Hör ni tystnaden!? Hör ni tystnaden!?

Kvartsfinal i ishockey-VM 2003. Sveriges Tre Kronor ställs mot ärkerivalen Finland i fullsatta Hartwall arena, i Helsingfors. En av svensk ishockeys största bragder är snart fullbordad. Men en bit in i andra perioden ser det dystert ut. Kommentatorn Lasse Granqvist deppar i kapp med de svenska radiolyssnarna.

- Janne Niinimaa för Finland långt ute till vänster, Islandersbacken numera, får ner pucken till Sako Koivu i vänster sarghörn. Spelar till Selänne … Selänne in i vänstra tekningscirkeln … skjuter … och mål! 5–1 för Finland! 5–1 till Finland!

Men Tre Kronor lyckas kämpa sig upp ur underläget och går, otroligt nog, vinnande ur drabbningen. Triumfen är ett faktum, men matchen bjuder också på enastående refereringskonst. När Peter Forsberg gör 5–5 låter det så här:

- Forsberg långt nere i egen zon kommer med pucken nu över blå, nu över röd, in i offensiv zon, något till vänster. Håller pucken fortfarande. Skrinnar ner bakom buren. Gör mål köksvägen! Peter Forsberg gör ett drömmål! Peter Forsberg gör ett drömmål! Han gör ett oerhört vackert ishockeymål. Över hela rinken, åker runt och luggar ett helt finskt lag!

Åsa Abelin är verksam vid Institutionen för lingvistik på Göteborgs universitet. Hon lyssnar på inspelningen av Lasse Granqvists referat.

- I ett normalt samtal brukar man räkna med fem till sju stavelser per sekund, säger hon. Här är det fråga om minst det dubbla. Lasse Granqvist bygger upp och skapar en stegrande effekt.

Per Kahl, mångårig medarbetare på P4 Sporten i Göteborg är också med och lyssnar. Han anser att styrkan i referatet bygger på reporterns emotionella engagemang.

- När Sverige gör det första reduceringsmålet hör man på Lasse Granqvist att han inte själv tror att det här kan gå vägen.

Men matchen vänder alltså, och i Helsingfors fångar Lasse Granqvist den chockartade stämning som råder i den finska hemmapubliken:  

- Hör ni tystnaden!? Hör ni tystnaden!?

I ett tillstånd av extas beskriver han några minuter senare det avgörande svenska målet med orden:

- Och pucken går in i mål, så långsamt, så långsamt som bara en långsam puck kan gå in i mål.

Vi spelar upp ett av Sveriges radios arkivs mest klassiska sportögonblick: Lennart Hylands refererat av semifinalen i fotbolls-VM 1958, när Sverige besegrade Västtyskland med 3–1:

- Där bryter emellertid Liedholm med bröstet och rusar mot mål, skickar bollen fint till Nacka … Nacka i fint läge igen. Skjuter där i mål … Ah, det var väl härligt att det skulle bli just Nacka också som hade en sån osis förra gången, refererar Lennart Hyland.

- Hyland uppfann Radiosportens arbetsmetod, säger Per Kahl. Lyssna hur han väntar in publiken efter målen. Han vet att han måste göra så, annars blir han överröstad av allt oljud. Det är en sådan grej som vi jobbar med än i dag.

Även Åsa Abelin imponeras av Lennart Hylands sätt att arbeta. Hon framhåller hans sätt att plocka fram det relevanta: bollen och spelarna. Vidare påpekar hon att platsbestämningar inte är lika viktiga för kommentatorn.

- Han vet att de som lyssnar känner till vem som är ytter eller mittback. Hyland använder också rösten för att indikera var på planen något händer. Är det nära mål, går han upp i tonläge och intensitet.

De första experimenten med att sända fotbollsmatcher i radio gjordes i England. På matchdagen kunde man i tidningarna hitta en karta över planen, där fältet hade delats upp i numrerade zoner. Lyssnarna skulle sedan ha kartan med sig framför radion, och kommentatorerna kunde beskriva spelet genom att säga att ”bollen är nu i ruta B3.”

Tydligt var att man inte hade någon tilltro till kommentatorns förmåga att åskådliggöra skeendet. Men även om detta kan tyckas skrattretande så är begripligheten i framställningen något som Per Kahl och hans kolleger även i dag lägger stor vikt vid att försöka förbättra. Bland annat lyssnar de igenom sina egna sändningar för att hitta svaga punkter.

När Per Kahl började på radion blev Leif ”Loket” Olsson och Thomas Simson hans mentorer. Av den sistnämnde lärde han sig en grundregel för sportjournalistiken: spara på krutet.

- Man får inte bli lyrisk över ett avgörande i kvalet till division 2. Vad ska man då ta till om Sverige skulle vinna ett OS-guld?

Några dagar senare träffar vi Per Kahl när han gör sig redo för ännu ett uppdrag. I handbollens elitseriespel tar hemmalaget Redbergslid emot H43 i Lisebergshallen.

– Ja, här arbetar jag. Här har jag mitt headset, och med den här kommunicerar jag med studion, säger han, och pekar på en grå plastlåda med reglage och blinkande lampor.

Per Kahl arbetar bland annat med fotboll, bandy och ishockey, men hans specialitet är handboll. Den stora utmaningen är, enligt honom, att vara rapp samtidigt som man sovrar. Kommentatorn är lyssnarens ögon och öron, och man får inte förlora sig i långrandiga utläggningar. Vissa sporter är svårare att referera än andra i det avseendet.

- Det är svettigt i spel i numerärt överläge i ishockey. Pucken går som på ett snöre, och man hinner inte med att på samma gång berätta var pucken är, vad spelarna heter och vad de gör.  

- Dessutom måste man variera språket. Har man använt ”furiöst tempo”, fyra gånger i en match, får man kanske sluta med det, säger han.

Nötta fraser som ”låta pucken göra jobbet” och ”spela sitt spel” till trots, tycker Per Kahl att sportspråket har oförtjänt dåligt rykte.

- Jag tycker absolut att det finns utrymme för frågan ”Hur känns det?”. Många utomstående tycker att den är den värsta klyschan, men
ibland är det tvärtom den bästa fråga som finns. När någon har avgjort en OS-final, då är det en bra fråga. En torsdagskväll i division 1, är den kanske inte lika bra.

Åsa Abelin instämmer i Per Kahls beskrivning. Hon menar att sportspråket visserligen har tämligen begränsad grammatik och vokabulär, men karakteriserar det samtidigt som rikt på metaforer och stilistiskt varierat.

- Korta meningar och en enkel struktur ger ett bra tempo för journalisten att arbeta med. Verben spelar en avgörande roll för de snabba beskrivningarna, säger hon.

Åsa Abelin menar att sportspråket är en underskattad faktor, när det gäller att forma vår språkuppfattning. Hon tror att det skulle vara en bra idé att ha med sportreferat i svenskundervisningen. Att öva sin verbala förmåga, genom exempelvis improvisation, har man nytta av överallt i samhället, och för sportkommentatorn är det en absolut nödvändighet.

- Man kan aldrig förbereda sig på vad som kommer att hända, säger Per Kahl. Man vet aldrig om upplösningen på en match blir spännande, eller om någon plötsligt blir skadad och ligger stilla länge på marken. Då måste man kunna hålla låda.

Men denna kväll i Lisebergshallen blir det inga långa avbrott. Matchen flyter på och det är helt jämnt: 27–27, med bara minuten kvar. Redbergslid försöker komma till avslut. Per Kahl refererar:

- Och då blåser domaren vadå? Han blåser straff för Redbergslid och Joakim Bäckström som förorsakat straffen begriper ingenting. Han sitter i målgården och tittar vädjande på domaren och undrar ”vad gjorde jag då egentligen?” […] Nu skickar man fram Fredrik Pettersson som straffskytt igen. Fredrik Pettersson som har gjort åtta mål så här långt i matchen, ett av dem på straffkast ställs nu mot H43:s Jesper Larsson … Pettersson fintar och gör mål!

H43 gör ett sista desperat försök att komma igen i slutsekunderna, men förgäves. Domaren blåser av matchen. Ännu en kväll är till ända, där Per Kahl målat upp tungt försvarsspel och blixtrande kontringar för tiotusentals lyssnare runt om i landet.