Genikult lockade fram författarens namn

Föreställ dig att Jan Guillou, Liza Marklund och Leif GW Persson publicerar sina nya romaner anonymt. På 1800-talet hade det betraktats som helt normalt.

I boken Hvad gör väl namnet? beskriver litteraturvetaren Åsa Arping förändringen i synen på namnpublicering. I början av 1800-talet var anonymiteten norm för nästan alla skribenter. Romanförfattarna, som ofta var ämbetsmän, skämdes för att skylta med sina namn i litterära sammanhang. Journalisterna, å sin sida, såg anonymiteten som en garant för objektivitet och allmängiltighet.

Men på 1840-talet hände något. Romantikens genikult och krav på originalitet skapade ett nytt intresse för författarens person. På den framväxande bokmarknaden – som var kopplad till priser och personlig prestige – blev författarnamnet ett varumärke som gav konkurrensfördelar.

Samtidigt gjorde oroligheterna på kontinenten att medieklimatet politiserades. Journalisterna ville inte längre företräda ”den allmänna meningen”, utan sig själva eller sin redaktion.

Därmed inte sagt att anonymiteten alltid var dålig för affärerna. Tidningarna gjorde det till en sport att spekulera om vem som kunde dölja sig bakom undertitlar som ”Af författaren till Cousinerna”*. Det kunde piska upp publikens intresse lika mycket som det bästa marknadsföringstrick.

Nu tror Åsa Arping att anonymiteten på väg tillbaka.

– Dagens kändisfixering har stora likheter med 1840- talets. Men internet har också återskapat möjligheterna att framträda anonymt. Gemensamma publiceringar och forum, där skribenter lägger upp texter och får kommentarer av okända, är en parallell till äldre tiders kollektiva salongskultur, säger Åsa Arping.

*Bakom denna undertitel döljer sig författaren Sophie von Knorring.