Det obotliga verbala viruset

Min mamma brukar säga att om jag svär för ofta så försvinner kraften – orden blir nötta och kantstötta av att upprepas. Jag hör vad hon säger, men fortsätter ändå att språkligt svavelosa. Letar uttryck, eftertryck. Slarvar. Och tänker att det kanske inte gör så mycket om jag tycker att saker är skitbra eller förbannat fåniga. Eller bara så in i helvete jävla viktiga.

När jag svär fortsätter sorlet, men när min mamma gör det stannar vi alla av, tystnar, lyssnar. Eftertrycket i det där sällsynta: som ett litet skalv. En o r d b ä v n i n g.

Jo. Men låt oss tala lite om det. Värdeorden. Kraftuttrycken. Ordens makt.

I Linn Ullmans senaste roman Det dyrbara finns en berättelse om en notoriskt otrogen man, Jon. Hans fru Siri härdar nog ut. Biter ihop. Bittertiger.

Men när hon hittar en text där mannen kallat sin älskarinna ”sitt ljus” kommer förtvivlan och raseriet. Det uttrycket är ju hennes. D e r a s. Förhållandets n y c k e l o r d. Det är vad Jon brukar säga till Siri. Och nu använder han precis samma ord, samma namn, på andra. Vad är då ordens värde? Vad är då  h e n n e s värde?

Så blir hon ensammast i världen. En i mängden.

Jag tänker på det. Ganska mycket. De återvunna orden. Jag hade en pojkvän en gång som brukade säga: ”Du är det bästa jag vet.” Till en början tyckte jag att det var det finaste. Enkelt och chosefritt och ändå storartat kärleksfullt. Men efter ett tag, när vår relation allt mer urartade i ensamhet och misstänksamhet, var det just den meningen jag retade mig på, skrämdes av. Till vilka andra hade han sagt det innan? Och till vilka andra sa han det n u?

Det var länge sen. Och det har hänt (jag vet, jag skäms, jag rodnar, men ändå) det har hänt att jag har sagt dem själv. Det är bra ord, eller hur? Värda att återanvända? Väl? Fast varje gång jag har gjort det tänker jag att jag förstör nåt. Riskerar nåt. Hur sanna de än är känns de inte lika exklusiva som de låter. De är redan sagda. En gång menade för andra. Solkiga och second hand – fast nu kemtvättade och nystrukna för ett nytt förhållande.

Kan man göra så?

Det finns ett engelskt uttryck som lyder: Sticks and stones may break my bones, but names will never hurt me. Det är en vaggvisa, eller kanske snarare en besvärjelse, för att trösta barn som blir retade. Visst är det bra? Bra, men skitsnack förstås. Ord kan v i s s t skada. Såra. Det är knappt ens ett bildligt uttryck. Vi har alla varit där. Blivit utsatta för det sagda som sätter sig som taggar i köttet. Som borrar sig in med sin försåtliga lilla spets av sanningshalt och tvivel. Och vi tänker att det kanske stämmer, att vi är det där de sa: fula/fåniga/fega/falska/plugghästar/glasögonormar/skvallerbytta-bing-bång.

Orden sitter kvar, lämnar spår, har vikt. De kan trösta och såra. De kan förgifta oss och förälska oss.

”Jag tar tillbaka det jag sa!” säger vi. Och vi tittar under lugg med strykräddaste hundblicken och vi ångrarångrarångrar oss, men det är för sent för de förflugna orden är redan sagda och de hänger där i luften mellan oss som ... som ... jag vet inte? Frostrosor? Nej, inte nåt finmetaforiskt den här gången utan nåt f u l t – som ett virus. En obotlig smitta – oförlåtlig – nåt som infekterar cellerna så fort det sagts. Och kanske går det att behandla. Med kärlek och ånger. Med andra ord. Ömsinta, gladlynta, eftertänkta. Kanske vilar viruset under långa perioder. Kanske tror ni att det blir bra. Men när immunförsvaret är nedsatt, när kärleken är försvagad, då kommer det att vakna, det verbala viruset. Och ni kommer att minnas vad vi sa. Och det kommer att göra ont igen.