Jättebättre att resa in i grammatiken

Jag hade en gång en elev på sfi vars favoritord på svenska var jättebättre. Alltså ett ord som inte finns. Det är ett av de där orden som andraspråksinlärare använder, och som är så fina på något sätt att man nästan inte nänns tala om att det är fel. Andra ord på temat är efterså och omtycksam.

Jättebättre är dessutom mycket mer ekonomiskt (eller jätteekonomiskare) än den korrekta versionen: jättemycket bättre. Varför ska vi stoppa in ett mycket? Vad fyller det för funktion? Om man använder ord som inte behövs så är det ofta för att de är platshållare, det vill säga upprätthåller svenskans ordföljd. Så är det inte med mycket.

En grammatisk förklaring är att förledet jätte- inte kan kombineras med adjektiv i komparativ. Prova gärna själv, varken jättestörre eller jättehellre fungerar särskilt bra. Adjektiv i superlativ följer samma mönster. En omelett kan vara jättekletig men aldrig jättekletigast.

Kan det vara för att jätte- är ett förled? frågar jag mig förstås när jag kommit så här långt. Jag provar med ett annat förstärkande förled: skit-.

Min syster blev skitglad för att hon fick ett fallskärmshopp i födelsedagspresent, men min bror blev skitgladare för att han slapp.

Min teori verkar hittills stämma. Mycket gladare fungerar, men varken skitgladare eller jättegladare.

”Aha!” utbrister jag, ”förled kan inte följas av adjektiv i komparativ, medan adverb, till exempel mycket, kan det!”

Denna glädje håller i sig tills jag börjar fundera över andra adverb. Väldigt, till exempel.

Min hund är väldigt plufsigare än i våras.

Ditt vänstra öga är väldigt flirtigare än ditt högra.

Farmor har blivit väldigt virrigare på senaste tiden.

Inget av dessa exempel fungerar. Vill man sätta väldigt före ett adjektiv i komparativ, måste det gå via mycket: Farmor har blivit väldigt mycket virrigare. Kanske gäller det fler adverb.

Jag vidtalar två mig närstående 15-åringar för det ungdomliga perspektivet: Kan man säga ”fett bättre”? Det entydiga svaret (även efter att den mer ambitiösa av dem rådfrågat elva kompisar) är: Nej. Frågan om man kan säga ”fett mycket bättre” besvaras med en sådan där gråtskrattande smiley, men när jag googlar på saken finns det faktiskt en hiphoplåt vars själva titel är just ”Fett mycket bättre”. Antingen är min tonåriga informant inte tillräckligt förortig, eller så är hiphopartisten gammal och cringe. (Alternativ tre: jag har helt missförstått gråtsmileyns innebörd.)

”Aha!” utbrister jag hur som helst igen. ”Ordet mycket innehar en särställning som det enda adverbet som kan bestämma ett adjektiv i komparativ!” Tills jag kommer att tänka på avsevärt. Och ännu.

Vid det här laget har jag nått den punkt då jag slår frenetiskt i Svenska Akademiens grammatik, SAG. Tänk att man alltid hamnar där! Efter en stund hittar jag det: ”Komparativen och superlativen tar andra typer av gradadverbial än positiven.” Jag känner mig bekräftad. Ganska, lagom och väldigt passar för adjektiv i positiv står det, medan betydligt, åtskilligt och väsentligt nämns som gradadverbial som passar för komparativ. Med andra ord: ganska bra fungerar, men inte ganska bättre, medan betydligt bättre fungerar betydligt bättre än betydligt bra.

Det hade förstås varit en god idé att slå upp det här redan från början. Också SAG nämner väldigt och avsevärt. Också i SAG redovisas hur man kan sätta ett gradadverb framför mycket och sedan kombinera det hela med ett adjektiv i komparativ (del 3 sid 201), även om de inte upplyser om att man med denna manöver kan komma undan det så kallade jättebättre-problemet.

Men om jag hade gått till uppslagsböckerna från början hade jag aldrig fått njuta av denna upptäcktsresa, som för mig är det som får grammatik att pirra i magen. Eller som min elev skulle ha skaldat, om hon varit Karin Boye: Vägen är mödan jättevärdare.