Våra verktygs folkliga namn

I tv pågår ett engelskspråkigt matlagningsprogram. Jag slötittar, men vaknar till när den glada flickan som gör hemmaglass lyfter upp ett redskap och kvittrar: ”And then you take a rubber spatula …”

Översättaren gör rätt och skriver slickepott.

Stackars det språk som inte har ett ord som slickepott! Rubber spatula, det låter som ett läkarundersökningsinstrument: ”Gapa! Jag för nu ner en gummispatel i halsen på dig.”

Om någon till äventyrs finner slickepott alltför uppsluppet finns den seriösa benämningen degskrapa som synonym. Men degskrapan kan även vara en plåtbit med kant att skrapa bort deg från bakbordet med. Så medan degskrapa kan avse både den hårda plåtskrapan och den mjuka slickepotten är slickepotten ensam om sin betydelse. Ingen kan ta fel.

Det äldsta kända belägget för slickepott som köksredskap är från 1941. Men själva ordet är äldre. Tummetott, slickepott ingår i de fingerramsor man tidigt lär ett barn. Slickepotten är pekfingret som man använder för att fånga upp det sista ur skålar och bunkar (”pottor”).

Det trevliga med ett ord som slickepott är att det har övergått från skämtsam benämning till mer eller mindre fackterm i köksvokabulären. Ett avancerat såsrecept förlorar inte i trovärdighet om där rekommenderas bruk av en slickepott. Måtte bara inte någon inlånad gummispatula manövrera ut den.

Just verktyg får gärna konkreta och lite folkliga namn. Somliga har så många år på nacken att de aldrig haft någon mera abstrakt term att konkurrera med. Och ofta liknas de vid något välbekant. Fogsvansen, en handsåg, är en ombildning av tyskans Fuchsschwanz, det vill säga rävsvans, som är tjockare vid roten och smalare mot tippen, som sågen i fråga.

Kofot är nästan självförklarande, men det är för all del synonymen bräckjärn också. Kofoten är en metafor – stången som är kluven i änden liknar en klöv. Bräckjärnet däremot anger funktionen, att bräcka upp något. Terminologer sätter bräckjärn i första rummet, men tjuvar med svart mask och en påse för stöldgodset bär avgjort kofot. Och kofoten är äldst, inlånad från tyskan redan på 1500-talet, om inte tidigare.

Kofångare på bilar är ju inte ett instrument i egentlig mening och heller inte en metafor; ordet anger ändamålet. Det äldsta bruket, från 1800-talets slut, handlar om lok, där skyddsanordningen framtill verkligen var till för att fösa undan boskap som förirrat sig upp på spåret. Ordet är ett lån från amerikansk engelska, cow-catcher, och man kan föreställa sig Union Pacifics ånglok på väg över prärien med buffelhjordarna (och sen vill man inte tänka längre).

Men även bilar behöver någon form av skydd, och exempel på automobilkofångare finns sedan 1920-talet. Den tekniska termen är dock stötfångare, vilket naturligtvis är rimligare, i synnerhet som möten med kor i dag inte är något att räkna med till vardags. Dessutom är ordet mer i takt med andra språk (danskans stødfanger, tyskans Stossfänger, franskans pare-chocs och engelskans bumper). Men kofångaren lever trots det ett friskt liv i språkbruket, även om moderna bilar saknar detta skydd, till lackverkstädernas lycka.

Fullt anständiga är han- och honkontakterna. Googla på dem, och ni hittar dem som normala beteckningar i elektronikkatalogerna. Betraktar man en stickpropp (hane) och dess kontrahent (hona) behövs ingen förklaring till benämningarna. Att de har uppstått i manlig miljö är väl troligast, men man ska inte vara tvärsäker. Huruvida de är skabrösa eller bara neutralt naturliga ligger i betraktarens öga.

Att konkreta och därtill skämtsamma ord och benämningar, äldre eller nybildade, får status som riktiga termer är en tillgång för språket. Visst behövs förklarande, självdefinierande ord som degskrapa, liksom pekdon – tingestar som man pekar med: pekpinnar, ljuspennor, datormöss. Men det är ofta de åskådliga benämningarna som tas i allmänt bruk. Datormusen har etablerat sig i många språk. Den är en höggradig metafor: detta pekdon har inte bara formen av en mus, det kan till och med ha en svans.

Med datoriseringen fick vi även tecknet @. Även om många läser ut det som ”at” med engelskt uttal måste det ha ett namn i teckenuppsättningen. Buden var i begynnelsen många: kanelbulle, snigel, apa, rollmops … men snabel-a avgick med segern.

Låt oss få mer av slickepottar, kofötter, datormöss och snabel-a:n i fackspråket. Där finns redan tillräckligt med abstraktioner.