Moa kunde skriva – men inte stava

Någon har en gång sagt att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Men jag tror det finns en ännu större plats i himlen för kvinnor som gör det motsatta: stöttar och hjälper sina medsystrar. Jag tror också att den platsen är förvillande lik Fogelstad kvinnliga medborgarskola.

Den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad i Sörmland skapades av författaren Elin Wägner och fyra andra framstående kvinnosakskvinnor för att medsystrar ur alla samhällsklasser skulle få kunskaper och träning i den nya rollen som fullvärdiga medborgare som kommit med rösträtten. Men kanske mest för att ge mod och styrka. Mod att kliva fram, styrka att stå kvar när manssamhället ville knuffa dom tillbaka.

En som knuffade var chefredaktören för den syndikalistiska tidningen Arbetaren.

Moa Martinson – som skulle bli en av våra mest älskade författare – hade skrivit artiklar till tidningens kvinnosida. Chefredaktören hade kunnat säga som det var – att hon tog sig för stora friheter med det givna ämnet. För lite om kåldolmar och sömnad och för mycket om kvinnopolitik. I stället valde han att sätta klacken på en av hennes ömmaste tår. Att hon skrev dåligt. Stavningen var uppåt väggarna och det var ett rent straffarbete att korrigera hennes texter, sa chefredaktören.

Moa visste mycket väl att hon inte kunde skriva ordentligt. Blott fyra års skolgång hade hon lyckats skrapa ihop under sin fattiga och kringflackande uppväxt. Nu var hon en ut­arbetad fembarnsmor med en supig karl och ett torp att sköta om. Inte hade hon haft tid att lära sig skönskrift!

Men läsa hade hon orkat. Läst hade hon gjort – allt hon kom över. När karln var ute och söp och barnen somnat.

Så fick hon leta efter nya uppdragsgivare. Då fann hon tidningen Tidevarvet, som startats av Fogelstadskvinnorna för att kunna debattera ­tidens stora frågor. Kvinnofrågan tycktes ha gått i stå, trots den nyligen erövrade ­rösträtten. Den helkvinnliga redaktionen ville därför ingenting hellre än att knyta en arbetarkvinna med driv till sig.

Moa började leverera artiklar. Hon hade så mycket på hjärtat! Om barnaga. Om likalönsfrågan. Om krig och fred. Allt det hon nattetid läst hade silats igenom hennes erfarenheter och kom ut som åsikter och berättelser, om vartannat. Hon hade förvånande lätt att ge sina tankar och åsikter uttryck.

Men nu kom nästa slag – hennes make sprängde sig till döds. Hon stod ensam i livet med barnen.

Då kom Fogelstadskvinnorna åter till hjälp med pengar och en kurs.

En blåsig vårdag tar jag mig till Göteborgs universitet, där arkivet efter Fogelstads­gruppen finns. Jag beställer upp böckerna med dagsprotokollen som kursdeltagarna turades om att skriva. Bläddrar fram sidorna som Moa hade ansvar för.

En snabb blick bekräftar chefredaktörens dom. Moas handstil är allt annat än snygg: bokstäverna klättrar runt på sidorna som berusade insekter. Meningarna vindlar hit och dit med hugskott och tillägg. Hon har struntat i punkt och stavar lite hipp som happ. Aldrig blir alldrig, äldre blir älldre.

Men även om Moas sidor sticker ut som dom spretigaste och mest ovårdade, sticker hennes formuleringsglädje och begåvning ut ännu mer. Läsandet hade gett ett rikt ord­förråd och behärskning av skriftspråkets plurala verbformer. Men mest märks det kommande för­fattarskapet i hur hon leker. Uppsluppet blandar hon stel protokollstil med målande prosa. En bjudning sväller ut till en novell i mikroformat som kulminerar med att ­värdinnan, ­gods­ägaren och riksdagsledamoten Elisabeth Tamm, rädd att festmaten inte ska räcka till gästerna, får smyga undan och äta sig mätt på kall sill och potatis, stående vid ett enkelt träbord i köket.

På Fogelstad, där ingen knuffades eller klev på ömma tår, omgiven av kvinnor som stöttade och trodde på varandra, fick Moa möjlighet att utvecklas. Minst lika mycket som hon fick lära nytt fick hon känna på allvar att hon med sina erfarenheter redan hade något eget och viktigt att bidra med.

Vistelsen gav också tid och ro att skriva eget. I packningen hem hade hon utkastet till sin första roman. Den skulle få titeln Kvinnor och äppelträd och blev hennes genombrott.

För Moa kunde skriva. Hon kunde finna orden, den rätta tonen, sättet att berätta en historia. Hon hade energin att föra stora och ambitiösa skrivprojekt i hamn.

Med hjälp av envishet, hjälpsamma medsystrar och en säregen berättarbegåvning lyckades Moa så småningom alltså bli både läst, berömd och uppburen. 

Men stava, det lärde hon sig aldrig.