Svenskan ÄGER på två sätt

Om jag säger possessiva pronomen, vad säger du då? Min, din, hans, hennes, vår, deras? I så fall säger du precis som jag ibland gör, när jag undervisar elever som behöver grammatiken för att ta sig an svenska språket. Men i själva verket är det inte hela sanningen!

I svenska språket har vi två ägandeformer: possessiv och genitiv. Det ena är beteckning på en typ av pronomen, det andra ett gammalt kasus. Och hör och häpna – min och din hör till den ena gruppen, hans och hennes till den andra!

Vafalls? Skulle de inte alla vara possessiva pronomen? Varför separera dessa i princip utbytbara ord och kalla dem två olika saker?

Svaret ligger, som så ofta, i böjningsmöjligheterna. Ett possessivt pronomen är adjektiviskt, vilket innebär att det liknar ett adjektiv när det kommer till böjning. Precis som ett adjektiv kan böjas tjock, tjockt, tjocka, så kan ett possessivt pronomen böjas min, mitt, mina. Det här kallas kongruensböjning, och innebär att ordet anpassar sig efter ordet som det är bestämning till: min vårta, men mitt problem.

Genitiver är däremot substantiviska och sysslar inte med sådant som kongruensböjning. En-ord, såsom vårta, behandlas av genitiverna likadant som ett-ord, såsom problem: Påls vårta, Påls problem. Hennes vårta, hennes problem. Ingen kongruensböjning i sikte!

”Jaha”, svarar nu den som bara några rader upp upprördes över det här. ”Det var ju en logisk förklaring. Varför fick jag aldrig lära mig det i skolan?” (Om du däremot faktiskt lärde dig det i skolan, hör du förstås inte till dem som upprördes. Eller så upprördes du, men i stället över det faktum att jag klumpat ihop genitiver och possessiva pronomen i min undervisning.)

Jo, antagligen för att skolgrammatiken ständigt balanserar på gränsen mellan akademisk exakthet och fysiska, termspäckade elever som strängt taget inte behöver två termer för ord som används på samma sätt (men där bara vissa kongruensböjs). Ord som ofta hamnar i samma tabeller tenderar att få en gemensam rubrik.

Känner man sig ändå upprörd över denna hopklumpning, nu när man vet bättre, kan man lugna sig med att grammatik är en tolkningssport med avgränsning som främsta gren. Lek med tanken att formulera det som att ”tredje personens possessiva pronomen är genitiver”, vilket vips skulle göra possessiva pronomen till en överordnad grupp där både min och hennes får plats. Visst känns det genast bättre?

Sara Lövestam är författare och föreläsare.