Estetiska estniskan

År 1963 uppmanades läsarna till en veckotidning i Estland att sända egna påhittade nya ord till tidningen för att medverka till att fylla luckor i estniskans ordförråd. Tidningen publicerade förslagen i sin språkspalt. Dessa kommenterades av läsarna, andra tidningar följde exemplet och snart blev ordskapande något som diskuterades livligt runt om i landet; det blev nästan en folkrörelse. De närmaste femton åren lanserades mer än tusen nyord av vilka flera också har blivit en del av allmänspråket.

Den ande som svävade över denna verksamhet var den estniske språkreformatorn Johannes Aaviks. Några av de ord som fördes fram anknöt till eller upprepade förslag som denne fört fram före andra världskriget, som meetmed, ’åtgärder’. Aavik hade flytt till Sverige under kriget och hans färgstarka personlighet gick svårligen ihop med Stalin­tidens formalistiska likriktning. Nu återupprättades han och hans gärning.

Normalt utvecklas ju språk spontant, genom att språkbrukarna lägger sig till med lite annorlunda uttal, börjar böja vissa ord på ett nytt sätt, hittar på nya ord och uttryck. Även om detta också gäller estniskan, har språket också fått betydande hjälp i sin utveckling av ett reformarbete som påbörjades för drygt hundra år sedan. Ledande i det språkarbetet var Johannes Aavik och ytterligare en Johannes, nämligen Johannes Voldemar Veski.

De två språk-Johannesarna kom ofta på kollisionskurs med varandra i språkliga frågor, men bidrog på sina olika sätt till att omskapa estniskan, och det med besked. Till skillnad från andra språk­reformatorer nöjde de sig inte med att introducera nya ord och att fast­ställa principer för stavning, utan gav sig också till att mixtra med språkets kärna: gramma­tiken. Just det gramma­tiska reformarbetet gör den estniska språkreformen­ speciell, om inte rent av unik i ordets sanna bemärkelse – fullständigt ensam i sitt slag.

I slutet av 1800-talet befann sig esterna i spänningsfältet mellan det tyska och ryska. Det tyska representerades främst av adeln och det lutherska prästerskapet, men även handeln var till övervägande delen i tyska händer. Det ryska representerades mest av ryska högre tjänstemän och militärer. Därtill kom i tilltagande omfattning, i synnerhet efter 1880-talet, ryska professorer och studenter vid Tartu universitet samt invandrade industriarbetare i Narva och Tallinn.

Den allmänna attityden hos de estniska nationella aktivisterna, av vilka de flesta var skollärare, var ett avstånds­tagande från de lokala tyskarna, som sågs som ett direkt hot, samtidigt som adelns ofta högmodiga och arroganta attityd verkade frånstötande. Ryssarna med sin annorlunda religion och kultur uppfattades som allmänt främmande. För de estniska aktivisterna återstod att söka sig en annan väg.

Eftersom tanken på nationell självständighet ännu inte hade vunnit någon större spridning bland esterna, vände man i stället blickarna mot Finland, närmare bestämt det finska Finland. Kontakterna underlättades av att Finland sedan freden i Fredrikshamn 1809 hörde till Tsarryssland, liksom de estniska områdena efter freden i Nystad 1721. I stort sett alla ledande kulturpersonligheter på estniskt område under 1800-talets senare hälft hade någon form av beröring med finsknationella. Det gemensamma etniska ursprunget accentuerades av den uppenbara språksläktskapen mellan estniska och finska.

Språksläktskap stod också i fokus för den dåtida språk­vetenskapen genom dess inriktning på historiskt jämförande studier. Finskan sågs som ursprungligare än estniska. Den hade bevarat många språkliga drag som försvunnit i estniskan. Därför kunde finska vara en god förebild om man ville utveckla det egna standardspråket.

Under senare delen av 1800-talet tog det estniska standardspråket definitivt form. Ett språk för första gången skapat av och avsett för ester. Skälet till att reformen kom då var att även ester fick tillgång till gymnasie- och universitetsutbildning och allt fler började tycka att deras språk saknade adekvata uttryck för många moderna företeelser, inte bara inom samhälle, teknik och natur­vetenskap, utan all slags vetenskap. En första gramma­tik över estniska skriven på estniska för ester utkom 1884 och introducerade estniska ord för grundläggan­de språkliga begrepp som vokal, konsonant, betoning, namn på estniskans kasus och andra grammatiska kategorier. De flesta av termerna som då lanserades används fortfarande.

Johannes Aavik (född 1880 på Ösel, på estniska Saaremaa, död 1973 i Stockholm) ledde de så kallade språkförnyarna. De var yngre kulturpersonligheter, främst konstnärer, författare och musiker, som tyckte att estniskan, trots de ansträngningar som gjordes, ändå inte var tillräckligt nyansrik och smidig för att motsvara deras högt ställda estetiska och stilistiska krav.

I sin språkliga verksamhet­ vägleddes Aavik och hans anhängare av tre ideal: en språklig förnyelse skulle vara ändamålsenlig, vacker och originell. I praktiken satte han oftast en språkforms estetiska kvaliteter främst.

Aavik inledde sin språkförnyelse 1912 med att introducera nya ord. Det skulle bli åtskilliga hundra sådana. Många av nyorden lånades från finska, andra var mer eller mindre fria konstruktioner. De finska lånorden gick lätt att inordna i det estniska språksystemet, och om man i dag frågar ester varifrån ord som hetk, ’ögonblick’, kogema, ’erfara’ och sünge, ’dyster’, kommer, är det få som vet att de är finska lånord och att det var Johannes Aavik som introducerade dem.

De fritt konstruerade orden blev något av Aaviks specialare. Han förordade att man skulle ersätta framför allt sammansatta ord och omskrivningar med kortare och elegantare ord. Sådana kunde man få genom att kombinera språkljud till helt nya ordstammar. I stället för att säga pahaseks saama, ’att bli förnärmad’, konstruerade Aavik verbet nördima, och tühi koht, egentligen ’tom plats’, blev lünk, ’lucka’. Aavik lanserade drygt tvåhundra sådana nyord, varav ett femtiotal fick fotfäste i språket och i dag används som vilka vanliga estniska ord som helst.

De finska lånorden och de fritt konstruerade orden i all ära, men Aaviks mest anmärkningsvärda insats ligger i hans förnyelse av det grammatiska systemet. Han introducerade en ny ändelse för plural, i,  i stället för de eller te: huvitavates raamatutes blev huvitavais raamatuis, ’i de intressanta böckerna’, och en ändelse för komparationsformen superlativ: huvitavaim, i stället för kõige huvitavam, ’mest intressant’. Han förordade ett kort sätt att bilda kasusformen illativ singular på: (lähen) linna, i stället för (lähen) linnasse, ’(jag går) till stan’. Vidare lärde han sina landsmän att bilda en annan kasusform, partitiv plural, med kort vokaländelse i stället för ändelsen -sid, som han ansåg vara ful; i stället för lehtesid, ’blad’, började man nu använda formen lehti. En komplett lista över de förnyelser som vann fotfäste i standardspråket är tämligen lång, men låt oss stanna här.

Johannes Voldemar Veski (född 1873 i byn Vaidavere norr om Tartu, död 1968 i Tartu) var betydligt mer jordnära än Aavik.­ Veski ville också reformera estniskan, men strävade i sitt reformarbete efter systematik och regelbundenhet. Det gick stick i stäv med Aaviks intentioner. Dessutom föredrog Veski att skapa sina nymodigheter med element som redan fanns i språket, i dialekterna eller i äldre språk, medan Aavik struntade blankt i varifrån han hämtade sin inspiration: estniska, finska, franska, tyska, engelska, ryska eller de klassiska språken; huvudsaken var att nymodigheten svarade mot hans språkideal. Veski hade således en klar språkpatriotisk grundinställning, vilket Aavik däremot saknade.

Motsättningarna mellan Aavik och Veski gällde ofta hur ord skulle böjas. Veski ville sanktionera böjningsformer som var så regelbundna som möjligt. Han kunde således­ förorda en böjning som hade liten folklig förankring, huvud­saken var att böjningen passade in i ett större mönster. Aavik däremot förordade böjningsformer som uppfyllde hans språkideal: ändamålsenlighet, skönhet och originalitet. Det innebar att Aavik föredrog oregelbundna böjningar framför regelbundna.

Veski framstår inte som riktigt lika färgstark som Aavik. Ironiskt nog var det ändå Veski som beredde vägen för Aaviks reformförslag. När Estland blivit en självständig stat 1918 fick Veski i uppdrag att sammanställa en ordbok i tre band som skulle vara vägledande för det offentliga språkbruket. Ordboken utkom 1925–37.  I denna ordbok registrerade Veski gentlemannamässigt även Aaviks många förslag och avvikande åsikter, detta i övertygelsen om att det naturliga urvalet skulle fälla avgörandet i varje enskilt fall. Veski var nämligen naturvetenskapligt skolad och kunde sin Darwin.

Veskis viktigaste insats består nog ändå i att han medverkade som språkexpert vid utarbetandet av fackordförråd. Under sitt långa och strävsamma liv, han blev drygt nittio år gammal och var aktiv ända till sina sista år, var han med om att introducera inte mindre än 190 000 vetenskapliga termer för ett drygt sextiotal olika vetenskapsgrenar. Flera av dessa termer har numera blivit allmänspråkliga ord, till exempel kivim, ’bergart’, och valk, ’äggviteämne’.

Man frågar sig hur Aavik kunde övertyga en miljon landsmän om förträffligheten i sina förslag och få allmänheten att börja använda åtminstone en del av dem. Naturligtvis fick han inte stå oemotsagd och de flesta av hans förslag gick om intet. Men den turbulens som ­debat­terna med Veski och andra opponenter skapade, jämnade ändå vägen för många förslag. Språkförnyelsen fann speciell anklang hos en mycket viktig samhällsgrupp: ungdomen. Därtill måste man säga att Aavik lanserade sina förslag både skickligt och energiskt. Förutom otaliga offentliga föredrag, debattartiklar och broschyrer som motiverade de enskilda reform­förslagen teoretiskt – men personligt och entusiastiskt – gav Aavik och hans anhängare ut böcker författade på ”Aaviks språk”.  I dessa böcker användes ”aavikismer” konsekvent som förklarades i fotnoter och ibland också i en ordlista.

Så visst kan man medvetet styra ett språks utveckling. Nyckelorden för att lyckas är vilja, kunskap, prestige och, inte minst, en god portion entusiasm och envishet. Det hade såväl Johannes Aavik som Johannes Voldemar Veski. Och det är i den andan som esterna nu fortsätter sitt språkarbete.

Efter den första ordtävlingen 1963 startade en folkrörelse kring nya estniska ord. År 1972 utlyste Modersmålssällskapet en pristävling för att finna smidigare ersättare för tjugo ord och uttryck. Initiativet blev återigen en språklig succé. Hälften av de ord som lanserades används än i dag, som pardel i stället för elektriline habemeajamisaparaat, ’elektrisk rakapparat’, och eirama i stället för ignoreerima, ’igno­rera’. Ordet för ’rakapparat’ bygger på ett dialektord för ’skägg’ och ordet för ’ignorera’ på negationen ei, ’nej’.

Sedan dess har ytterligare fem ordtävlingar ägt rum, den senaste 2012. En del av orden som lyfts fram genom tävlingarna är tidstypiska: lõimimine för ’integration’, som bygger på ett substantiv för ’väv’, och põue­pommar, ordagrant ”famnbombare”, för ’självmordsbombare’. (Bokstaven õ uttalas ungefär som kort u i svenskans hund, fast med orundade läppar, dragna åt sidorna som när man ler.)

Nyligen utlystes en sjunde pristävling i ordskapande. Den går ut på att finna estniska ord för termer inom filmkonsten och sammanfaller med hundraårsdagen av den första estniska filmen.