Låt runorna bli dina ögonstenar

Sommartiden är extra lämplig för den som vill göra en utflykt. Och varför inte till en runsten? Det finns omkring 2 500 att välja på, och många står längs vägar, eller i alla fall inte så långt bort från civilisationen. Numera är de också oftast framplockade och iordningsställda. Det finns enkla informationstavlor med snabblästa översättningar.

En runristning är ett fragment av vår historia, i en ovanligt modern tappning: kort och personfixerad. För att vara tusenåriga kulturskatter är runorna märkligt lika inläggen på Facebook och Twitter.

Det minst moderna med runstenarna är möjligen urvalet personer som kommer till tals. Det är män som far iväg, män som slåss, män som dör och män som i största allmänhet anses vara värda att minnas. Till och med de som rest stenarna och ristat minnet över männen är män.

Men det finns undantag. I Språktidningen 3/15 berättade Marit Åhlén om runstenen i Jättendal, tre mil norr om Hudiksvall. Vid kyrkan i socknen står en sten som är unik, så vitt vi vet. Det är den enda kända runstenen som är ristad av en kvinna. Det finns andra stenar som nämner kvinnor, men stenen i Jättendal är alltså den enda där en kvinna påstår sig ha knackat in runorna.

Sedan starten 2007 har Språktidningen i varje nummer publicerat en text av Marit Åhlén om en runsten. I detta nummer finns det ingen sådan. För några läsare kommer det kanske som en lättnad, att slippa se de där gamla urtrista gråa bumlingarna. Andra kommer att sakna dem.

Men det är en ommöblering som jag tror att de flesta ändå kommer att gilla. För i höst får du i stället möta runor och ristningar i en annan form; Marit Åhlén kommer att fortsätta att skriva, lite mer sällan, men i längre artiklar. Det gör det möjligt att berätta mer sammansatta historier om till exempel en samling stenar i ett visst område, eller om en viss ristare. Som Gunnborga, ”den goda”, som ristade stenen i Jättendal. Eller Öpir, Marit Åhléns egen favorit.

Öpir var en mycket produktiv runristare på 1100-talet. Han betraktades länge som en slarver. Men i sin avhandling visade Marit Åhlén att han var både noggrann och lättläst. Snart får du alltså stifta bekantskap med honom.

Till dess får du ta en tur ut i naturen och se stenarna med egna ögon.