Språktest ger inte bättre integration

Svensk migrationsdebatt är minst sagt minerad mark. Vissa politiska förslag är därför inte alltid vad de synes vara. Det finns undertexter och skumrask i hörnen. Dit hör förslaget om språkkrav och språktest för medborgarskap.

Sverige hade språkkrav fram till 1980. ”Lärare, präst eller annan kompetent person” skulle intyga svenskkunskaper. Bestämmelsen upplevdes som vag och meningslös, och avskaffades utan minsta uppståndelse.

I slutet av 1990-tatalet avvisades idén igen, av en statlig utredning: Svenskt medborgarskap (SOU 1999:34). Språkkrav skulle slå orättvist mot hemarbetande kvinnor, äldre eller invandrare med obefintlig studievana, menade utredningen. Debatten uteblev fullständigt.

Men i valrörelsen 2002 råkade Folkpartiet mer i förbigående formulera kravet i en rapport om integrationspolitik. Medierna gjorde det till förstasidesnyheter. Sedan dess är frågan laddad. Moderaterna presenterade ett liknande förslag i höstas.

Språkkrav för medborgarskap är vanligt i Europa i dag. Det finns i alla de nordiska länderna utom Sverige. Mig veterligt har dock ingen lyckats påvisa effekter mellan invandrares språkkunskaper och integration. I en rapport till Globaliseringsrådet 2008 jämförde samhällsvetarna Dan-Olof Rooth och Per Strömblad femton länder med språkkrav och fyra utan (Sverige, Belgien, Irland och Italien). Det hittade inte någon studie som kunde påvisa samband, åt vare sig det ena eller andra hållet. Helt andra faktorer än språkkunskaper avgör integration.

Självklart är det avgörande för nyinvandrade att lära sig svenska riktigt bra. Men leder språkkrav för medborgarskap till det målet?

Tre modeller för språkkrav kan urskiljas. Först den danska: tanken är att den som ska bli medborgare måste ha sådana kunskaper i nationalspråket att hen verkligen kan göra sig gällande på det. Det tänks innebära ungefär samma färdigheter som hos en infödd med godkända betyg från avslutad grundskola. Ibland är det ouppnåeligt även om man har bott både tio och tjugo år i landet – ja, även för åtskilliga infödda danskar. Språkkravet förvandlas därmed främst till redskap för att begränsa invandring eller skapa ett permanent underproletariat.

Norgemodellen innebär att den som inte kan dokumentera goda norskkunskaper har rätt och plikt till 650 timmars norskundervisning. Däremot finns inget krav på viss nivå efter de 650 timmarna. Många behöver betydligt fler timmar för användbara kunskaper.

USA-modellen är att den som söker medborgarskap ska kunna ett femtiotal enkla ord, däribland namnet på sex sekulära helgdagar och två presidenter (Washington och Lincoln). Ordlistan finns tillgänglig i förväg. Ingen inbillar sig att detta ger tillräckliga språkkunskaper och överbryggar språkklyftor. Men det manifesterar en nationell, engelskspråkig kultur.

Europarådet har en genomtänkt skala för test av individers språkkunskaper, CEFR-skalan. Den har sex steg, från A1 till C2. B2, som är det danska kravet, motsvarar alltså ungefär avslutad grundskola. Det innebär till exempel att kunna ”skriva en uppsats eller rapport som förmedlar information eller ger skäl för eller emot en viss ståndpunkt”. B1, vanligare i Europa, svarar kanske mot årskurs 6. Island kräver A1. Dit hör exempelvis att ”kunna ställa och besvara enkla frågor inom områden som rör omedelbara behov” och ”kunna skriva korta enkla meddelanden”. Ja, vad är den rätta medborgarnivån?

Varken moderater eller liberaler har preciserat sina krav eller syften. Liberalerna uppger på förfrågan att det är viktigt med färdigheter men att nivån måste diskuteras, och att symbolfunktionen också är viktig. Mycket löst i kanterna alltså. Moderaterna uppger på förfrågan ingenting alls.

Det kan absolut finnas språkkravsvänner med goda avsikter: de önskar att alla i Sverige har ett gemensamt språk som håller ihop det svenska samhället, och att invandrare lär sig mycket svenska. Då finns det angelägnare reformer, framför allt att utveckla sfi.

Jag är därför mycket misstänksam. Jag tror inte att språkkraven i dagsläget handlar om integration. Det handlar om att splittra det svenska folket, alla de som bor i Sverige. Vissa måste bevisa att de duger som medborgare, andra inte. För vissa ska det se ut som om de mot sin vilja ska tvingas lära sig svenska.

Ja, det luktar illa om språkkrav för medborgarskap i dag. Kanske stinker det ännu inte rasism, men åtminstone doftar det valfläsk till en invandringsrädd opinion.

Olle Josephson är professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet.