Hon har näsa för doftord

Kring väggarna i labbet står de i tusental. Små burkar i stål, med etiketter som berättar om innehållet. Men det är inte ”svett” eller ”ananas” i dem, som man kan tro om man läser på etiketterna. Det är lukten av just svett och ananas.

Det kan låta som magi att samla lukter på burk, men det är vad Sissel Tolaas gör. Här i hennes laboratorium i Berlin finns över 4 000 lukter på burk. Luktarkivet utgör basen i det som Sissel Tolaas upplever som sitt uppdrag: att få oss att återupptäcka vårt luktsinne. Hon anser att vi inte förstår hur viktigt luktsinnet är för oss, och att en orsak till det är att vi saknar ord för lukterna.

– Vår värld är helt driven av hur saker ser ut, inte hur de luktar. Men näsan vet långt innan vi ser något, och den gör att vi kan navigera och orientera oss i livet. Om du har ord som beskriver lukt på ett precist sätt, kommer det att göra att du förstår mer, och att du blir förstådd.

Sissel Tolaas är född i Norge, men har levt större delen av sitt vuxna liv i Berlin. Hon är utbildad konstnär och kemist och kallar sig en professionell inbetweener, det vill säga en som kan röra sig i både det kreativa och det vetenskapliga fältet. Hennes arbete med lukt och luktord har pågått i runt 25 år.

Det började med en fascination för vädret. Hon tyckte det var märkligt att skandinaviska språk har få ord för att beskriva det, trots att det påverkar människor där så mycket.

– På norska har man till exempel bara bra väder och dåligt väder. Jag tyckte det var absurt. Hur kan det vara så att det finns ett element som påverkar vår fritid, våra nöjen och affärsmöjligheter – som vi knappt kan prata om?

Som konstnär började hon under 1980-talet att undersöka detta, och skapade fiktiva väderförhållanden på kemisk väg. Av dem ville hon försöka generera ett språk för väder. Men under tiden hände något annat. I de kemiska experimenten blev det reaktioner och explosioner. Som luktade.

– För mig blev det som för Newton när äpplet föll ner och träffade hans huvud. Jag tänkte att ’detta är mitt wow, detta är min upptäckt!’

Sissel Tolaas menar att västerländska språk har få ord för lukter, och att man i dessa språk måste gå långa omvägar för att beskriva en lukt.

– Man måste säga det luktar som ... och sedan en rad ord för att beskriva vad man upplever.

Detta gjorde att Sissel Tolaas bestämde sig för att överge vädret och i stället börja arbeta med lukter och luktsinnet. Hon ville ta reda på varför vissa är så omedvetna om lukter, varför de är så låsta vid att vissa lukter är vidriga och andra ljuvliga – och om det går att ändra på en sådan uppfattning.

I alla frågorna upplevde hon att den avgörande saken var bristen på ett precist luktspråk.

– Har man inget språk för vad man upplever, kan man inte heller uttrycka det. Och kan man inte uttrycka sig kan man inte heller tolka fullt ut vad ens luktsinne upplever, menar Sissel Tolaas. Och man kan definitivt inte kommunicera tolkningen till någon annan. Luktsinnet förpassas till något som små barn sysslar med, eller som vuxna hanterar bara på ett omedvetet och intuitivt plan.

Alla språk saknar inte precisa luktord. För några år sedan fick ny forskning om luktord hos jahaifolket i Malaysia stor uppmärksamhet. De två forskarna Niclas Burenhult och Asifa Majid kunde visa att jägar- och samlarfolket jahaierna hade minst tolv ord som kan beskriva lukter på ett generellt sätt. De drog slutsatsen att luktord, eller brist på luktord, inte har biologiska orsaker, utan beror på vilken kultur man lever i (se Språktidningen 5/14).

För att ta reda på mer började Sissel Tolaas samla in luktkällor över hela världen. Hon reste och plockade upp allt möjligt i plåtkonservburkar. Det kunde vara fisk, smuts eller löv. På varje burk skrev hon tid och plats och innehåll. Efter sju år, i slutet av 1990-talet, hade hon 7 000 plåtburkar med luktkällor inuti. På samma tid hade hon tränat upp sin näsa till att lukta mer medvetet, och upptäckt att det går att bli neutral inför en lukt man tidigare ogillade.

Numera samlar Sissel Tolaas inte ”äkta” luktkällor och lägger dem på burk. I stället använder hon ett instrument för att ta in molekylerna från en luktkälla, analysera resultatet och därefter konstruera en kemisk kopia av lukten. Hon har ett professionellt laboratorium och deltar i projekt och utställningar världen över, ihop med såväl forskare som konstinstitutioner. En stor del av hennes arbete kretsar kring att bygga ett nytt luktspråk. Hon kallar det nasalo.

Nasalo innehåller flera hundra ord som beskriver lukter. Giish är till exempel lukten av pengar och lette lukten av våt fotboll. En del ord syftar till en tydlig källa, som sqaha, som man kan säga när man kommer hem och det doftar lagad mat. Andra ord kan användas om flera lukter, som mo’ontik, som betyder att det doftar romantiskt, och kankalay, som betyder att doften genomsyrar hela luften.

Sissel Tolaas har jobbat med nasalo i flera år, på olika platser i världen. Alltid inom ramen för ett projekt, till exempel ihop med en utställning. När ett nytt ord ska skapas vill hon att deltagarna har så lite fördomar som möjligt om lukten. De ska använda sina näsor, inte sina ögon. Därför kan de aldrig se varifrån lukten kommer. Den har i stället byggts upp på kemisk väg och applicerats i ett rum, som helst ska vara både tyst och mörkt. På så vis är deltagaren helt utlämnad till sitt luktsinne. Hon samarbetar ofta med barn i skapandet av nya ord.

När personerna går in i rummet vet de bara att de ska lukta och sedan uttrycka sin upplevelse. De får inte säga det luktar som ..., utan måste säga något mer direkt.

– De kan säga påhittade ord som hia eller hoa eller befintliga ord som varmt eller skarpt. Men de får inte komma med några långa förklaringar. Det måste vara ett omedelbart uttryck. I bästa fall är det vidsynta människor som genast uttrycker något intuitivt och abstrakt om lukten.

Vad deltagarna säger spelas in. Därefter analyserar Sissel Tolaas resultatet, och mixar det till ett ord som uttrycker just den lukten.

Ibland har orden skapats ihop med lingvister. Som när Sissel Tolaas jobbade ihop med Koç-universitetet i Istanbul. – Då skickades alla inspelade ljud och ord till Institutionen för lingvistik på universitetet. Där analyserade forskarna ljuden och byggde sedan upp strukturer av dem. På så vis konstruerade de nya ord.

Till exempel skapade lingvisterna uttrycket gu ni, som står för lukten av turkiskt kaffe, och erj fasii, som står för lukten av en klassisk turkisk raktvål.

Dessa uttryck, tillsammans med alla andra nasalo-ord, hamnar i nasalo-databasen. Där skriver Sissel Tolaas också in uppgifter om deltagarna och vilket modersmål de har. Hon menar att det måste vara tydligt vilket språk som är grunden till ett nytt nasalo-ord, eftersom det påverkar luktordets konstruktion, uttal och stavning. Därför måste också deltagarna i ett och samma projekt ha samma modersmål.

Hittills har hon konstruerat nasalo-ord på bland annat tyska, turkiska, spanska, norska, engelska, franska, kinesiska och flera mexikanska ursprungsspråk.

Hon är tydlig med att nasalo inte ska vara en sorts ”esperanto för näsan”, utan att de ord som skapats på exempelvis turkiska fram för allt kommer att passa turkisktalande, medan de kommer att vara mer svåranvända för en person som talar kinesiska. Det beror på att nasalo-orden har en struktur och ett uttal som liknar språket som det baserats på och kan kännas främmande att använda på ett annat språk. Det kan också bero på att själva lukten inte existerar i det land där språket talas. Sissel Tolaas tillägger att man kan, om man vill, använda alla nasalo-ord på sitt eget språk, även om de skapats på ett annat språk.

I egenskap av både konstnär och kemist kan Sisslel Tolaas vara fri i sitt arbete, menar hon.

– Jag har ingen tanke på att skriva om nasalo i en vetenskaplig tidskrift. Jag försöker verkligen göra det som ett experiment, för att skapa ett intresse för att ha ett språk som innehåller luktord. För jag tror att lukt och luktsinne är viktigt.

Än så länge visas orden bara i samband med utställningar. Det finns inget tryckt lexikon. Men Sissel Tolaas säger att när hon har 2 500 ord kanske hon kan göra en tryckt version.

Om vi skaffar oss ett specifikt språk för lukter tror Sissel Tolaas att det kommer att förändra mycket. Vi kommer att ta luktsinnet på allvar, bli mer medvetna och tänka kritiskt om lukter. Nu är vi i stället utlämnade åt doftindustrin, som säger åt oss hur något luktar, menar Sissel Tolaas.

– Nu accepterar du blint vad som är i flaskan. Men vad rättfärdigar att vi ska städa golvet med en doft av Granny smith-äpplen? Varför betyder doften av äpple att något är rent?

Hon menar att alla frågor vi borde ställa oss – som hur mycket tvål och parfym vi egentligen ska använda, varför det ska lukta på ett särskilt sätt och vad ”rent” egentligen betyder – hänger på språket.

– Allt det där är kopplat till om vi har möjlighet att tala om lukt, bortom bra och dåligt.

Karin Fingal är frilansjournalist som huvudsakligen skriver reportage.