Nu trendar morfemens alter ego

Äntligen trendar ordet allomorf bland dem som söker sig till min blogg. Annars brukar det mest vara hur odlar man aubergine, livmoderkroppscancer och vad är superlativ (samtliga dessa är saker jag skrivit om) men i veckans rapport från sökmotorn uppges alltså folk ha sökt flitigt på allomorf exempel.

Man önskar ju att detta vore ett tecken på ett ökat intresse för morfologi hos befolkningen, men den verkliga anledningen är troligen att jag just gett ut en barnbok med titeln Allomorferna. Den som hör om boken blir nyfiken, eller har åtagit sig att skriva en recension om boken, och måste nu ta reda på vad en allomorf är på riktigt (i boken är de nämligen blågrå trädtroll).

Det tycks vara lättare sagt än gjort. I recensioner, där skribenten velat förklara den verkliga innebörden av allomorf, har allomorfer förklarats som ”ett slags morfem” eller ”varianter av ändelser”. Det är lika korrekt som att en kompis är ”en sorts människa” eller ”en kinesisk vän” – rätt på ett sätt, missledande på ett annat.

Jag misstänker att det är min egen formulering ”allomorfer är varianter av samma morfem” som förvanskats till ”ett slags morfem”, och efter att ha deltagit i några samtal där jag försökt förklara ordet inser jag att det krävs en förståelse i flera steg där somliga bara är beredda att ta max två. Men Språktidningens kompetenta läsare, bedömer jag, har potential att ta in ordets korrekta betydelse, så här kommer den!

Morfologi är läran om ordens beståndsdelar. Inte bokstäver, stavelser eller ljud, utan de delar av ord som bär på någon sorts betydelse. Ett ord kan innehålla en eller flera sådana delar, och dessa kallas morfem.

Vi kan som övningsexempel ta ordet kniptång. Här finns två betydelsebärande delar, det vill säga två morfem: knip och tång.

Om vi i stället säger det i plural, kniptänger, har ordet plötsligt tre morfem! Knip som betyder ’knip’, täng som betyder ’tång’, och er som är ett grammatiskt morfem och betyder att ordet står i plural.

Här kan man som nybakad morfolog (vilket många av er ju är nu när ni läst en halv krönika om morfologi) uppleva problem när man ska beskriva orden tång respektive täng i kniptång respektive kniptänger. Ska man säga att täng i det här ordet är samma morfem som tång? De är ju olika, men samtidigt är de samma ord.

Det är här ordet allomorf kommer till sin rätt: Allomorfer är olika varianter av samma morfem! Morfemens alter egon, om man så vill. Tång och täng är alltså allomorfer. För att vara tydlig: Tång är inte en allomorf, precis som en ensam människa inte kan vara en kompis. Täng är inte på egen hand en allomorf; det är ett morfem. Men tång och täng är allomorfer.

Ytterligare exempel: I orden mejsel och mejslar är mejsel och mejsl allomorfer (medan ändelsen ar är ett grammatiskt morfem som visar att ordet står i plural). I orden gör och gjorde är gör och gjor allomorfer (och ändelsen de är ett grammatiskt morfem som visar att ordet står i dåtid).

Även grammatiska morfem har ofta allomorfer, alltså varianter av sig själva. Pluralmorfemet i kniptänger är er, medan varianten av samma morfem i mejslar är ar. I yxor är det or och i pianon är det n. Er, ar, or och n är alltså allomorfer.

Men, tycker någon kanske nu, det är ändå oerhört sällan vi behöver prata om olika varianter av samma morfem, såvida vi inte jobbar som lexikologer eller skriver en C-uppsats om starka verb. Nu sitter vi här med ett ord som rullar fint i munnen men som vi aldrig kommer att få anledning att använda, än mindre kunna betydelsen av.

Det lär väl ett tvåsiffrigt antal googlare också ha tyckt – tills de plötsligt en dag överrumplades av behovet att få veta.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.