Säkrare språk när fantasin styr

Någon sade, någon gång: ”För att kunna skriva bra, så måste du våga skriva dåligt.” Och måhända är det så.

Posten drev för ett antal år sedan en kampanj som hette ”Skriv som du talar”. Den gick ut på att få folk att skriva brev. Att det viktiga var att de skrev, inte att det blev korrekt.

Många har talspråket, intelligensen, den egna viktiga erfarenheten, för att skriva. Men har en alltför stor respekt för skriftspråket. Av ängslan för att stava fel, skriva fel preposition, att framstå som dum, skriver de inte. Eller så har de alltför tydligt i minne skoltidens uppsatser som kom tillbaka fullklottrade med rödpenna.

Ett rödklottrande som sällan leder någon­stans. Att känna att de inte når fram och ut med vad de vill säga. Utan alltid är det en felstavning eller ett syftningsfel som ställer sig i vägen och får uppmärksamheten.

Kanske självklart. Men många är de självutnämnda svensklärare som älskar att ta fram rödpennan. Påpeka stavfelen. Grammatikens brister.

grammatiken behövs. Det är inte det jag säger. Men att fastna i den, att bara se felen,­ är att också nedvärdera den erfaren­het som de som skriver vill förmedla.

De – alltför få – som ändå tar modet till sig, och söker sig till mig och vill ha privatlektioner, vill ogärna gå i grupp. Just för att de skäms. Vara vuxen och inte kunna stava. Fel prepositioner. Syftningsfel att fnissa åt.

Alltid samma sak. Jag får börja med att övertyga dem om att bara skriva. ”Nu i början struntar vi i stavningen, i grammatiken. Det tar vi sedan.”

För en text ska skapas inifrån. Inifrån den egna erfarenheten, inifrån den egna fantasin. Där inne i det rummet ska bilden vässas fram, erfarenhet skärpas, ifrågasättas. När så den som skriver allt mer får klart för sig vad texten egentligen handlar om. När de ser det unika med den. Ser att den börjar leva. Då uppstår fenomenet: Språket blir allt säkrare. De grammatiska felen allt färre. Visst, en och annan felstavning hänger kanske envist kvar. Men att få fram sin erfarenhet, få ner orden som hör till den, skapar en klarhet och ett självförtroende som sätter sig i meningsbyggnaderna, i språkanvändningen.

detta gäller även sådana med god språkbehandling. Så lätt att hamna i det ytliga. I formen. I stavningen. Har jag rätt tempus? Har jag rätt berättarperspektiv? Så mycket energi som läggs ner på det. Sådan överdriven respekt för skriftspråket.

För att skriva starkt och vackert, måste du tillåta dig att i en fas skriva illa.