Tempus följer med sin tid

Verbens tempusböjning kan verka enkel: presens för nutid, och preteritum (som förr kallades imperfekt) för dåtid. Men tempus är mer komplicerat än så: Meningen Med Gustav Vasa får Sverige en stark statsmakt är skriven i presens för dåtid, och Det här var en tråkig film i preteritum för nutid.

Perspektiv, engagemang och spel mellan tidsskikt styr tempusval.

Hur ser det ut i svensk skönlitteratur?

En god utgångspunkt för svar på den frågan är en stor antologi från 2018, Svenska noveller från Almqvist till Stoor. Ingrid Elam och Jerker Virdborg har samlat 90 noveller av lika många författare, från 1838 till 2015.

En novell är på något sätt en berättelse. Berättelsens standardtempus är preteritum, med stödtempusen pluskvamperfekt (hade sprungit) och futurum preteritum (skulle springa). Så ser det också ut i närmare 70 noveller. Ett sent exempel:

”Han hade stannat till för att gå ut och pissa. Det var i kanten av ett halvt övervuxet hygge, på andra sidan fanns en stripa björkskog. Han stod där med blicken fäst vid björkdungen.” (Åke Smedberg, ”Sjön”, 2013.)

Huvudtempus är preteritum: var, fanns, stod. För skeenden före det då som preteritumformerna refererar till, används pluskvamperfekt: ”Han hade stannat”. Hade Åke Smedberg velat skriva om ett skeende efter då, är futurum preteritum naturligt tempusval: ”han skulle köra vidare med en gång.”

Men drygt 20 noveller har så gott som genomgående presens för händelseförloppet, inte bara för författarkommentarer och bakgrundsupplysningar (typ ”kärlek är svårt”). Ett klassiskt exempel är Stig Dagermans ”Att döda ett barn” (1948); den börjar så här:

”Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig sett förut och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna.”

Det är och solen står. För händelser och skeenden före nu används perfekt, ”har två unga hittat”, och för händelser efter nu futurum, ”skall klockorna ringa”.

Presensnovellen hör i huvudsak till en modernare berättarteknik, som vill föra läsaren novellkaraktärerna in på livet. Antologins äldsta exempel är Matilda Mallings ”Pyrrhussegrar” från 1885, om kvinnlig åtrå: ”Han står högt uppe på repstegen – armen, bar och muskelknutig, sträcker sig uppåt, och handen knyter om tåget. Över den vida, lösa tröjan höjer sig den blottade halsen fram, och profilen med sin linjeraka näsa och sina halvöppna läppar står fri och skarp mot luften.”

Ännu äldre exempel på presens i noveller gäller passager där författaren träder fram och reflekterar vid sidan om själva berättelsen, ibland med direkt läsartilltal. Det hör till en äldre berättarstil. Man kan kalla det berättarpresens i motsats till berättelsepresens för själva händelseförloppet. ”Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Jag förmodar att han står där ännu i dag …” inleder Zacharias Topelius ”Fattig-gubben” 1847.

Av antologin att döma kan berättelsepresens genombrott förläggas till 1930- och 40-tal och modernistiskt skolade författare. Bokens näst äldsta exempel är Eyvind Johnsons ”Svår stund” från 1934. I inledningsmeningarna tar han hjälp av det gamla mönstret med reflekterande författare och berättarpresens för att snabbt gå in i berättelsepresens: ”Det här kan börja med att Fridlöv stiger ut i mörkret, men egentligen ligger det många timmar och många sidor före. Nu är han emellertid här. Han rätar på ryggen …”

Efter 1960 uppvisar antologin nästan lika många presens- som preteritumnoveller. Dessförinnan är de senare nästan tio gånger vanligare.

Men sena noveller kan vara svårkategoriserade. Tempusblandning är vanligt. Exempelvis Inger Edelfeldts jag-novell ”För Marie Claire”, 1991, börjar som preteritumnovell: ”Tårtan sparade jag till sist.” Detta berättelsepreteritum interfolieras av ett slags mellanting mellan berättar- och berättelsepresens: ”Jag visste jag inte skulle klara mig utan Leffe och Maria. Men sen är det allt man inte kan dela, sen är det Marie Claire …”. Och när dramatiken tilltar blir det berättelsepresens: ”Nu hörs stegen i trappan, nu prasslar det därute …”

Traditionellt användes alltså preteritum, med undantag för ett lätt urskiljbart berättarpresens. 1900-talets modernister rensar ut den synliga berättaren och skriver i presens för större närhet. Så småningom blir också det traditionellt mönster. En formmedveten novellförfattare i dag kan åter göra berättaren synlig och vandra mellan berättarpresens, berättelsepreteritum och berättelsepresens. Så blandas – eller blandades – tempus i svensk litteraturhistoria.