Frasen som försvann när sista råttan slukats

Har någon i den yngre, och för all del även äldre, läsekretsen hört det gamla skillingtrycket Råttbröllopet? Inte många, antar jag, men visan går på melodin Prästens lilla kråka och börjar ”Det var ett herrskap råtter / gifte bort sin dotter /med en liten mullvadsherre.” (En erinran för dem som anser att talspråksformen råtter är ett tecken på förslappning i dagens språkbruk: råtterna var betydligt vanligare förr.)

Hur som helst, Råttbröllopet är en förfärlig historia, på sitt råttplan lika fasaväckande som Johan Olof Wallins Dödens ängel, där mitt i den glada festen mordängeln stiger över tröskeln: ”Då stannar dansen, då sänkas ljuden, då vissnar kransen, då bleknar bruden …” Vid råttornas bal är det katten och hönsen som oväntat gör entré, och musiken upphör tvärt: ”Det blev ett slut på dansen, bruden miste svansen, brudgummen låg blek och blodig.” Ingen undkommer, hönsen pickar i sig orkestern av myggor och syrsor och katastrofen fullbordas: ”Brudens far och mor tog katten. / Bruden själv också / måste slutli’n gå / samma svåra väg som svansen.”

Min egen bekantskap med skillingtrycket skedde på min mormors sommarställe, där det förekom i ett häfte med illustrationer. I början av skildringen, där festen inleds med tedrickande, får man se bedagade råttdamer i krinolin i samspråk, snipiga och självgoda i uppsynen och mycket fjärran från de rara tanterna Brun, Grön och Gredelin. ”Runt kring salens kanter / sutto gamla tanter / som drack te och åt upp nästan.”

Att de bara åt upp nästan och inte allt de lagt för sig på kakfaten vittnade, tänkte vi barnbarn, om något slags föråldrat maner som gick ut på att man inte skulle visa sig glupsk om man ville vara fiiin. Själva hade vi ju fått lära oss att äta upp vad man fick på tallriken. Någon vuxen som råkade höra våra funderingar upplyste oss dock om att äta upp nästan betyder ’tala illa om andra’. Så lärde man sig att nästan inte bara är ett adverb utan också en medmänniska, eller i det här fallet en medråtta. Fortsättningen på tanternas förehavanden krävde också tolkhjälp: ”Märkte på kurtis / sparde ej malis / glömde blott sin egen ungdom.” Jo, där satt nåderna och höll koll på vem i dansen som flirtade med vem och så fällde de nedlåtande kommentarer.

För att få reda på om uttrycket äta upp nästan eller sin nästa fortfarande alls är i bruk har jag roat mig med att googla på det och leta efter det i Språk­databanken. (Svenska Akademiens ordbok har inte kommit till äta, och i övriga ordböcker sägs ingenting.) Men nej, äta upp nästan tycks spårlöst ha försvunnit.

Å andra sidan finns and­ra syno­nymer till förtala: baktala, belacka, snacka skit om … En person som far med illasinnat skvaller kan kallas sykofant, ett grekiskt lånord som låter lärt men har den folkliga och sannolikt obscena ursprungsbetydelsen ’fikonvisare’. (Medel­havskulturernas färska fikon kan leda tanken in på spår som de torkade frukterna på våra julbord inte kommer i närheten av.) Den mer rustika bakdantaren dantar, det vill säga talar förklenande om någon på hans eller hennes bak eller rygg.

Ett ord som örontasslare måste ha uppenbarat sig som en oemotståndlig möjlighet för översättarna av 1917 års bibel; herrarna ersatte äldre bibel­översättningars såväl lackare som bakdantare med detta för 1900-talet helt föråldrade ord: ”En örontasslare gör vänner oense” (Ordspråksboken 16:28). I Bibel 2000 möter man på samma plats det sakliga baktalare.

Nu har kanske ändå bak­dantaren och till och med örontasslaren sin chans i dagens språkbruk. De finns nämligen med i Svenska Akademiens ordlista 13 och är därmed godkända för Wordfeud. Syko­fanten, däremot, åkte ut just i denna upplaga.

Men det bortglömda äta upp nästan har en biton som inte täcks helt av förtala och baktala. Det rymmer inte nöd­vändigtvis dessa ords innehåll av falska tillvitelser men däremot gärna skvaller och framför allt insinuationer och ogina omdömen. Själva före­teelsen är i högsta grad levande även om uttrycket försvann med de snörpiga råttanterna. Deras blodiga öde beklagas väl av ingen, men frasen kunde gärna ha fått överleva. Den har mycket mer av åskådlighet än synonymerna, till vilka man i dag även kan föra det användbara men också mindre precisa dissa.