På spåret med tågmodellen

”Tänk om alla kunde enas om tåget.”
Jag håller en lärarfortbildning någonstans i Mellansverige när en deltagare utbrister detta och får bifall från alla de övriga.
Tåget är min bild av svensk syntax. Så här ser den ut: Varje huvudsats är en tågvagn, som antingen kan köra själv (och då avslutas med stort skiljetecken som punkt, utropstecken eller frågetecken) eller kopplas ihop med andra vagnar med den koppling vi kallar (samordnande) konjunktion.
(Ni tågintresserade som redan här opponerar er, då endast lokvagnar kan köra själva, föreställ er tågvagnar som kan fungera som lok så känns det förhoppningsvis bättre. Kanske rentav inspirerande.)
För en mening som ”du bara stökar till och jag får städa upp” ser tåget ut så här:

Egentligen är det förstås inte själva tåget i sig vi behöver vara överens om och tidigt lära oss i skolan, utan det faktum att svenska språket är uppbyggt av huvudsatser, som kopplas ihop med hjälp av konjunktionerna och, men, för, så, eller och utan. Allt som inte är en huvudsats, en satsdel i en huvudsats eller en beståndsdel i en satsdel i en huvudsats, är undantag.

Bisatser då, undrar kanske någon. Är de ­ligister som olovligen beträder spåret? Eller såna där dressiner som cyklas runt av männi­skor i blåställ? Nej, det är de inte, och här ­kommer en av de allra viktigaste sakerna vi behöver vara överens om för att detta land ska gå åt rätt håll (åtminstone om du frågar en engagerad svensklärare med intresse för svensk menings­byggnad): En bisats ligger, enligt grund­reglerna för svensk syntax, inuti en huvudsats. I tågmodellen har jag låtit dem representeras av bagage. Titta här, hur huvudsatsen ”om du är det minsta intresserad kan jag tänka mig att cykla runt jorden på en tandemcykel” blir på vår tågbana!

Likt väskor kan bisatsen ligga lite var som helst i tågvagnen (fast bara på anvisade platser) – och en väska kan innehålla en annan väska. Som i huvudsatsen ”när Olivia, som klätt sig som höna sedan 2003, kommer ut i en hönsgård, slutar det sällan väl”.

Varför ska vi enas om det här? undrar kanske främst den som inte är svensklärare. De flesta svensklärare, gissar jag, nickar däremot instämmande. Oavsett om man undervisar i svenska för invandrare eller handleder uppsatsskribenter på högskolan ­måste först och främst huvudsatsen sitta för att satser och meningar ska hålla ihop, bli logiska och inte sluta i tomma intet. Titta till exem­pel på den här meningen, som skulle kunna stå i utkastet till en akademisk uppsats: Med tanke på att de faktorer som jag just har räknat upp och som måste tas i beaktande, vilket inte alltid görs.
För den skrivovana univer­sitetsstudenten kan en sådan mening låta akademisk och komplex, men den är i princip en hög bagage på ett spår.
På högstadiet florerar sam­tidigt meningar som: Du gör en ram sen sätter du reglar med 60 cm mellanrum på det kan du skruva trallbrädorna.
Detta är tre tågvagnar som inte kopplats ihop – de måste kopplas medelst konjunktion för att stå tillsammans i meningen, eller separeras med stort skiljetecken och stor bokstav för att rulla på egen hand.

Jag utvecklade tågmodellen när jag under­visade på sfi, och det är oftast i andra­språks­sammanhang jag får tillfälle att prata om den. Men vi lever i ett land där lärare på alla nivåer vittnar om problem med menings­byggnad. Själv tror jag att det beror dels på för lite läsning, dels bristande explicit förståelse för ­språkets struktur. Kanske är det fler som behöver bilder som den av tåget. Förstaspråkstalare såväl som sfi-elever behöver veta, och helst känna, att huvudsatser är textens grundstenar, innan de kan brodera ut sina meningar. Och det vet ju alla som åkt med SJ de senaste åren, att om det ligger främmande föremål på spåret kommer man ingenstans.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Läs fler krönikor av Sara Lövestam.