En skärva av ett svunnet språk

Karerna bodde vid den egeiska kusten i Mindre Asien, i dagens sydvästra Turkiet, och omnämns i Homeros Iliaden som bundsförvanter med trojanerna. Vi vet att Karien år 334 f.Kr. erövrades av Alexander den store. Annars vet vi i dag ganska lite om detta folk, och särskilt lite om deras språk.

Kariskan har länge gäckat forskarna, eftersom det i princip inte har funnits några kariska texter att utgå från.

Efter decennier av svenska utgrävningar i Turkiet har man dock till slut funnit en liten nyckel till det kariska språkmysteriet: en inskription på undersidan av en skål. Men mycket återstår ännu att dechiffrera.

Kariska är ett indoeuropeiskt språk i den anatoliska språkgruppen av luviska dialekter, och är bland annat släkt med lydiska och hettitiska (se Språktidningen 4/10). Samtliga språk på den anatoliska grenen av språkträdet är utdöda sedan drygt tvåtusen år. Det kariska språket tycks ha undvikits i officiella sammanhang i Karien under kung Maussollos styre (377352 f.Kr.). Då användes  i stället grekiska. Idrieus (351344 f.Kr.), däremot, tillät kariska i viss utsträckning.

Användningen av det grekiska språket kan i den första fasen ha hängt samman med Maussollos närmast imperialistiska politik gentemot de grekiska grannarna. Kanske var det nödvändigt för honom att lansera grekiskan som officiellt språk för att skapa integration mellan karer, greker och lykier (en folkgrupp bosatt öster om Karien).

Under Maussollos yngre bror  Idrieus tid vid makten blev det tillåtet  att använda både grekiska och kariska officiellt, såväl i Sinuri som Kaunos. Detta tyder på att Idrieus övergav Maussollos expansiva politik för att inte provocera andra kariska grupper.

Karerna skapade få städer och samlades i stället vid kultplatser, exempelvis Zeustemplet i Labranda. Där pågår den största svenska arkeologiska satsningen i Turkiet, och sedan år 2002 finns också en särskild sammanslutning, Labrandasällskapet, för svenskar som vill stödja projektet. Hade det varit ekonomiskt möjligt skulle antalet svenska utgrävningar i landet säkerligen ha varit fler.

- Turkiet har fler arkeologiska fyndplatser än Italien. Det finns helt enkelt inte tid eller pengar till att undersöka alla, säger Lars Karlsson, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet, och den som har lett utgrävningarna vid Labranda sedan år 2004.

De svenska utgrävningarna vid Zeustemplet i Labranda började år 1948, och leddes av professor Axel W. Persson. Det var i första hand för att finna svar på frågor om Kretas minoiska tid - den kultur som blomstrade under 2000- och 1000-talen f.Kr. - som han startade utgrävningarna, inte för att utforska en tempelplats.

Axel W. Persson hoppades hitta tvåspråkiga inskrifter med ett kariskt alfabet från bronsåldern och det modernare arkaisk-klassiska alfabetet. Eftersom han räknade med att det hypotetiska äldre kariska alfabetet hade utvecklats från linear B - ett skriftspråk som växte fram på Kreta ur den minoiska hieroglyfskriften linear A - var förhoppningen att inskrifterna skulle hjälpa till att dechiffrera linear B. Några kariska inskrifter påträffades visserligen, men de var av senare datum än de inskrifter från bronsåldern som Persson hade förväntat sig skulle lösa de kretensiska gåtorna.  Linear B dechiffrerades i stället av  Michael Ventris på 1950-talet.

Under årens lopp hittades och publicerades fragment av terrakottatavlor från området, men samtliga ansågs vara parakariska, det vill säga med något slags oäkta text. Bristen på kariska inskrifter förbryllade forskarna, i synnerhet som Labranda var en karisk helgedom.

de tidigaste fynden av kariska inskrifter gjordes år 1844 vid Abu Simbel i Egypten. Ett flertal gravinristningar från Memfis, liksom en från Aten, har både karisk, egyptisk och grekisk text som anger den dödes namn och fadersnamn.

Forskarna trodde att ljuden för de kariska bokstäverna lätt skulle hittas med vägledning av den läsbara egyptiska texten, men lösningen låg längre bort än så. De kariska bokstäverna, som såg ut som grekiska, gick inte att läsa med samma ljudvärden. Efter denna förbryllande upptäckt drogs slutsatsen att texterna inte var bilinguer, ordagranna översättningar mellan två språk, utan att den kariska texten hade annorlunda innehåll än den egyptiska och den grekiska.

Ett första steg mot verklig dechiffrering togs 1981 av den brittiske egyptologen John D. Ray. I ett antal artiklar angrep han de egyptiska texter som innehöll "oegyptiska" namn, som han antog måste vara kariska, och därmed skulle återfinnas i den kariska texten. Han lanserade hypotesen att till exempel bokstaven N hade ljudvärdet m. Den spanske forskaren Ignacio J. Adiego följde Rays metod och skrev en doktorsavhandling där alla kända kariska inskrifter transkriberades enligt Rays system.

När det visade sig att forskaren Dieter Schürr hade uppnått liknande resultat parallellt med Ignacio J. Adiego, var de flesta övertygade om att trion var på rätt spår. Den slutgiltiga bekräftelsen på att forskarnas metod var korrekt kom när en bilingue hittades i den kariska staden Kaunos år 1997. Personnamnen och ordet atenare, som finns i den grekiska texten, kunde omgående identifieras i den kariska versionen med hjälp av det nya systemet. Atenare heter i bilinguen otonosn på kariska och athenaion på grekiska. Ett annat ord som förekommer flera gånger i inskriftens text är ordet 'och', som på kariska heter sb och på grekiska kai.

Efter upptäckten i Kaunos har de flesta luckorna i den preliminära tabellen över de kariska bokstävernas ljudvärden fyllts i. Flera alternativa alfabet har utkristalliserats med ibland olika tecken för samma ljudvärde, ett för Memfis i Egypten, ett för Mylasa i Karien, ett för Kaunos etcetera. Från en lista med 46 olika tecken har 35 olika ljudvärden ringats in (varav två ännu inte är fastställda), som ibland skrivs med varierande tecken i de olika kariska alfabeten. Till viss del kan olikheterna vara kronologiska, eftersom inskrifterna från Egypten nästan alla hör till 500- och 400-talen f.Kr., medan de från Karien härstammar från 300-talet f. Kr. och framåt.

Ignacio J. Adiego menar att det tidigaste kariska alfabetet har fått sin kursiva form för att anpassas till skrift med pensel på pergament eller papyrus. Den andra fasen menar han är från slutet av 600-talet f.Kr. när man börjar hugga in texter i sten, efter det att man eventuellt har inspirerats av grekiska stenhuggna bokstavsformer. Att samma tecken uttalades helt annorlunda av grekerna har i det läget uppenbarligen inte bekymrat karerna. Ett exempel är r-ljudet, där den grekiska bokstaven rho, P, troligtvis användes men i den kursiva skriften förenklades så att bokstavens slinga till höger kom att bli öppen. När en sådan bokstav skulle anpassas för stenhuggning kan det ha känts naturligt att låna formen från det snarlika grekiska digamma, F, som inte användes för något annat ljud. Slutsatsen är att en naturlig kursiv formutveckling har genomförts från ett mer detaljerat ursprung.

År 2007, nästan 60 år efter att de svenska utgrävningarna vid Labranda påbörjades, hittade svenskarna för första gången en äkta karisk inskription, en graffito, på undersidan av en skål. Upptäckten gjordes i fortet Burgaz Kale, sydväst om Labranda, och skålfundamentet daterades till år 375350 f.Kr. baserat på en jämförelse med liknande exemplar från mausoleet i Halikarnassos, Kariens största stad. Texten tolkades som bziom, vilket antagligen är ett personnamn på en karisk soldat.

- Graffiton är förstås en viktig pusselbit i ett stort språkpussel där varje nytt fynd är av stor betydelse, säger Pontus Hellström, professor emeritus i antikens kultur och samhällsliv i Uppsala, och den som tidigare ledde de svenska utgrävningarna.

När han för första gången besökte de svenska utgrävningarna i Labranda sommaren 1960 hade han vandrat hela den långa vägen upp i bergen. Studiebesöket resulterade i att han blev kvar en vecka och hjälpte till på den magnifika platsen med sina välbevarade ruiner omgivna av pinjeskog, lummig grönska och källsprång med friskt vatten. I dag finns en knagglig väg upp till tempelplatsen, som med sin vackra natur och milsvida utsikt är värd att besöka även för den som inte är arkeologiintresserad.

Pontus Hellström berättar att en grupp soldater troligtvis var förlagd till fortet Burgaz Kale. Soldaten, vars namn är bevarat på skålen, kom antagligen från Sinuri, Kildara, Euromos eller Stratonikeia.

- Om man kan fastställa vilket av de fyra alfabeten som har använts, har man i alla fall nått ett visst resultat, nämligen från vilken ort som soldaten kom. Någon kunskap om ett eventuellt Labrandaalfabet kommer vi inte att få förrän en officiell inskrift på en stentavla dyker upp.

Bristen på längre kariska texter ställer till det för forskarna. Ignacio J. Adiego konstaterar i boken The Carian language att det inte är mycket mer än personnamn som kan läsas och förstås, och att dessa korta texter säger tämligen lite om ordförråd och grammatik. Han noterar att det bara finns fem längre inskrifter, och att den längsta innehåller femtio bokstäver och tio ord.

- Det är inte mycket att arbeta med om man vill bygga upp en karisk grammatik och ett kariskt ordförråd. Vad vi behöver är nya fynd av längre tvåspråkiga texter. För att språkgåtan ska kunna lösas krävs antagligen nya stora utgrävningskampanjer på flera platser i Karien, säger Pontus Hellström.

Samtidigt konstaterar han att mycket har uppnåtts sedan den där sommaren då han för första gången vandrade genom skogen upp till Labranda.

- De stora framsteg som har gjorts under de två senaste decennierna har varit oerhört viktiga. Nu kan vi läsa det kariska alfabetet och förstå några av språkets hemligheter.

I sommar forsätter de svenska utgrävningarna i Labranda, och förhoppningsvis hittar man något som för språkforskningen ytterligare framåt.