Jägarinnor pimpar styrkespråk

När utspelar sig följande citat? Välj mellan 1960-tal, 1990-tal och 2010-tal! Och vad heter boken?

1) ”Kalmars Jägarinnor skar genom skaran av slöshoppande mammor och stirrögda gymnasieelever, glo på något annat förihelvete!”

 2) ”… det är alltså vi, vi, oppositionspartiet, tvingade samman av vår inneboende läskighet som bara bryter sej fram genom kulturfernissan alla insikter till trots …”

 3) ”Kvinnor, jag gillar det. […] Men tyvärr så funkar inte det så vi ska heta gudarna. Slå ihop brudar med guzz och du får gudar.”

Inte så svårt. Guzz (som enligt Svenska Akademiens ordlista stavas guss) placerar det sista citatet i 2010-talet. Läskighet klingar ålderdomligt 1960-tal, och då blir 1990-talet kvar för Kalmars Jägarinnor.

Ser ni också vad som förenar? Citaten handlar om oppositionella, kvinnliga gymnasister i motsättning till lärare, skolkamrater, vuxenvärld och samhälle. De sluter sig samman, sätter namn på sig själva och samlar styrka, på gränsen till oövervinnerlighet, i sin gruppkänsla.

Gruppnamnet är också romantitel. Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet är från 1967 och utspelar sig på ett stockholmskt förortsgymnasium. Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor kom ut 2014, men skildrar händelser på 1990-talet. Och Elin Cullheds nyutkomna Gudarna handlar om Lilly, Bita och Janne (som är en flicka) i dagens Tierp.

Böckerna har inte helt lika förutsättningar. Sundström fångar gymnasistspråket ett par år efter sin egen studentexamen, Folkesson har väntat nästan femton år på att iscensätta sin tonårstid, medan Cullhed, född 1983, uppenbarligen skriver om andra än sig själv.

Dessutom är väl ingen mindre lämpad att analysera upproriska tonårsflickors gruppspråk än en 66-årig, manlig professor. Men min lilla jämförelse säger kanske något om samtida språkhistoria.

Flickorna – amasonerna (som de kallar varandra i Oppositionspartiet), Jägarinnorna och Gudarna – är språkligt medvetna. De har namn inte bara på sig själva utan lika mycket på motståndarna: skinnpartiet eller den grå massan kallas fienderna till Oppositionspartiet, handbollsflickor och puderluder står mot Jägarinnorna och tjejer är motsatsen till Gudarna.

De tre grupperna konstruerar gärna fraser eller slagord som upprepas boken igenom. Tydligast är Jägarinnornas ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga”. Åtminstone amasoner och jägarinnor upptecknar ett eget ordförråd i ordlistor. Amasonerna har exempelvis universalverben bälta (”så bältade vi till Uppsala”) och jippa, Jägarinnorna har universalverbet pimpa (”Pimpa hit den där!”).

Alla tre kvinnokollektiven är också aktiva skribenter. Amasonerna och Gudarna gör tidningar om sig själva, och Jägarinnorna nedtecknar ”i en gul skrivbok dagordning, närvaro, frågor att ta upp, uppdatering av de viktiga listorna”. Men bara Gudarna använder nätburet skriftspråk; i boken finns flera långa sms-dialoger. Jägarinnorna, å sin sida, konstaterar yrvaket att ”Internet var häftiga grejer, där man kunde göra saker som att chatta och maila”, men de har inte hunnit dit själva.

Alla tre sätter också ihop sitt språk av mycket olika beståndsdelar. Böckerna är jag-berättelser som vandrar mellan dagboksstil, med typiska subjektlösa meningar som ”Hade inget annat än en stekpanna”, poetiska avsnitt och ett lätt ironiskt, formellt stilläge: ”Hur ska man veta att den som står därute är upphovsmannen till cirka hälften av all ens sexuella ångest?” skriver Janne i Gudarna.

Engelska förekommer rätt mycket redan i Oppositionspartiet: ”Är väl olika, sa Li carelessly.” Men i Kalmars Jägarinnor och Gudarna består mycket av engelskan av citat från allusioner till rockmusik och populärkultur. I Oppositionspartiet finns ingen musik, och allusionerna gäller i huvudsak kulturarvet. Det kan till och med bli latin: ”Iusta pugna [regelrätt krig] var det.” Enda latinet i Gudarna är carpe diem, som tagit sig in i populärkulturen. Däremot hörs annan mångspråkighet. ”Självklart, azizam [älskling]”, säger Bitas pappa, som talar persiska.

Radikalt olika är sätten att skriva om sex.

Oppositionspartiet: ”… dom ended up på Ias säng och hon nästan förförde honom fast inte riktigt förstås.”

Kalmars Jägarinnor: ”… men på festivalen hånglade jag med en kille, som jag tyckte såg ganska söt ut. Vi […] ramlade ihop i en hög här och var och kunde kyssas och rulla omkring i gräs och lera.”

Gudarna: ”Men jag kan ka deras känsligaste spröt, komma ända in till kåtheten. Min fitta var blöt när han trängde igenom mig, rätt in i det mjuka.”

Som synes är skillnaden störst mellan 1990-tal och 2010-tal, med digital språkanvändning och mångspråkighet. Engelskan finns hela tiden, medan det tidiga 1960-talet skiljer ut sig med kulturarv i stället för populärmusik.

Så har tjejspråk förändrats på femtio år.

Olle Josephson är professor i nordiska språk.