Dödahavsrullar lever upp på svenska

Redan namnet andas mystik: Dödahavsrullarna. Rykten och intriger att bygga en Hollywoodfilm på. Akademiskt käbbel och tisseltassel. Konspirationsteorier och förhoppningen om att en gång för alla få veta sanningen om vem Jesus var. Månne var det de här texterna som slutgiltigt skulle avslöja vad han egentligen stod för, innan kyrkan kom och korrumperade och förvrängde hans rena, enkla budskap.

Det är kanske inte så konstigt att Dödahavsrullarna har gett upphov till spekulationer och teorier. Det är rätt exklusivt att man hittar en sådan gedigen samling 2000-åriga texter där stora delar av materialet är okänt sedan tidigare. Och som dessutom, både i tid och plats, kan kopplas till en av historiens mest mytomspunna gestalter och framväxten av en världsreligion.

Det akademiska hysch-hyschet bidrog också till ryktesspridningen. Texterna var länge tillgängliga bara för en liten grupp forskare och ingick i en segdragen publiceringsprocess. Hade man hittat nya evangelier med okända berättelser om Jesus? Bortcensurerade ögonvittnesskildringar? Kanske fanns här saker som den kyrkliga makten ansåg sig ha goda anledningar att smussla undan? Ja, någonting skumt var det säkert.

När publiceringen av texterna till slut tog fart på 1990-talet kom det efter hand kommentarer och översättningar till flera nutida språk, bland annat engelska, danska och norska. Nu är det svenskarna som står på tur att få ta del av Döda­havsrullarna, eller Qumrantexterna som de också kallas, i direktöversättning.

Texterna kommer inte att välta världen över ända och ge oss en ny religion. Den rafflande utmaningen ligger i stället i att översätta 2000 år gamla textfragment, från en kultur som vi inte vet så mycket om, på ett språk som inte längre används, till modern svenska.

Bland textfynden i grottorna vid Qumran vid Döda havet finns det en hel del som också står i Bibeln, alltså texter som är kända och använda i såväl den judiska som den kristna traditionen. Men det är inte dessa man bryr sig om nu. De texter som är i full färd med att få en svensk språkdräkt brukar kallas för sektlitteratur, en ganska spretig samling som består av bland annat levnadsregler, poesi, psalmer och kommentarer till texter i Bibeln. Sekten man tror att det handlar om är esséerna.

Esséerna var en judisk grupp som verkade århundradena närmast före Jesu födelse och fram till cirka 70 e.Kr. De var starkt kritiska till medel­judendomen, och det sätt på vilket tempelkulten bedrevs i Jerusalem. Esséerna såg det som sin plikt att arbeta för rätt tro och rätt kult. Eskatologi - läran om den yttersta tiden - var en viktig beståndsdel av deras ideologi. De väntade på och förberedde sig inför den slutliga striden, där Gud och de himmelska härskarorna skulle kämpa och slutgiltigt vinna över det onda. De flesta forskare tror i dag att det i Qumran fanns någon form av esseisk bosättning, och att det är därför som man har hittat alla dessa textrullar i grottorna där omkring.

Det finns de som har velat göra Jesus själv till essé, men olikheterna i deras budskap verkar ha varit alltför stora.

- Däremot är det säkert så att Jesus och hans lärjungar träffade och umgicks och kanske grälade med esséer, och den tanken är ju spännande nog, säger Mikael Winninge, översättningsdirektor vid Svenska Bibelsällskapet och samordnare av den grupp som jobbar med att översätta Qumrantexterna.

- Det som är intressant med just sektlitteraturen är dels att den är tidigare okänd och oöversatt, dels att den kan ge oss en unik inblick i hur en grupp människor trodde och resonerade vid den tid då Jesus levde, på ungefär den plats han verkade.

Översättningsgruppen har gjort ett urval av sektlitteraturen, för att till exempel slippa upprepning av likartade psalmer. Man har valt texter som visar stilen och tydliggör ideologi och tänke­sätt. Ett rent praktiskt urvalskriterium är också att man håller sig till texter som inte är värre skadade än att det går att få ut ett någorlunda sammanhängande innehåll ur dem. Ibland kan man ha tur och hitta flera exemplar av samma text som är skadade på olika ställen och på så sätt pussla ihop längre textstycken. Men annars är huvudregeln den att en lucka i den ursprungliga texten får förbli tom även i den översatta.

Den form av hebreiska som de här texterna nästan uteslutande är skrivna på kallas bibelhebreiska, samma skriftspråk som den hebreiska bibeln är skriven på, och som användes fram till 100-talet e.Kr. Det är ett språk där konsonantstammarna är betydelsebärande, och där såväl interpunktion som utskrivna vokaler saknas. Till exempel kan m`hlj dmshk (där stammen `hlj betyder 'tält') med olika vokalisering antingen betyda 'från tälten i Damaskus' eller 'från mitt tält till Damaskus'.

När hebreiskan ersattes av arameiska som talspråk uppstod ett behov av att vokalisera de heliga texterna för att befästa innehållet. Det var en process som tog några hundra år och ansågs avslutad och fastställd först på 500-talet.

- Ofta kan man av sammanhanget lista ut vilka vokaler som är de riktiga genom att tänka sig för och väga de olika möjligheterna mot varandra, säger Eva Strömberg Krantz, översättare och docent i Gamla testamentets exegetik, det vill säga textkritisk bibelforskning.

Hon har tidigare arbetat för den bibelkommission som resulterade i Bibel 2000, och har fungerat som översättare och stilistisk granskare i översättningsgruppen.

Att få till en levande översatt text från ett modernt nutidsspråk till ett annat torde vara en tillräckligt stor utmaning. Hur svårt ska det då inte vara att översätta 2000 år gamla hebreiska texter till läsbar nutidssvenska? Texter som emellanåt inte bara ter sig innehållsligt dunkla, utan också är rent fysiskt skadade och fulla med hål och suddigheter.

Att det inte alltid är ett lätt arbete, bekräftar Eva Strömberg Krantz. Förutom svårigheterna med skadade texter så handlar det ju om att källspråket (bibelhebreiska) och målspråket (modern svenska) skiljer sig åt på alla sätt, i allt från grammatik och metaforvärld, till sociala och kulturella referenser.

- Men det får gärna vara svårt. Det är en del av det roliga, säger hon, om det många gånger både besvärliga och petiga arbetet.

Med sin erfarenhet av bibelhebreiska från bibelkommissionen har Eva Strömberg Krantz rätt bestämda åsikter om vad som går för sig och inte. Så kallade hebraismer - bokstavliga översättningar från heb­reiska - är bannlysta. Det som ordagrant översatt skul­le bli "baktala med tungan" får i stället bli gå med förtal, smäda med tungan, skymfa eller bara smäda. "Vandra fullkomligt på alla Guds vägar" blir leva fullkomligt och följa Gud i allt medan "vandra i uppror" översätts vara upprorisk eller möjligen leva upproriskt. Det gäller alltså att hitta fungerande svenska uttryck.

Det går inte att ta miste på engagemanget hos Eva Strömberg Krantz när hon talar om att översättningsarbete aldrig handlar om att översätta "rakt av" mellan några språk. Och att man, när det gäller två språk som står så långt ifrån varandra som bibelhebreiska och svenska, måste vara synnerligen aktsam.  

- Om jag översätter en roman som är hundra år gammal sitter jag inte och försöker hitta på hur man pratade för hundra år sedan, utan strävar efter ett nutida språk.

På samma sätt strävar hon efter en nutida svenska i det här översättningsarbetet:

- Det finns de som anser att det här språket ska vara mer högtidligt, och med högtidligt menar de ofta gammaldags. Men det blir lätt en tämligen märklig konstruktion om man försöker hitta på ett språk som man i dag tycker är gammaldags.

Målspråket hon eftersträvar är det man arbetade med i bibelkommissionen, och som hon kallar för "nutida, naturlig och begriplig svenska". Här menar hon att man måste göra avväganden. Ett alltför modernt, vardagligt språk blir snabbt gammalmodigt, och inget språk blir så snabbt anakronistiskt som slang. Det gäller att försöka hitta en stilistisk nivå som kan stå sig i några decennier.

En annan utmaning för en översättare och stilistisk granskare som Eva Strömberg Krantz är hur man förhåller sig till starkt tids- och kulturbundna metaforer. En del blir lätt förälskade i dessa och vill bevara dem, men där är hon benhård:

- Det blir ju rena fikonspråket som ingen begriper utan som tvärtom bara ökar distansen mellan språken och mellan läsaren och texten. Hon ger exempel:

Den ordagranna översättningen "Jag tackar dig, Herre, för att du förvarat mitt liv i de levandes påse" skulle behöva en fotnot som förklarade att bilden är hämtad från det dåtida herdelivet. Där hade herden en läderpåse med en sten för varje djur för att hålla räkning på dem. Dog ett djur tog han bort en sten. Med översättningen "Jag tackar dig, Herre, för att du bevarat mitt liv som en dyrbar sten" får man en för nutida läsare begriplig bild och slipper uppstoppande fotnoter.

Det här förhållningssättet till språket är emellertid varken lätt eller självklart. Vi människor lägger, oftare än vi kanske tror, egna värden vid enskilda ord och blir lätt upprörda då dessa ändras eller helt sonika tas bort. Det var någonting som blev väldigt tydligt vid den senaste bibelöversättningen.

I 1917 års översättning av Bibeln kan vi läsa: "Mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain." Detta är en tämligen direkt och bokstavlig översättning. Det hebreiska jada´ betyder ungefär att känna någon väldigt väl och nära, och ordet används även i andra sammanhang i Bibeln, till exempel om Guds förhållande till sitt folk. I Bibel 2000 har man dock valt att skriva: "Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain."

En del har hävdat att översättningen tunnar ut betydelsen av ordet jada´ och gör det onödigt blaskigt och slentrianmässigt. Eva Strömberg Krantz menar att exemplet är typiskt för de vardagliga utmaningar som en översättare möter, men att det är här man till slut måste hamna: i ett vardagligt men väl fungerande och lättförståeligt uttryck på målspråket. Och på svenska har vi det vardagliga, allmänt spridda och hyfsat neutrala uttrycket ligga med för den sexuella akten.

Sammanlagt räknar man med att det i den färdiga volymen kommer att bli drygt 300 sidor med översatta texter, och till det ytterligare ett par hundra sidor med kommentarer.

Den slutgiltiga sanningen om Jesus verkar alltså låta vänta på sig. Under tiden kan vi bland annat ägna oss åt att läsa om hur hans grannar och kamrater tänkte.