Ingen fara med förändring

Det finns väl inget som språkvetare upp­repar mer envetet än att det är helt naturligt att språk förändras. Det är till och med bra – ett stagnerande språk som inte rör på sig bådar inte gott för språkets fortlevnad. Såna som jag pratar ofta och gärna om att irritation över språkliga förändringar är både naturligt och fullkomligt onödigt. Sannolikt har vi alla varit med och drivit förändringar på något vis – ­tro­ligen till våra egna föräldrars irritation.

Det är lätt att ge intrycket att bara för att man jobbar med språk och vet att förändring är neutralt och naturligt, så förhåller man sig också som person neutral, eventuellt intresserat nyfiken, inför allt som är nytt. En sorts upphöjt, intresserat lugn inför det äventyr som språket är. Och så kan det ju vara. Själv omges jag av unga människor som tillhör generation alfa. De slänger sig med uttryck som demure, no cap och skibidi. Jag är definitivt lugn och intresserat nyfiken, med resultatet att jag har fått veta att jag är en mycket pinsam mamma som vill veta allt om hur uttrycken används och vem som använder dem.

De här språkliga nyheterna, eller novationerna, som språkforskare hellre kallar det, irriterar mig föga. Men alla har något ord eller uttryck som gör att det skaver lite. Det spelar ingen roll hur tränad man är i att alltid vara nyfiken. För mig är det ingen fara som skaver. Det uttrycket har gjort en liten funktionsresa, och kan numera användas på ett nytt sätt, utan att de gamla sätten försvinner. Man kan säga att det har expanderat sitt användningsområde. Men vad är det då som händer?

Tittar man i ordböckerna så är det ­egentligen bara Svenska Akademiens ordbok, den stora historiska ordboken, som har uttrycket med. Det beror på att det är ett flerordsuttryck, och som regel får en begränsad mängd sådana plats i ordböcker.

Ingen fara är historiskt en förkortning av att man säger sånt som det föreligger ingen fara. Så småningom har uttrycket förkortats till ingen fara, eftersom det är den viktigaste biten. Så ingen fara har använts för att säga att det inte finns någon anledning till oro.

Tittar man på hur människor faktiskt använder ingen fara går det ofta till så här: Något händer, kanske råkar jag av misstag trampa dig på foten. Jag tror att jag har gjort dig illa och börjar be om ursäkt. Du tycker inte alls att det gör så ont, så du utbrister ”Ingen fara! Tårna mår bra!”. I den här situationen har alltså något hänt där jag, den som trampar, tror att jag har utsatt dig, den betrampade, för fara eller obehag.

Det finns skäl att vara orolig. Tår är känsliga saker. Det kan också vara så att jag ber dig att göra något som gör att jag begär lite mer än vad som är rimligt. Jag belastar dig på något vis. Kanske ber jag som är kort dig som är längre att plocka ner något från en hylla. Jag ber dig göra något som inte är din uppgift egentligen. Jag tackar dig för din hjälp; i någon mån står jag i skuld och du har gjort mig en tjänst. Du säger ”ingen fara”, och visar mig på så vis att du ­gärna hjälper till – men du visar också att vi båda är överens om att det som du hjälpte mig med skulle ha kunnat uppfattas som en belastning. Men du gjorde det så gärna. Ingen gentjänst eller annan motprestation är nödvändig.

Men för den lite nyare användningen ser det annorlunda ut. Då kan det gå till så här: Du går in i en butik, plockar dina varor, går fram till disken. Du lägger upp det du vill köpa, expediten tar betalt, och du säger ”tack så mycket”. Expediten säger ”ingen fara”. Och det är här det blir intressant. För i det här sammanhanget har ingen gjort något som inte är förväntat av sammanhanget. Du har valt ut varor att köpa – det är just sånt som kunder förväntas göra. Och expediten tar betalt – även det just sånt som expediter förväntas göra. Att jag tackar är en artighetshandling, inte ett tecken på att jag verkligen anser mig stå i skuld. När jag är med om det här aktualiserar min hjärna ett mönster som jag är uppväxt med, nämligen mönstret ”ingen fara följer på att något är oroande eller ansträngande”.  Det gör att min omedelbara tolkning blir att den jag pratar med vill signalera till mig att det finns goda skäl att tänka sig att jag precis har varit lite jobbig: skuldfrågan behöver förhandlas. Men den jag pratar med, expediten, har ett annat mönster, nämligen att ett artigt och lite rutinmässigt svar när någon tackar en för att man utför en serviceuppgift är till exempel ”ingen orsak”, ”tack själv” eller ”ingen fara”. Uttrycket har kommit att ta på sig andra, nya arbetsuppgifter, kanske med stöd av engelskans ”no worries” som används på liknande sätt.
 
Men varför uppstår då irritation? Jo, sådana här förändringar slår inte igenom över en natt. Delar av en befolkning kommer att anamma förändringen snabbt, andra långsamt eller aldrig. En del kommer aldrig ens märka att något är på gång. Precis som med det mesta som är nytt. Under tiden existerar det gamla och det nya sida vid sida. Ibland möts de, och det är då det blir skav. Skavet uppstår när jag tycker mig höra att jag har bett om något jobbigt, medan den andre har för avsikt att vara artig. Jag hör oartighet, den andre är vänlig. Två tolknings­ramar möts och krockar med varandra.

Det här är förstås en helt onödig irritation. Språket har redan gått vidare, utan att jag har hängt med och förändrats med det. Och kanske är det främsta orsaken till att jag blir irriterad? Irritationen i sig är ett tecken på att jag inte längre tillhör en generation som är i framkant. Det är kanske dags att generation X erkänner att även den kan åldras, och att det är generation Z och alfa som driver språket nu. Och det kommer att bli ett rafflande äventyr, precis som det alltid har varit.

Susanna Karlsson är docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.