Ett mobbat svenskt modersmål

Det låter som om han talar om droger:

- Jag får betydligt snabbare kontakt med mitt känsloliv, och dessutom blir jag mer temperamentsfull, säger Tommy Lyxell.

Men det handlar inte om artificiell berusning. Personlighetsförändringen kommer när han talar teckenspråk, ett språk han har med sig från födseln.

- Teckenspråket är ett direkt och ärligt språk, därför fungerar inte skämt som bygger på ironi. Det är inte heller särskilt lätt att lura en döv person. Den som kan teckenspråk blir extremt lyhörd för vad kroppen säger, eftersom varje nyans i en rörelse måste följas, hela tiden.

Tommy Lyxells hörsel är utmärkt, men han växte upp i en familj där båda föräldrarna var döva. Att teckna har alltid varit en självklarhet för honom, och teckenspråket var det enda språk han använde hemma.

I dag har han en hustru och en bonusdotter som båda är döva. Hela livet har han alltså kunnat betrakta dövvärlden och de hörandes värld såväl inifrån som utifrån. Han bär dessutom med sig familjen Lyxells samlade upplevelser av hur samhällets syn på teckenspråket har pendlat fram och tillbaka genom åren.

- Det var först när jag började skolan som jag blev medveten om att min familj var annorlunda, säger Tommy Lyxell. Då blev det plötsligt pinsamt att teckna. Därför sade jag bestämt nej när jag fick frågan om jag skulle bli dövtolk som vuxen. Det var annars en uppgift som vi hörande barn till döva föräldrar då förväntades ta på sig.

Trots sitt tidigare motstånd arbetar Tommy Lyxell halvtid som tolk i dag. Han är dessutom en av de två anställda på Språkrådet som har till uppgift att utveckla och sprida kunskap om teckenspråket och om dövas värld.

Sverige är ofta ett annorlunda land för döva jämfört med för hörande. Men det är inte dövheten i sig som är särskiljande.

- Det är framför allt språket som har gett döva en alldeles egen kulturell identitet.

När Tommy Lyxells föräldrar växte upp var det inte tillåtet att tala teckenspråk i skolan. All undervisning byggde i stället på läppavläsning. I dag är språket mer accepterat - och nyfikenheten i samhället stor - även om det har börjat knusslas en del när det gäller kostnaden för tolkar, textning och översättningar.

Vid en dövlärarkonferens 1880 slogs det fast att läppavläsningen, den så kallade orala metoden, skulle användas i all undervisning i hela Europa. Där bestämdes även att det "primitiva" teckenspråket skulle utrotas. Tanken var att en döv som kan se vad någon säger, och som själv kan svara med tal, nästan kan betraktas som en hörande.

Konsekvensen blev att all undervisning på dövskolor gick åt till att lära ut tekniken att läsa på läppar och att träna eleverna att uttala ord som de aldrig hade hört. En konst som är så svår att hela studietiden gick åt innan någon hjälpligt kunde genomföra ett samtal.

- En allvarlig konsekvens av detta var att eleverna inte hann med undervisning i andra ämnen, och att de inte fick nödvändiga kunskaper.

Teckenspråket skulle alltså utrotas, men det har trots allt överlevt, vilket bevisar att det är ett starkt och funktionellt språk. Men eftersom teckenspråk länge bara användes i privata sammanhang har det utvecklats långsamt. Många ord i det offentliga språket saknar fortfarande tecken, men i takt med att döva nu har tillgång till tolkar och möjlighet att få högre utbildning förbättras situationen.

Teckenspråket förändras hela tiden, precis som alla andra språk. Men teckenspråket har inte alltid fått göra det på egna villkor. Myndigheter har i flera omgångar försökt "förbättra" språket och göra det mer likt svenskan. Senast var på 1970-talet, då ett helt nytt teckenspråk konstruerades: tecknad svenska.

Anledningen till att teckenspråket skulle göras om var att det var på väg att accepteras som skolspråk, men att det fortfarande ansågs primitivt. En förutsättning för att det skulle godkännas var därför att de döva började teckna med svensk grammatik och meningsbyggnad. Försvenskningen skulle göra det lättare för döva att lära sig läsa och skriva. Resultatet blev ett totalt misslyckande. Språket fungerade inte för någon: hörande som lärde sig tecknad svenska kunde inte göra sig förstådda, och döva ansåg att språket var för klumpigt. När alla svenskans småord och prepositioner skulle användas blev det helt enkelt för mycket viftande.

- När tecknad svenska kom var självkänslan i den döva gruppen svag, säger Tommy Lyxell. Min mamma gick därför lydigt på kurs för att lära sig teckna som en svensk.

Men det är omöjligt att påtvinga en förändring av ett fungerande språk.

- Det är som om alla svenskar skulle börja tala svenska med engelsk grammatik. Det skulle möjligen bli begripligt, men det skulle upplevas som styltigt och konstigt, säger Tommy Lyxell med en tung suck.

Många döva delar synen: försöket att göra om teckenspråket var ett språkligt övergrepp.

Skillnaden i läsförmåga mellan hörande och döva var tidigare stor, förmodligen för att barnen närmar sig svenskan på helt olika sätt. Barn som föds med hörsel får en språklig dusch redan från första dagen, medan många döva barn inte får någon kontakt med det svenska språket före skolåldern.

- Men i dag läser och skriver de flesta döva barn bra, säger Tommy Lyxell. Förutsättningen för att lyckas förbättrades när teckenspråket blev erkänt. Därmed behärskar de sitt eget språk bättre. Det är precis som med hörande invandrare: de som har ett rikt modersmål har bättre förutsättning att lära sig svenska.

Dövas egen syn på teckenspråket är glasklar: det är deras gemensamma kulturbärande språk, och framför allt deras förstaspråk. Svenska är ett andraspråk som en del lär sig obehindrat, men som andra aldrig får någon riktig fason på.

Detta är också det främsta skälet till att dövvärlden inte är odelat positiv till kokleaimplantat, eller snäckimplantat som är ett lämpligare svenskt namn. Ett snäckimplantat är ett tekniskt hjälpmedel som opereras in i innerörat och som gör att döva kan uppfatta ljud.

När snäckimplantaten kom reagerade dövvärlden starkt negativt. Något som förvånade många hörande. I dag är inställningen mer nyanserad. Få döva motsätter sig att barn får tillgång till tekniken, men oron för konsekvenserna finns kvar. En farhåga är att många föräldrar placerar barn med implantat i den vanliga kommunala skolan, där de inte får lära sig teckenspråk. Därmed får de svårt att hitta en språklig identitet.

- Barn med snäckimplantat som inte har kunskap i teckenspråk blir funktionshindrade i högre grad än de hade varit som helt döva. De får en identitet som hörande, men många klarar skolan dåligt. De får svårt att passa in bland sina fullt hörande kamrater, säger Tommy Lyxell.

Han förklarar att många av de barn som börjat i vanlig skola senare byter till dövskola. Men deras svårigheter kvarstår eftersom de inte heller där har ett fungerade språk. De har då också svårt få en identitet som döv. Ett speciellt uttryck, insneddare, har skapats för att beskriva fenomenet.

- Vi är på väg in i samma situation som på 1950-talet när hörapparaten kom. Då trodde man att dövproblemet var löst. I dag är risken att implantaten, trots alla dess fördelar, försvagar teckenspråkets ställning. Dövhet är åter på väg att reduceras till ett medicinskt problem, och man tror att lösningen finns inom vården.

Tommy Lyxells råd till alla föräldrar som får ett barn som saknar hörsel är att de ska lära både sig själva och barnet teckenspråk.

- Språket är vackert och nyansrikt. Det går snabbare att säga det man vill och det ger en inblick i en ny värld. För ett barn som kan teckenspråk blir frågan om snäckimplantat av underordad betydelse. Snäckimplantat kan vara till stor hjälp, men är inte en förutsättning för ett fullgott liv.