Hejdlöst roligt

På sin 70-årsdag fick min mor en bokhylla i present. Efteråt deklarerade jag för alla och envar, att hon nu hade blivit ordentligt hyllad.

Vissa skrattade gott åt detta, bland annat jag själv (vilket aldrig är särskilt elegant) och födelsedagsbarnet, göteborgare av börd. Andra drog artigt på munnen. En kollega, däremot, himlade med ögonen och stönade. Länge hade han stått ut med mina dåliga ordvitsar - ibland med ett ansträngt skratt. Nu var botten definitivt nådd.

Jag vet inte säkert varifrån mitt tvångsmässiga ordvitsande kommer. Från släkten på mammas sida eller från en murvelpappa med fäbless för fyndiga rubriker? Troligen en kombination.

Både göteborgare och kvällstidningsjournalister har i alla fall ett gediget rykte som ordvrängare. I detta nummer förklarar Nils Svensson varför vi härleder ordvitsen till just Göteborg. Och vad som egentligen är vitsen.

Jag faller pladask för förklaringen att "ordvitsen vidgar och skärper våra sinnen", och är ett tecken på ett rikt språk. Men det är förstås bara humlebrag (se sidan 17). Många anser att ordvitsar är ett tecken på utpräglat dålig smak.

Många är också de gånger jag har fått bita mig i tungan när ett uppenbart, men illa valt, vitstillfälle yppat sig.

"Gillar du klippbadet i Fredhäll?" frågar en badsugen kompis. "Stenhårt!" säger jag.

Inte.