminutiv. Det vill sig bara inte. "Upp till kamp - lite grand"? Nej, där kommer man inte långt. Och det duger inte som modell för att förklara denna ovilja mot att använda stora ord.    

Så kanske är det i stället den tunga arkitekturen och den dramatiska naturen som har tvingat det lilla att ta över språket. Jag väljer att tro så; den tunga barockfasaden kan inte leva utan det lilla hemtrevliga som puttrar bakom den. Det blir för stort, för tungt, och på tok för humorlöst.

För hur kan man skratta åt allt elände utan ett passande språk? Om eländet har enkel form, kanske, men omvärlden består av barocka keruber, guldglimrande torn och tinnar och byråkrati går det inte. Då passar bara det lilla. Kanske har det därigenom också att göra med tjeckernas vana att inte ta saker och ting på alltför stort allvar.

Men språket genomsyras trots allt av en viss nivå av formalitet, kan kritikern med viss rätta protestera. Man titulerar och niar noggrant, och liksom i grannländerna Tyskland och Österrike blir man inte du men folk i en hast.

Kanske diminutiven också fungerar som en ventil mot den starka formaliseringen. Nja, så stark är denna nu inte, även om den vid en första anblick kan tyckas betydande. Snarare skulle jag vilja säga att de formella tilltalen är det enda vapen som språket har till sitt försvar mot det gulliga. Om man lade bort titlarna för gott och blev du med var och en, skulle det inte längre finnas utrymme för något allvar alls. Samhället skulle förfalla i gullegull och ironi.

I vilket fall som helst tycks den akademiska världen diskutera på det sättet, och ser därför till att noggrant bevaka sina titlar. Inte bara doktor, utan doktor-doktor, passerar. Men bakom varje doktor magister Josef Novak döljer sig en liten Pepa. Den kan inte smita undan.

För diminutivet gömmer sig bakom varje hörn. Eller litet hörn, för att vara exakt. I en värld full av överdådiga palats och höga berg, inklämt mellan grannländer med miljoner och åter miljoner invånare, behövs det måhända en plats där det lilla får stå i centrum. Och tjeckiskan må vara ett litet språk, men i diminutivets mästerskap är det en värdig guldmedaljör.