Därför stavar vi så himla konstigt

När du läser den här artikeln går det undan, sisådär 20 bokstäver i sekunden. I snitt alltså, för på raksträckorna går det bra mycket fortare. Man kunde tro att vi far fram i en språkets Ferrari, men i själva verket har vi en lådbil hopsnickrad av allt möjligt gammalt överblivet från teckenskroten.

Stavning är nämligen ofta förvirrande. Varför aldrig två l i aldrig men alltid två l i alltid? Varför stavar vi stinn och svinn men din, min och sin? Och varför skriver vi väsentligt för det ord som vi uttalar  /vesäntligt/?

Vi får ta oss en närmare titt på både teckenförrådet, principerna och tänkandet bakom just vår stavning.

Uppsättningen tecken visar hur anarkistiskt systemet är. Vi startade för tusen år sedan med ett drygt tjog latinska bokstäver. Alla betecknade språkljud. X betecknade till och med två språkljud, k och s, som i krux. Och q och c lät precis lika. För säkerhets skull tog man snabbt in den grekiska bokstaven k för att få ett tredje tecken för samma ljud (eller fjärde om man räknar med x). I samma veva tog man in de grekiska z och y. Z hade man ingen direkt nytta av – det gjorde ju samma jobb som bokstaven s – men det var ett roligt tecken. Y, däremot, kom snart till nytta när många svenska u:n övergick till vårt nuvarande y-ljud.

 a b c d e f g h i l m n o p q r  s t u x - latin

 k z y - grekiska

 å ä ö - svenskt

 i j  u v w - varianter

De sista århundradena under medeltiden var språkligt omtumlande. Vi fick tj- och sj-ljuden och jackpott i nya vokaler. Det var härliga tider i teckenverkstaden. Förutom inlånet av y ordnade vi saken med så kallade diakritiska tecken i kombination med a och o, och fick på så vis även å, ä och ö – våra stolta svenska karaktärer. Resten fick betecknas med bokstavskombinationer, typ sj och tj. Men som bekant är de många fler.

I och j är egentligen varianter på samma tecken som till slut fick vokal- respektive konsonantspecialisering. På samma sätt har tre varianter av v blivit tre tecken med olika funktion: u, v och w. Men sedan är det slut. Några fler bokstäver har vi inte fått, men desto fler skiljetecken och ikoner.

Men den stora frågan är förstås hur vi får ihop bokstäverna till ord. Här tävlar fyra olika principer. Vi tar en titt på svenska språkets vanligaste ord. Om vi tycker att vi ska stava traditionellt, som vi alltid gjort, blir det och. Den stavningen har inte sett naturlig ut de senaste 300 åren, och till och med på 1600-talet var det nog snarast en estetisk princip man följde. Ch såg lite tyskare och finare ut än ck.

Vill vi däremot följa den allra vanligaste principen och stava som det låter, den fonematiska principen, finns två lösningar: den idealistiska som innebär att vi stavar som vi tror att vi uttalar ordet, det vill säga ock, eller den realistiska (hur vi faktiskt säger) som ger o.

Sist har vi den morfematiska, att beteckna betydelsen (utan att vi tänker så mycket på uttalet). Det gör vi enklast med ett tecken som vi snappat upp från latinsk stenografi: &.

Men ingen av dessa fyra principer är särskilt bra, inte ens den fonematiska, som överväger i de språk vi är mest förtrogna med. Den realistiska är helt omöjlig, för uttalet är värre än vi normalt tänker på. Ingen säger bibeln, alla säger biben. Nästan alla säger gjul till varandra efter Lucia, och ganska många uttalar naturligtvis som nus, i bästa fall natus.

Men den realistiska vägen har prövats. Sanskritgrammatikern Panini (född för cirka 2 500 år sedan) och hans efterföljare var de kanske mest konsekventa skriva-som-det-låter-teoretikerna. De formulerade faktiskt stavningsregler som gjorde att en ordkombination som ”vår svåger” skulle skrivas ”våschvåger”. Denna hopfogning kallas sandhi (om du skulle vilja argumentera för saken).

 I allt annat praktiskt bruk måste en fonematisk princip vara idealistisk snarare än en realistisk, alltså bygga på ett läsuttal av ett väl standardiserat riksspråk. Och språk som standardiserats ganska sent i historien, till exempel finska och italienska, har lyckosamma fonematiska stavningar. Kan man reglerna så kan man stava. Så länge det håller, för språk brukar utvecklas.

Franska är ett intressant fall. Den som kan en handfull uttalsregler kan nästan alltid lista ut uttalet av stavningen, men däremot inte gå andra vägen. Uttalet /vär/ kan exempelvis stavas vers, ver, vert, verre och vair. Och det skulle dessutom kunna stavas vair och vèr, men de stavningarna saknar betydelse.

Den morfematiska principen är betydligt mer utbredd än vårt första exempel visade. Vi stavar bibeln – oavsett hur vi uttalar ordet – därför att vi både skriver och säger en bibel. L:et ska hänga med i alla former eftersom morfemet ska vara så igenkännligt som möjligt genom alla böjningsformer. Och vi stavar ljuga med lj, därför att l:et hänger med från lögn. Vi skriver tryggt i anslutning till trygg trots att vi uttalar tryckt, snabbt i stället för snappt, vi håller ihop ge och gåva med g:et och så vidare.

Den morfematiska principen verkar också i andra riktningen. Vi skiljer mellan olika morfem och (= samt) och ock (= även). Detta gäller fler homofoner (likalydande ord med olika betydelse): kol och kål, hov och håv, jul och hjul. Principen är egentligen ganska listig men den berör bara en bråkdel av svenskans tusentals homofoner.

Det var denna princip som fick backa mest i vår senaste rättstavningsreform då rödt blev rött, och ett illa stavadt ord blev stavat.

Ikoner som morfemtecken har nog alltid funnits, och de blir allt vanligare: @, € och ♥ …

Språk som kinesiska och japan­ska bygger huvudsak­ligen på den principen.

Även de traditionella och estetiska principerna har ganska stort utrymme. Att skriva hjärna, djur och psalm är egentligen bara en nostalgisk tillbakablick på gamla tiders uttal eller främmande språks exotiska ljudkombinationer.

Och det finns en outtömlig kreativitet för att skapa person- och företagsnamn med oförglömlig stavning. Bara på vägen mellan Brommaplan och Hötorget uppfattade jag följande kommersiella budskap: comviq, sverigeSRadio, itrim (med punkter över allt), premiair (ett flygbolag).

Fyra principer, odugliga var och en för sig, och förvirrande i fri konkurrens i vår rättstavningslära, det är alltså den lådbil vi färdas med på kommunikationssamhällets farleder, till exempel Språktidningen.

Skulle det gå bättre på något annat sätt? Nej, faktiskt inte. Det som tar tid vid läsning är inte avkodningen av tecknen­ utan mödan att begripa texten.­ Vid mätningar har man konstaterat att hebreisk skrift (ivrit), som är kompaktare och konsekventare än vårt skrivsätt, bara läses en aning snabbare än språk med latinsk skrift. Men inte ens koreanernas hangul – världens i särklass smartaste skriftsystem – blir substantiellt snabbare.

Men vem är då hjärnan bakom detta bygge av stavningsprinciper? Egentligen ingen alls. Först och främst handlar det om en lång tradition med mycket inspiration från sådana språk som svenskar har kunnat genom historien: latin, tyska, italienska och franska. Den förste enskilde individ som ägnade stavningen stor tankemöda var praktikern Lars Salvius, en tryckare som vid 1700-talets mitt ville (och lyckades) standardisera den tryckta skriften. Den förste teoretikern var akademiledamoten Carl Gustaf af Leopold, som 1801 skrev det bästa som någonsin skrivits om svensk stavning, Afhandling om svenska stafsättet. Den förste pedagogen var Carl Jonas Love Almqvist som år 1829 gav ut en rättstavningslära för läroverken (en mycket underhållande bok med många tungvrickningsövningar). Svenska Akademiens ordlista kom inte ut förrän år 1874.

Naturligtvis borde man resolut ta itu med denna anarki, men något sådant är definitivt omöjligt. Dels har vi inga goda idéer – ingen av de fyra principerna klarar sig på egen hand, och att ta över koreanernas fiffiga skrift brukar inte bedömas som seriöst. Dels förskräcker alla tidigare försök till stavningsreformer: i Sverige i förra seklets början, i Tyskland under 1990-talet och i Frankrike nyligen. Kommittéarbete faller samman, och de ynkliga resultat som presenteras leder till folkuppror.

Nej, vi får gilla läget och konstatera att lådbilen fungerar långt över förväntan. Och förresten, det finns värre.

Sämst i klassen är japanskan,­ som till en dryg tredjedel består av kinesiska tecken (för de betydelsetunga orden) och till cirka två tredjedelar av japanska stavelsetecken som betecknar ändelser och småord. Ungefär en procent utgörs av arabiska siffror och latinska bokstäver. De kinesiska tecknen passar så dåligt in i det japanska språksystemet att man hittat på två japanska sätt att använda kinesiska tecken, ett uttals- och ett betydelseorienterat.

Näst sämst i klassen är engelskan som passade på att standardisera sin stavning i ett läge då det stod oavgjort mellan fornengelska och franska stavningstraditioner. Sedan har man med en strategisk kolo­nialpolitik tagit över världen.­ Business as usual.