Vad kan egentligen en översättare?

Det var en gång en granne som frågade vad jag hade för yrke. När jag svarat sade han:

– Då måste du vara bra på ett annat språk och kunna en massa ord. Precis alla ord i det språket!

– Nja, det kanske inte är det som är konsten, svarade jag.

En dag kom han in i mitt arbetsrum. Ordböcker och uppslagsverk från golv till tak.

– Nu förstår jag vad du menade med att du inte behöver kunna alla ord. Här kan du ju slå upp allting! (Detta var före datorernas tid.)

– Jodå, sade jag, det kan jag. Men …

Ja – men vad då? Vad är det som är kompetensen? Vad är det vi kan?

Vi behärskar nödtorftigt ett annat språk, det är givet. Vi måste kanske inte kunna tala det, men i alla fall avlyssna det väl. Vi måste vara hemmastadda med åtminstone någon sektor av en främmande språkvärld (man kan inte översätta allt från det språk man är bra på).

En annan gång skulle jag föreläsa om översättning och en vänlig man hälsade mig välkommen. Han berömde mitt arbete och utvecklade en bild för att tydliggöra min skicklighet: han liknade mig vid en diplomat som beledsagade ett sändebud från ett främmande land i en sjuglasvagn och som introducerade främlingen för hemlandets representant. Sändebudet var flott utstyrt, men diplomaten – jag – var diskret och märktes inte, och det var själva konsten: att han inte gjorde väsen av sig själv, utan själv osynlig gjorde den andre synlig.

När jag hade hållit min föreläsning sade han:

– Nu förstår jag att min liknelse var alldeles misslyckad. Utan att säga det uttryckligen har du polemiserat mot den en timme!

Ja, det hade jag nog. Jag tror inte på översättarens osynlighet, och jag menar att den som säger att den bästa översättningen är den om vilken man inte märker att den är en översättning, han har inte riktigt tänkt igenom saken.

Översättning är inte konsten att göra sig osynlig. Inte heller är översättaren någon kostymör. Innan du använder ordet språkdräkt bör du tänka dig för! Översättaren klär nämligen inte av texten en dräkt och sätter på den en annan som han själv har sytt. Hur skulle det se ut i det omklädningsrummet – vem har sett en text utan kläder? Jag kan inte föreställa mig en sådan nakenhet, inte ens i min vildaste fantasi.

Kolleger emellan tävlar vi ibland i att hitta på slående bilder för att förstå vad vi egentligen gör. I sådana sammanhang har det varit populärt att utgå från ett yttrande av skådespelerskan Agneta Ekmanner, som en gång när hon beskrev sitt arbete sade att hon först tuggade i sig rolltexten och sedan spydde upp den. Den bilden är värdefull därför att den tar fasta på det personliga införlivandet. Översättning är en personligt präglad interpretatorisk konst, i stil med skådespelarens och musikerns. Vem önskar att skådespelaren eller violinisten inte ska märkas?

Språkkunskaper har vi, men i två språk, väl att märka. Och översättning är läsning, tolkning, en redovisning av ett speciellt sätt att läsa och tolka: ditt eget. En annan översättare gör en annan läsning än du. För att gestalta din tolkning behöver du främst behärska ditt modersmål. En sådan förmåga skaffar man sig genom att läsa och lyssna. Läs mycket svensk litteratur. Och läs inte många olika böcker, utan många många.