Säg hej till ett outforskat säg

När jag var liten hände det att tanter, efter att ha frågat mig något och fått svar, log pille­mariskt, levererade ett annat svar på sin egen fråga och knöt ihop det hela med ett avslutande ”säg”. Så här kunde det låta:

– Ska jag hjälpa dig att knyta?
– Nej.
– Kan själv säg.

Detta var förbryllande tills jag förstod att tanterna med detta enkla trick föreslog hur jag hade kunnat formulera mig. Lika förbryllande är företeelsen för alla som jag på senare tid dryftat detta med och som aldrig hört talas om bruket. ”Man använder säg efter en mening som en fråga, typ eller hur”, föreslår de och ger exempel: ”Det här borde väl funka, säg?” eller ”Är det inte vackert, så säg!”

Men det är inte fråge-säg som detta ­handlar om! Vänner och bekanta som själva vuxit upp med det håller med: Detta är en specifik användning av ordet ”säg” som brukas av företrädesvis äldre kvinnor, oftast mot barn. ”Nu var farmor dum, säg” kunde någons farmor från Stockholm säga när barnbarnet började gråta. ”Nu vart jag trött, säg”, kunde en annans mormor från Motala säga när barnet gäspade. Andra rapporter kommer från Gästrikland, Skåne, Småland, Hälsingland och svenska Öster­botten. Uppenbarligen är det inte begränsat till en dialekt, eller ens en landsdel – ändå har många aldrig hört talas om det.

Min fascination för bruket väcks till liv när jag i november ser på Postkodmiljonären (avsnitt 27, säsong 39 för den som vill höra det själv) och Suzanne i heta stolen ringer sin son för att få hjälp med frågan vem som är Sveriges genom tiderna mest framgångsrika Formel 1-­förare. Sonen svarar att det är Ronnie Peterson, och följande ordväxling utspelar sig:

– Det är du säker på?
– Ja, ganska.
– Ganska? Det står så på Google, säg.

Det talas nästan ingenting om detta ”säg”. Det har inte ens en term. Jag kallar det först ”lägga ord i munnen-säg”, men det är så långt. ”Tant-säg”, framkastar en vän. ”Projicerande” föreslår språkvetarkollegan Anna-Malin Karlsson. Vi kör på det!

Det projicerande säg:et kan möjligen vara en utvecklad variant av fråge-säg: Att ”var det gott, säg?” blivit till ”mums filibabba, säg?”. Men jag tror snarare att det är utvecklat ur vår tendens att vokalisera barns upplevelser: Vi är många som sett ett spädbarn äta något gott och utbrustit i ett ”mmm” eller ”mums” i barnets ställe.

Att lägga till ett imperativt ”säg” har öppnat dörren för alltmer avancerat läggande av ord i annans mun! För nu är det inte bara upplevelser som den ”vuxna” (läs: pensionären) lägger i ”barnets” (läs: hennes medelålders ­söners och döttrars) mun, utan allehanda ­repliker som hon tycker vore passande eller fyndiga. Ett stilla redigerande av samtalet. ­Repliker som hade kunnat sägas, som med denna manöver får vara med i konversationen, men som samtidigt är på låtsas.

Vi som vuxit upp med det projicerande säg:et har sällan analyserat det, men vi har känt! En vän vars mamma använder det beskriver det som att ”det som egentligen borde sägas presenteras som ett alternativ liksom från en annan dimension”. För mig har det känts som om ordet ”säg” skapar en portal till ett utrymme där talaren får regissera hela ordväxlingen, som en författare. Det är inte en rättelse. Men det är inte heller ett godkännande av det svar man själv gav. Det är ibland en människas sätt att roa sig själv genom att förse samtalet med slagfärdigare formuleringar. Det kan vara en härskarteknik.

Mest av allt är det kanske en illustration av hur många av oss går runt och skriver andras repliker i våra huvuden, som på detta vis får slippa ur oss.

Och jag undrar varför jag inte läst om det. Det frågande ”eller hur”-säg:et står beskrivet i Svenska Akademiens grammatik, där även det modifierande säg:et i ”vi hörs om säg en vecka” förekommer i språkexempel, men projicerande säg hittar jag varken här eller i samtalsforskningen. Kanske har det att göra med domänen där de förekommer: främst barnkammare, mest mellan kvinna och barn. Eller så har man bara misstagit bruket för det vanliga fråge-säg.

Tant-säg lyser med sin frånvaro i språk­spalterna. Men inte längre, säg!

Sara Lövestam är författare och föreläsare.