Plåster

Forna tiders plåster var en salva eller en röra att smörja på. Så här står det i en fornsvensk läke- och örtbok: ”tag gete skarn eller ko skarn oc blanda med ko piss oc gör plaster aff läg oppo bwkin”, ’tag get- eller koträck och blanda med kopiss och gör ett plåster av det och lägg på buken’.

Men plåster kunde också ha bildlig betydelse: ”guz ordh äru ande[le]k plaster som läkia siälenna sar”, ’Guds ord är andligt plåster som läker själens sår’.

Betydelsen ’sårskydd, häftförband’ är betydligt yngre.

Plåster går tillbaka på grekiskans (phármakon) émplast(r)on, ’salva som smorts på’, och hör ihop med emplássein, ’smörja, stryka på’, och plássein, ’forma, knåda’. Ordsläktingar är plasma och plast(isk).

I engelskan betyder plaster jämte ’plåster’ också ’murbruk; gips’, och den tyska motsvarigheten Pflaster betyder både ’plåster’ och ’sten-, gatubeläggning’.

Från fornsvenskan är också dragplåster belagt. Det var ett retmedel som kunde framkalla lokal kärlutvidgning i huden och som troddes dra bort och minska utgjutningar eller vattensamlingar i organen. Sedan 1800-talet används dragplåster om någon eller något som kan dra, locka publik till ett evenemang.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.