Dagens diktare binder ord med gamla grepp

Från och med någon gång på 1940-talet skrivs de flesta svenska dikter utan rim och taktfast rytm.

”Vad anser ni som er uppgift i livet? / Jag är en absolut onyttig människa”, kan Gunnar Ekelöf börja en dikt 1941, och inledningsraderna hos Karl Vennberg 1944 kan lyda ”Den verklige tekännaren / tillagar sitt te sålunda”.

Det kallas fri vers; diktaren har full frihet i valet av uttrycksmedel. Men också forna tiders skalder hade sina friheter. Läs de fyra första raderna i en sonett av Erik Johan Stagnelius från cirka 1820! Som ofta hos Stagnelius handlar det om oförlöst längtan, och orden är romantiska, som rosendrömmar.

O jordens kärlek, länge nog mitt bröst
du gäckat har med veka rosendrömmar.
Het nu min tår på vissna blomster strömmar
och inga frukter mogna i min höst.

Här saknas inte rim och rytm. Men meningsbyggnaden är så fritt behandlad att det kan bli svårläst. Det böjda verbet, har, strömmar, flyttas mot slutet av satsen, och ett så kallat fritt predikativ, het, placeras i början av en mening, långt från det verb det hör till.

Vi kan skriva om med normal ordföljd: ”O jordens kärlek, länge nog har du gäckat mitt bröst med veka rosendrömmar. Nu strömmar min heta tår på vissna blomster, och inga frukter mognar i min höst.” Det blir inga sonettrader av den omskrivningen. Men det är inte bara versformens krav som tvingar fram Stagnelius halsbrytande syntax. Det hörde till tidens uppfattning om högre poesi att den inte heller i meningsbyggnaden skulle låta som prosa.

Mot slutet av 1800-talet försvinner det idealet. 1890-talets moderna diktare, som Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt, skrev bunden vers, men undvek gärna speciellt poetisk ordföljd. I lyrik och sångtexter utan stora anspråk levde den kvar: ”Från intet allt vi vilja bli”, sjunger man fortfarande på 1 maj i Internationalens svenska text från 1902, med det böjda verbet vilja först som fjärde satsled, inte ”från intet vilja vi bli allt”. I den moderna poesin efter andra världskriget, på fri vers, hittar man bara poetisk ordföljd någon enstaka gång för mycket speciella effekter.

Ännu i dag kan dock mycket seriösa författare vilja skriva i bunden form, exempelvis högprestigeversmåttet sonett. Hur gör de då med lyrikgrammatiken?

Det är olika. Lotta Olsson, mycket uppmärksammad sonettdiktare (se Språktidningen 6/2008), undviker poetisk ordföljd. I sin så kallade sonettkrans från 2003, Den mörka stigen, kan hon på sin höjd låta lätta bestämningar i som-satser komma relativt tidigt: ”En främling. Hon som är för mig den enda.” Den ordföljden är möjlig men ovanlig i prosa; här är det uppenbara syftet att få mer innehållstunga ord i slutet av raden.

Malte Persson gav 2011 ut en sonettsamling om Stockholms tunnelbana, Underjorden. Mer än Olsson utnyttjar han grammatiska strukturer som är precis på marginalen till vad prosan tillåter, till exempel så kallade agentadverbial direkt efter som i som-bisatser: ”som av metall och fantasi är skuren”; ”ett mörker som av mörker ville höljas”. Och han är svag för fria predikativer, ofta i form av participkonstruktioner:

Med utarbetandet av stora planer,
Som, utarbetad, man har glömt till måndag;
tyst sneglande på hon den snygga blonda

När predikativerna någon gång förenas med renodlad poetisk ordföljd kan raden bli höglitterär, det vardagliga innehållet till trots:

När sång osjungen ohörd dör. Jag ser:
En mor. Ett äldre par. Ett kompisgäng.

Men vill man hitta rikligt med exempel på poetisk ordföljd i nya sonetter på svenska ska man gå till Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter (2010). När 1500-talsengelskan ska bli 2000-talssvenska behöver man inte vara rädd för att exempelvis placera objektet före verbets infinitivform, ett mycket vanligt grepp i äldre lyrik: ”och så din fägring slösa”; ”om dessa rader sedan kunde tio få”; ”kan revisionen någon själ behaga”. Det tidsböjda verbet kan också flyttas mot satsens slut: ”En sommarblomma ljuv för sommaren är”.

Att läsa lyrik som grammatik är lätt besynnerligt. Jagar jag rätt och fel och hantverksskicklighet? Det är inte avsikten. Satslösandet kan komma olika stilistiska intentioner på spåren. Lotta Olssons sonettkrans behandlar grundläggande existentiella villkor, som saknad, kärlek och minne, utan egentlig förankring i tid och rum. Då ska man inte krångla till det med uppseendeväckande ordföljdstrick. Malte Persson vill få oss att se det sublima i det mycket vardagliga, Stockholms tunnelbana. Då kan det vara motiverat att ibland anknyta till högre lyrisk stil. Och Eva Ström har visserligen överfört Shakespearesonetterna till vår tid, men en fyrahundraårig poetisk tradition får gärna genljuda.

Poeternas frihet inför grammatiken är stor.