Våga fråga för att hitta rätt i okänd terräng
Samtal på ett andraspråk har många fallgropar. Men det finns ett knep för att undvika missförstånd.
Bild: Martin Stenmark
Du är en fet ugandier.
Jag läser utlåtandet med viss förbryllelse. Jag har en god relation till den vän som nu skrivit detta till mig i en chatt, och jag tror nog inte att hennes intention är att kroppsmobba mig. Jag skriver tillbaka med en fråga som skickas mellan oss varje dag.
Vad menar du?
Att kommunicera på ett andraspråk är att röra sig i okänd terräng. Fallgroparna kan finnas var som helst – håller du inte ut z-ljudet i mazzi (’vatten’) på luganda kan du råka säga att du dricker bajs, och på engelska är uttalsskillnaden liten mellan coke (förkortningen för Coca-cola) och cock (’tupp’ men oftare ’kuk’). Som gammal sfi-lärare har jag en uppsjö svenska exempel, såsom eleven som frågade vad vi skulle ”göra med dåren” (dörren) och hon som argumenterade mot att ”ge mutta” (muta).
Till uttalsproblematiken kan vi lägga uttrycken och de falska vännerna. Hur ska en svensk veta att bärs (eller bæsj) i Norge inte är öl, utan avföring? Hur ska en engelsktalande veta att embarasada på spanska inte betyder ’generad’ (som engelskans embarrassed) utan gravid? Vi minns BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg som efter oljekatastrofen 2010 råkade säga att BP bryr sig om the small people (’de små människorna’) vilket är mer av en förolämpning än svenskans den lilla människan.
”Det finns ledtrådar i svensk slang”
Som konsekvens av alla dessa fallgropar har varje rimlig människa en stor och välvillig buffertzon för de tillfällen då någon kommunicerar på ett andraspråk. Särskilt gäller det när någon råkar uttrycka sig klumpigt eller fel: När Svanberg förklarade att small people var en översättningsmiss förläts den av många amerikaner. När jag försökte beställa pizza ”utan dasspeppar” (pilipili cho) i Tanzania förstod kyparen att jag menade ”utan paprika” (pilipili ho) och när min amerikanska kompis skriver att hon behöver sälja sin soffa på grund av flytning är jag helt inställd på att hon menar ”flytt”.
Vad min ugandiska vän menade med att jag är en fet ugandier har ni säkert redan förstått, antingen för att ni är briljanta eller för att det finns ledtrådar i svensk slang: Att jag hade lyckats få till en komplett mening på hennes språk luganda.
I vår chatt är ”vad menar du” den vanligaste meningen. Hon skriver ”det dröjer inte länge förrän du promenerar med andra människor” men det visar sig att hon menar ”promenaden känns inte lång när du promenerar med andra”. Hon skriver ”han slog sig för pannan” men visar sig mena ”han slog i pannan”. Jag gör liknande, men grövre, fel på luganda, och tack vare frågan ”vad menar du” förstår vi alltid varandra till slut. Den ger en trygghet, en förvissning om att vi trots språkförbistring inte kommer att misstolka varandra.
Det får mig att undra om vi inte alla skulle må bra av att i någon mån betrakta andra som om både de och vi talar ett andraspråk. Språket är ju, i all sin komplexitet, ett åbäkigt verktyg genom vilket vi pressar våra intentioner och önskemål, känslor och reaktioner i hopp om att de ska landa rätt i andras hjärnor.
– Ska du äta allt det där?
Erfarenheter och självbild, sinnestillstånd, funktionalitet och socialisering styr hur vi tolkar en mening på vårt förstaspråk. Är den föregående repliken en solklar pik om att jag borde äta mindre? Eller undrar personen bara om det kommer att bli mat över till en lunchlåda? Frågan ”vad menar du” kan ibland tvinga avsändaren att reflektera över varför hen vill pika och förolämpa – och ibland avvärja en konflikt innan den hinner uppstå.
Den som handskas med npf-variationer, har hamnat i en främmande social miljö eller bara drabbats av ett missförstånd förstår nog vad jag menar.
Annars är det bara att fråga!
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Mina geniknölar får allt tjockare skinn
He in orden i SAOL, Akademien!
Den stora attacken på pronomen
Du är en fet ugandier.
Jag läser utlåtandet med viss förbryllelse. Jag har en god relation till den vän som nu skrivit detta till mig i en chatt, och jag tror nog inte att hennes intention är att kroppsmobba mig. Jag skriver tillbaka med en fråga som skickas mellan oss varje dag.
Vad menar du?
Att kommunicera på ett andraspråk är att röra sig i okänd terräng. Fallgroparna kan finnas var som helst – håller du inte ut z-ljudet i mazzi (’vatten’) på luganda kan du råka säga att du dricker bajs, och på engelska är uttalsskillnaden liten mellan coke (förkortningen för Coca-cola) och cock (’tupp’ men oftare ’kuk’). Som gammal sfi-lärare har jag en uppsjö svenska exempel, såsom eleven som frågade vad vi skulle ”göra med dåren” (dörren) och hon som argumenterade mot att ”ge mutta” (muta).
Till uttalsproblematiken kan vi lägga uttrycken och de falska vännerna. Hur ska en svensk veta att bärs (eller bæsj) i Norge inte är öl, utan avföring? Hur ska en engelsktalande veta att embarasada på spanska inte betyder ’generad’ (som engelskans embarrassed) utan gravid? Vi minns BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg som efter oljekatastrofen 2010 råkade säga att BP bryr sig om the small people (’de små människorna’) vilket är mer av en förolämpning än svenskans den lilla människan.
”Det finns ledtrådar i svensk slang”
Som konsekvens av alla dessa fallgropar har varje rimlig människa en stor och välvillig buffertzon för de tillfällen då någon kommunicerar på ett andraspråk. Särskilt gäller det när någon råkar uttrycka sig klumpigt eller fel: När Svanberg förklarade att small people var en översättningsmiss förläts den av många amerikaner. När jag försökte beställa pizza ”utan dasspeppar” (pilipili cho) i Tanzania förstod kyparen att jag menade ”utan paprika” (pilipili ho) och när min amerikanska kompis skriver att hon behöver sälja sin soffa på grund av flytning är jag helt inställd på att hon menar ”flytt”.
Vad min ugandiska vän menade med att jag är en fet ugandier har ni säkert redan förstått, antingen för att ni är briljanta eller för att det finns ledtrådar i svensk slang: Att jag hade lyckats få till en komplett mening på hennes språk luganda.
I vår chatt är ”vad menar du” den vanligaste meningen. Hon skriver ”det dröjer inte länge förrän du promenerar med andra människor” men det visar sig att hon menar ”promenaden känns inte lång när du promenerar med andra”. Hon skriver ”han slog sig för pannan” men visar sig mena ”han slog i pannan”. Jag gör liknande, men grövre, fel på luganda, och tack vare frågan ”vad menar du” förstår vi alltid varandra till slut. Den ger en trygghet, en förvissning om att vi trots språkförbistring inte kommer att misstolka varandra.
Det får mig att undra om vi inte alla skulle må bra av att i någon mån betrakta andra som om både de och vi talar ett andraspråk. Språket är ju, i all sin komplexitet, ett åbäkigt verktyg genom vilket vi pressar våra intentioner och önskemål, känslor och reaktioner i hopp om att de ska landa rätt i andras hjärnor.
– Ska du äta allt det där?
Erfarenheter och självbild, sinnestillstånd, funktionalitet och socialisering styr hur vi tolkar en mening på vårt förstaspråk. Är den föregående repliken en solklar pik om att jag borde äta mindre? Eller undrar personen bara om det kommer att bli mat över till en lunchlåda? Frågan ”vad menar du” kan ibland tvinga avsändaren att reflektera över varför hen vill pika och förolämpa – och ibland avvärja en konflikt innan den hinner uppstå.
Den som handskas med npf-variationer, har hamnat i en främmande social miljö eller bara drabbats av ett missförstånd förstår nog vad jag menar.
Annars är det bara att fråga!
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Mina geniknölar får allt tjockare skinn
He in orden i SAOL, Akademien!
Den stora attacken på pronomen
