Därför talar vuxna genom andra

Jason vägrar plocka undan leksakerna han har dragit fram. Hans mamma är irriterad. Men i stället för att rikta direkt kritik mot honom, och beordra honom att göra henne till viljes, så animerar hon. Hon gestaltar rösterna av två hundar som finns i hemmet och säger: "Vi är stygga, men vi är inte så stygga som Jason; han är styggast."

Detta sägs alltså med ett helt annorlunda tonfall än mammans vanliga, vilket visar att hon nu inte representerar sig själv, utan hundarna. Att hundarna egentligen inte är kapabla att yttra de ord som läggs i deras käftar ger animeringen en humoristisk touche. På så vis kan mamman leverera förebråelsen på ett både skämtsamt och lite retsamt sätt i stället för på ett konfrontativt.

Exemplet kommer från den amerikanska språkvetaren Deborah Tannens forskning. Hon har spelat in flera samtal i hemmiljö, däribland detta mellan mamma och son. I en intervju efter inspelningen säger mamman att hennes son är mer samarbetsvillig om hon går till väga på detta vis, än om hon riktar direkt kritik mot honom.

Mamman här är bara ett exempel på hur vi ofta gestaltar andras röster. Ett annat exempel är en pappa som har ett spädbarn i famnen, men som tröttnat på att bära på det. Han vill få avlösning och därför ger han en illusion av att barnet säger: "Nu vill jag komma till mamma". Det är ett subtilare sätt att uttrycka sig på än "Nu har jag tröttnat på att bära omkring på vårt barn". När vi på detta sätt gestaltar en annan persons röst har det ofta en strategisk funktion.

Företeelsen har många benämningar: animering, röstgestaltning, buktalande eller medierat tal. Jag föredrar animering, eftersom ordets innebörd, 'besjäla', förmedlar att något framställs som själfullare än vad det förmår vara på egen hand.

Hittills har forskningen om animering huvudsakligen handlat om gestaltningar av djurs och mycket små barns röster. Tannen har visat att animeringar både kan fungera som resurser för att ge husdjur en ställning som familjemedlemmar och för att undvika konflikter.

En annan amerikansk språkvetare, Ron Scollon, har också uppmärksammat animeringars konfliktavvärjande funktion, som när han vistades på Hawaii och skulle handla i en affär tillsammans med sin två månader gamla dotter. På Hawaii blev han varse att män med spädbarn var en ovanlig, näst intill suspekt syn. Framme vid kassan tilltalar kassörskan spädbarnet med: "Var är mamma?" Scollon replikerar genom en animering av barnets röst, varvid han skiftar till ett ljusare tonfall: "Mamma är hemma."

Varken han eller kassörskan talar direkt med varandra; de talar genom barnet när de utbyter denna känsliga information. Bakom detta tillvägagångssätt, att vända sig direkt till spädbarnet, respektive att animera dess röst, dväljs nämligen dialogen "Var är spädbarnets mor och varför har du hand om barnet?" - "Modern är hemma, jag är fadern och allt är okej."

Scollon upptäckte också att animeringar och närbesläktade företeelser främjar små barns socialisering. Genom att omgivningen talar till, om och för spädbarnet, som ännu saknar eget språk, framställs det som en aktiv samtalspartner och sporras till att i sinom tid bli en sådan av egen kraft.

Ron Scollon skriver om spädbarn, men låt oss backa ännu längre tillbaka, till det precis nyfödda barnet. Jag har studerat samspelet under sekunderna efter ett barns födelse. Och det visar sig att ungefär hälften av barnmorskorna animerar barnet vid överföringen från underlivet till föderskans bröst.

Barnmorskorna antar ett ljusare tonfall och uttalar i ett långsamt tempo en hälsningsfras som Heeej maaaammma eller en lystringsfras som Hallååå maaammma. Såväl en hälsningsfras som en lystringsfras har starka anspråk på respons. Den pockar alltså på föderskans uppmärksamhet, samtidigt som den sätter barnet i blickpunkten. Vidare profilerar hälsningsfrasen det nyfödda barnet som en social och kontaktsökande människa. Därtill kommer att frasens tilltal - maaammma - talar fram föderskans nya identitet som mamma till just detta barn. Animeringen kan i detta sammanhang ses som en kontaktskapande och identitetsframkallande manöver. Den blir ett sätt för barnmorskan att lotsa föderskan från en fas till en annan - från förlossning till kontakt med barnet och moderskapet.

Det långsamma tempot i uttalet signalerar också inträdet i en ny fas. Att säga Heeej maaaammma vid överföringen av det nyfödda barnet är också ett subtilare sätt att uttrycka sig på än: "Nu är förlossningen verkligen över, träd in i anknytningsfasen, utveckla en modersidentitet för detta barn och uppmärksamma det!". Genom att tala fram fas- och identitetsövergångar underlättas deras förverkligande.

Animeringen iscensätter att det nyfödda barnet hälsar på sin mamma, trots att en sådan handling ligger långt bortom barnets kapacitet. På så vis blir barnet en del av den språkliga gemenskapen redan under sin första levnadsminut.

Föräldrarna kan välja att spela med i denna scen eller inte. Flera väljer att spela med genom att återgälda hälsningen. Då formar barnmorskan och föräldrarna tillsammans det nyfödda barnets identitet som en socialt och kommunikativt kompetent människa. En del föräldrar är så tagna av stundens allvar att de bara tyst betraktar barnet. Andra väljer att inte alls acceptera scenen med "det talande barnet".

Barnmorskan kan även utföra en taktil animering, det vill säga ge sken av att spädbarnet tar initiativ till beröring. Här är ett utdrag från en förlossning med kejsarsnitt. Barnet har just tagits fram ur magen och barnmorskan har gnidit barnet så att det skriker.

- Blev du blöt? frågar barnmorskan, och svarar själv:

- Jaaa.

Barnmorskan för barnet mot mammans huvud och säger:

- Här har vi en liten skatt.

Mamman tittar upp och ler. Barnmorskan för barnets ansikte mot mammans ansikte.

- Heeej maaamma.

Barnmorskan trycker barnets läppar mot mammans kind.

- Puss.

Efter att ha gett sken av att barnet yttrat hälsningsfrasen "Hej mamma!", iscensätter barnmorskan en "puss" å barnets vägnar. Det nyfödda barnet framställs därmed som om det har en öm relation till mamman.

Den animerade beröringen beror troligen på att det rör sig om ett kejsarsnitt. Moderns buk är fortfarande öppen och armens rörelsefrihet begränsas av en slang; hon kan inte röra på så mycket mer än huvudet. Hennes möjligheter att ta initiativ till kroppskontakt med barnet är med andra ord minimala. Barnet måste i sin tur snabbt tas ut till undersökningsrummet för den sedvanliga undersökningen efter kejsarsnitt. Den kontakt med modern som sker direkt efter att barnet har fötts, måste således ibland vara kort. Genom den animerade pussen löser barnmorskan både problemet med moderns orörlighet och tidsbegränsningen - det nyfödda barnet får ta initiativ till kroppskontakt och det med en puss, som både är ett snabbt och intensivt sätt att mötas.

Utdraget visar hur det några sekunder gamla barnet tilltalas som om det kunde svara, genom frågan "Blev du blöt?". Dessutom gestaltas det som om det kunde tala, genom animeringen "Hej mamma!", och som om det kunde visa ömhet, med en "Puss!".

Barnmorskan kan även animera det nyfödda barnet för att tona ner en medicinsk åtgärd. Medan pappan betraktar och mamman smeker barnet, måste barnmorskan, i ett annat fall, ta reda på om barnet har svalt fostervatten genom att stryka barnet på ryggen tills det skriker. Hon varken avbryter föräldrarnas första kontakt med sin bebis eller oroar dem genom att tala om att barnet kan ha fått fostervatten i sig. I stället löser hon situationen genom att animera barnets röst: "Jag har inte riktigt fattat att jag har kommit."

Yttrandet uttrycker den underförstådda åsikten att bebisjaget borde ha fattat att det har kommit till världen, det vill säga bebisen borde ha gjort sig hörd genom att skrika. Genom animeringen "Jag har inte riktigt fattat att jag har kommit" kan barnmorskan tala utifrån barnets position, och gestalta dess iakttagelse. Samtidigt tar hon i rollen som barnmorska emot denna utsaga och reagerar på den genom att säga: "Vi får stryka lite på dig". På så vis kan hon avisera ett ingripande i mammans lätta smekningar, det vill säga gå in och kraftfullt gnida barnet, för att på så sätt åstadkomma det skrik som behövs. Jämför effekten av "Jag har inte riktigt fattat att jag har kommit" och "Vi får stryka lite på dig" med följande alternativ: "Barnet kan ha fått i sig fostervatten. Jag måste stryka på det, så att jag kan få det att skrika."

I det förra fallet är barnmorskans ingripande nedtonat. Animeringen skapar inte bara en grund för barnmorskans ingrepp. Den ger också det nyfödda barnet en ställning som en talande och reflekterande individ.

Deborah Tannen, Ron Scollon och andra forskare har fokuserat på animeringar av varelser, men det finns inga gränser för vad som kan animeras. Till exempel ger barn i treårsåldern röst åt allt möjligt: rumpan kan ha en dispyt med murran, tandborsten kan väsa mot tandtrollen, cykeln kan deklarera att den vill åka baklänges etcetera. Kanske är det för att jag är småbarnsförälder som jag en dag fann det naturligt att animera alfalfagroddar.

Familjen satt samlad vid middagsbordet och en konflikt mellan mina döttrar och ett barn på besök hade lagt sordin på stämningen. Hur jag och min man än gjorde förblev ställningarna låsta. Plötsligt insåg jag att jag hade glömt att servera barnen ur högen med alfalfagroddar som låg på en tallrik framför mig. Jag gjorde mindre högar av groddar och animerade dem genom att förställa rösten så att den lät robotaktig. Därmed iscensatte jag följande situation: groddhögarna var rymdvarelser som rapporterade till varandra medan de flög mot svarta hål, som visade sig vara munnarna på hungriga monster (alltså barnen). Samtalsramen byttes; groddarna hamnade i centrum, och konflikten glömdes.

Precis som i Deborah Tannens exempel med de talande hundarna vilar det något humoristiskt förlösande i att låta något så icke-verbalt som alfalfagroddar tala.

Vid en animering tar en samtalsdeltagare initiativ till ett iscensättande av en ny, lite udda situation. De övriga kan välja att acceptera situationen eller inte. Ofta gör de det - och därför är animeringar en resurs i vårt språk.