Språkpappa förblir jag hela livet
Vilket är ditt favoritord? Kanske är det morgondagg. Eller lagom. Det är ord som ofta dyker upp i omröstningar om våra finaste ord.
När jag har fått frågan har jag på senare tid ofta svarat anastrof. Ordet står för en händelse som är motsatsen till en katastrof. Alltså en lyckad tilldragelse. Det kan till exempel vara ett barns födelse, en oväntat bra konsert eller ett nytt fredsavtal. Jag räknar förstås också Språktidningen till anastroferna.
Ett annat av mina favoritord är pappa. Jag gillar ordet eftersom jag gillar att vara pappa: jag gillar att skriva ordet i sms till mina barn, jag gillar att höra dem kalla mig pappa – och jag gillade min pappa.
Min relation till anastrofen Språktidningen är också lite faderlik. Jag startade tidningen, och var en av dem som tog hand om den under dess första år.
Efter Språktidningen har jag varit med om att starta fler tidningar, och när någon frågar mig vilken av dem som jag gillar bäst brukar jag säga att det är som att be en pappa välja en favorit bland sina barn.
Det finns jobbiga saker med att vara pappa. En av dem är att barnen växer upp och blir till egna individer, bestämmer själva och flyttar hemifrån. Något i den stilen ska också Språktidningen göra nu – fast tvärtom. Jag är på väg att sluta som chefredaktör. Detta är min sista ledare i tidningen.
Liknelsen mellan barn och tidning har förstås sina brister. Språktidningen är inte ett barn. Men den klarar sig inte själv. Det behövs skribenter, illustratörer, redaktörer, formgivare, tryckare, distributörer, marknadsförare, annonssäljare, ekonomer och många fler, som ser till att tidningen blir till, lever och kommer hem till dig. Jag vill tacka er alla. Ni har inte bara gjort tidningen, ni har också lärt mig massor och jag har haft så roligt under tiden. Förhoppningsvis har det också synts i spalterna.
Nu tar jag en paus. Men språk ligger mig mycket varmt om hjärtat, och om liknelsen tillåts så kommer jag gärna över på söndagsmiddag. Chef är jag inte längre, men pappa är man för livet.