Terapisnacket låter oss vara skitstövlar

Det kommer ständigt nya bevis för vilket mäktigt vapen språket är. Ibland på ett positivt sätt och ibland på ett destruktivt. Här kommer ett exempel på det senare.
Therapy speak kallas ett fenomen som dök upp häromåret. Det kan beskrivas som en felaktigt använd jargong som lånats från psykologi och psykoterapi, och som används till vardags av vanliga personer.
I samband med pandemin började allt fler gå i terapi, vilket spädde på glidningen av terminologi som tidigare endast användes i psykologisfären. Ett ord som trauma har exempelvis ändrat karaktär genom åren. Från att beskriva en reaktion på en chockartad och allvarlig, till och med livshotande, händelse till att användas för småbesvär i vardagen, som att glömma husnycklarna på jobbet.

Hur illa kan det då vara att lättvindigt slänga sig med termer som anknytning, gränssättning och ångest? Att anklaga människor för gaslighting eller OCD eller att klassa dem som narcissister? Tämligen illa, har det visat sig.
Dels kan det leda till att ungdomar diagnosticerar sig själva och att begreppen förenklas och urvattnas. Om vi tar narcissism som exempel, så återfinns det hos mindre än en procent av befolkningen, enligt Psykologiguiden. Samtidigt som många av oss känner minst ett tjog personer som vi lika glatt som amatörmässigt gett denna diagnos.
Dels har många upptäckt att therapy speak är en perfekt täckmantel för dåliga beteenden. Det går att komma undan med att vara misogyn, självupptagen, manipulativ, nedlåtande och svartsjuk så länge du förklär det i snofsiga psykologitermer. Användandet av en medicinsk vokabulär höjer som bekant talaren till en auktoritet och försätter mottagaren i underläge.
Denna auktoritet kan bestå i att döpa om sitt överdrivna kontrollbehov till gräns­sättning i stället för regler för att göra det svårt att ifrågasätta. Eller att påstå att det beror på en trigger när man uteblir från bostadsrättsföreningens städdag ­eller partnerns släktmiddag, när det egentligen handlar om att man inte har lust.

Alla känner vi väl någon som ”bara är ärlig” när hen säger något riktigt sårande eller elakt. Men när detta lindas in i psykologiska termer som med­veten närvaro och mitt autentiska jag, då har skitstövelbeteendet förvandlats till något upphöjt och oantastligt som kan trycka ner den mest soliga och obekymrade personen längst ner i skorna.
Ett annat sätt att rätt­färdiga sin önskan att få bete sig som ett kräk är att basunera ut en egenhändigt ställd borderlinediagnos. Vem kan säga emot en sådan?

Att sätta psykologiska och patologiska epitet på normala känslo­svängningar och reaktioner innebär också att det går att kräva att omvärlden ska ta hänsyn till hela registret, hur tvivelaktigt det än är. En känd youtubare lär ha sagt: ”Jag har en sjukdom, som gör att jag behöver mycket bekräftelse. Och sjukdomen gör att jag skickar opassande meddelanden och dickpics till tjejer trots att jag har flickvän.” Så talar en äkta narcis… jag menar skitstövel.