Den ofrivillige språkforskaren

Vid jultiden 1947 kom filosofie kandidaten Jacob Jacobsson strövande på den två kilometer långa skogsstigen som gick från Brattmon i norra Värmland till Båsberget öst i skogen. Han hade ett uppdrag som för en obekant kunde verka enkelt. Han skulle träffa folkmålsdiktaren Karl L:son Bergkvist och be honom att teckna ner Dalbymålet, Värmlands kanske äldsta och mest särpräglade dialekt. Det talas i området runt Sysslebäck mellan älvarna Femtan i söder och Tåsan i norr.

Jacob hade ännu inte mött Karl och förstått vilken övertalningsförmåga som skulle krävas. Själv kom Jacob från byn Nedergården i Ovansjöbygden i samma socken, Dalby. Han arbetade på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala med att granska och teckna ner dialekter. Just nu höll arkivet på med en stor satsning på Värmland, där man bland annat åkte runt och lät folk tala in sina förfäders mål på grammofonskivor.

Jacob Jacobsson hade läst dialektdikter av Karl L:son Bergkvist, i bygden känd som Karl på Bäri ('på berget'). Han hade imponerats av Bergkvists lätta handlag med det lokala målet, och det var klart att denne var rätt man att teckna ner Dalbydialekten.

Jacob Jacobsson hade försett sig med några av institutets frågelistor och en upplaga av det så kallade landsmålsalfabetet. Detta var den enda och nödvändiga utrustningen för en upptecknare, bortsett från papper och penna.

Men han fick gå från stugan med oförrättat ärende. Karl L:son Bergkvist lät förstå att han inte var det minsta intresserad. Han hade sitt knog i skogen och det fick räcka - förutom alla hans hobbyer, förstås. Karl L:son Bergkvist var en utomordentligt kunnig amatörbiolog, som kunde räkna upp alla växter i omgivningen på såväl svenska och latin som på dialekt. I markerna fanns till exempel fingerbôr, 'blåklocka'; jetlägg, 'måbär'; enmôrk, 'mjölke'; gûlgubb, 'maskros'; och ardder, 'gråal'. Han var också tekniskt kunnig, en skicklig tecknare, spelade dragspel utmärkt och hade själv lärt sig skriva noter. Kort sagt: han borde ha valt den akademiska banan. Han hade avlagt realexamen, men sedan hade hans far insjuknat och dött, och Karl fick återvända hem till modern och den lilla skogsgården.

Karl hade alltså tillräckligt att göra utan att börja med ett nytt uppdrag. Missmodig återvände Jacob Jacobsson hem. Men han måste ha märkt något, en viss nyfikenhet eller kunskapstörst hos skogsbonden, för han lämnade avsiktligt kvar häftet med landsmålsalfabetet och några av arkivets frågelistor.  »

Väl tillbaka på kontoret i Uppsala fick Jacob ett brev från Dalby. Det var Karl L:son Bergkvist som inte hade lyckats motstå utmaningen. Han hade tagit sig an uppgiften med stort allvar. Brev efter brev strömmade in till arkivet i Uppsala och i slutändan hade omkring 48 000 lappar med ord kommit in. Av dessa rensades hälften bort som alltför moderna (ordboken skulle spegla det språk som talades fram till år 1900). Men de återstående 24 000 orden togs om hand av Jacob Jacobsson, som undersökte dem, fick dem verifierade av äldre Dalbybor och utarbetade en formriktig ordbok utifrån dem.

De båda männens enträgna arbete pågick mellan 1948 och 1966 och resulterade i den största ordbok som skapats av en enskild svensk nedtecknare. Alla böjningsformer var redovisade och nästan varje ord var dessutom insatt i språkexempel, något som gjort Dalbyordboken till ett mönster bland dialektordböcker. Den har av dialektforskare vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala kallats för landets främsta.

Som en biprodukt av Karl L:son Bergkvists nedteckningsarbete finns hans uttömmande svar på arkivets frågelistor. Dessa små berättelser, med dialektord inlagda och förklarande illustrationer, ger en detaljerad beskrivning av livet i det gamla bondesamhällets Dalby och har gett underlag till en egen bok, Dalby i gamla tider. Allt från skogsarbete, jordbruk, slakt och brödbakning till hälsningsord, traditioner och namn på människans bakdel finns beskrivna.

Någon stor ära för sitt arbete fick inte Karl och Jacob. De fick inte ens se sitt verk i tryck. Det fanns inte ekonomi eller kapacitet hos landets tryckerier att ta hand om det digra materialet. Den prydligt handskrivna ordboken kopierades i tre exemplar, varav två finns i Uppsala och ett på Sysslebäcks bibliotek.

Karl L:son Bergkvist (1899-1980) och Jacob Jacobsson (1911-72) ligger i dag begravda på Dalby kyrkogård i var sin familjegrav, med anspråkslösa gravstenar. På den ena står "sonen Jacob" och på den andra "sonen Karl". Dalby hembygdsförening har på senare år satt upp en minnestavla över de två. Men därmed är inte historien om Karl, Jacob och Dalbyordboken slut.

Som ung träffade jag såväl Karl L:son Bergkvist som Jacob Jacobsson. Jacob åkte varje sommar omkring i Dalby för att kontrollera uttalet av de nedtecknade orden hos äldre personer, och ofta satt han hos min farfar Daniel som var en av uppgiftslämnarna.

Ödet förde mig åter till ordboken. Dels hade jag läst nordiska språk i Karlstad och där kommit i kontakt med landsmålsalfabetet, dels startade min vän Ingvar Larsson, barndomskamrat med Karl, en kurs i ämnet - just med avsikt att skapa intresse för ordboken.

Mitt intresse väcktes så till den grad att jag började fundera på hur man skulle kunna göra ordboken tillgänglig för gemene man. Det var min egen och mina fäders dialekt det handlade om. Flera lyckliga omständigheter gjorde att jag kunde starta ett projekt som lyckades få EU-bidrag till utgivningen. År 2000 trycktes ordboken med nära 25 000 uppslagsord. Ett år senare kom cd-romskivan med 45 000 ljudfiler, inlästa av tre infödda Dalbybor.

Ordboken visar att Dalbymålet är en blandning av språkdrag från såväl Västergötland som Norge och Dalarna. Det isolerade läget i norra Värmland gjorde att dialekten blev väl konserverad och opåverkad under lång tid.

I Dalbydialekten finns flera betydelseskiljande vokaler som saknas i rikssvenskan. Ä-ljudet har två varianter i Dalbymålet - bär (främre öppet ä), som i blåbär och bâr (brett öppet ä-ljud), som betyder 'naken'. Två ö-ljud ger olika betydelser, stør, 'stör' (långt ö-ljud som i rikssvenskans snö) och stör, 'slana' (ett främre öppet ö-ljud). Ô är den västsvenska vokalen i ord som gôrbra. Û är ett u-liknande ljud i västvärmländska dialekter och finns i ord som gûl, 'gul'. Alltså är bus och bûs, 'boss, hödamm', två olika företeelser. De olika a-ljuden ger skilda betydelser: kall, uppmaningen 'kalla' (med a-ljud som i katt), och kall (som i rikssvenskans dag). I Dalbymålet byter vokalljuden ofta plats där riksspråket har långt och sedan kort a-ljud: i frasen en bra kam har vokalljuden motsatt klang jämfört med riksspråket.

Ordboken visar också att språket i Dalby var starkt förankrat i bondesamhället. Harv och harva finns i 29 sammansättningar, som hârvpinnrann, 'fåra efter harvpinne'; hârvdrâgen, 'drag med harv från ända till ända av åkern'; hârvtinn, 'harvpinne'; och hârvgök, 'efterhängsen mansperson'. Ko finns i 59 sammansättningar, till exempel kobjäll, 'kobjällra'; kodum, 'dum som en ko'; kodret, 'koskit'; kodynjy, 'kodynga'; och kopôpp, 'kospene'. Dessutom finns 75 konamn redovisade, ofta vackra och kärleksfulla namn som Fröjda, Fagerlinna, Gulldôtter, Mångåss, Dûcka och Blömmeros.

Ord från fornnordiskan har i Dalbydialekten levt kvar in i 2000-talet, till exempel svang, 'hungrig', och stö, 'stadig' och från fornsvenskan bârfött,  'barfota'. Ordet no för 'grisho' lär också vara urgammalt, och användes i dagligt tal åtminstone till för femtio år sedan.

Dalbydialektens framtid är oviss. Om man hör barnen prata på skolgården i dag är det sällan lokalt mål, och många föräldrar talar dialekt med varandra men rikssvenska med barnen. Men tack vare Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson finns det nog knappast någon annan svensk dialekt som är så väl dokumenterad.