I varje översättning rensar vi bort möjliga betydelser

Den grekiske tragöden Euripides drama Trojanskorna uppfördes år 415 f.Kr. i Athen. Stycket handlar om vad som händer med de ledande trojanska krigarnas hustrur och barn efter att grekerna har lagt Troja i ruiner. De fördelas som krigsbyte och slavinnor bland de olika grekiska hövdingarna och går förfärliga öden till mötes. Hektors lille son Astyanax mördas för att fiendeätten inte ska kunna fortleva. Det är en mycket skakande pjäs som skildrar krigets vanvett.

Tre av raderna i stycket lyder så här i Agneta Pleijels och min översättning:

Dåraktig är människan som skövlar städer,
ödelägger tempel, skändar gravar,
vilorum för döda, fast hon själv ska dö.

Alldeles ordagrant står det så här i originalet: ”Dåraktig är var och en av de dödliga som skövlar städer och, efter att ha lämnat tempel och gravar (de dödas heliga platser), åt ödslighet, senare själv går under.”

Ja, det är väl en ganska problemfri text? Och vår översättning återger väl innebörden? Låt oss ändå tänka efter.

Orden uttalas av havsguden Poseidon i ett inledande samtal med gudinnan Athena. Med henne sluter han nu ett förbund och de kommer överens om att de tillsammans ska se till att Trojas grekiska besegrare krossas på hemfärden. Athena har därmed bytt sida, för tidigare har hon gett grekerna stöd i krigsföretaget och gett dem makt att förgöra staden, medan Poseidon hela tiden har stått på trojanernas sida i detta drama (vilket han för övrigt inte gör i Iliaden, där han är Trojas fiende). Varför har Athena ändrat sig och bytt sida?

Jo, grekerna har förbrutit sig mot gudarna. En av deras främsta krigare, Ajas, har med våld slitit bort den ledande trojanske krigarens dotter, jungfrun och sierskan Kassandra, från stadens Athenatempel och ingen av de andra grekerna har hindrat honom. Ajas har därmed skändat gudinnans tempel och ödelagt dess helighet.

Grekerna har alltså bränt ner hela staden med gudinnan Athenas stöd. Hur kan då guden i den citerade repliken hävda att människan är dåraktig om hon ”skövlar städer”? Det gjorde de ju med gudomligt stöd?

Tänk om tankegången är en annan, nämligen något i den här stilen: Människan är bra dåraktig! Först ger vi gudar henne rätt och möjlighet att ägna sig åt stadsskövling, men trots detta välvilliga stöd från oss kränker hon oss sedan genom att ge sig på våra helgedomar. Därmed driver hon sig själv i döden. Och grekernas egen undergång (”fast hon själv ska dö”) understryks här genom kontrasten till den undergång som de har berett andra.

Pjäsen har översatts till svenska två gånger tidigare. Jag ser efter hur våra kolleger har tolkat dessa rader. Erik Wilhelm Westling skrev så här 1921:

En dåre är var dödlig, som förstör en stad
och gudahus och gravar, tröttas helga rum,
åt ödsligheten prisger. Själv han sen förgås.

Och 1952 skrev Emil Zilliacus:

En dåre människan som härjar städer
och ödelägger gudars helga hus
och vilorummen där de döda sova.
Hon sår förödelse och skördar död.

(Notera den intressanta växlingen mellan hon och han.) I båda fallen läser man väl texten som en mer allmän reflexion över livet: människan är dåraktig; hon dödar andra men kommer själv att dö – eller: hon dödar andra men bereder därmed sin egen död.

Också vår översättning går att läsa som en mer generell livsvisdom; den läsningen kanske till och med understryks av det inskjutna fast, som noga taget saknar motsvarighet i originalet. Den mera pregnanta innebörd av raderna som jag har prövat är språkligt möjlig, men den är inte språkligt given. Ingen av de tre tolkningarna är uppenbart felaktig. Den andra innebörden ligger i eller under formuleringen som en möjlighet. Man måste också räkna med att raderna är medvetet dubbeltydiga: något som på ytan ser ut som en rätt oförarglig allmän sats har en hårdare, ja grym och cynisk aspekt.

Hur många sådana möjliga innebörder rensar vi bort när vi översätter? Hur många dörrar stänger vi? Att vi rensar och stänger (och därmed förenklar) betraktar jag som självklart och många gånger även oundvikligt. Men ambitionen måste förstås vara att hålla nere antalet så mycket det går och försöka rädda över de inneboende möjligheterna och laddningarna i originalets formuleringar.

Det här var tre rader i ett drama. Återstod sedan 1 329 andra rader att avlyssna på öppna, dolda eller möjliga innebörder innan översättningen blev färdig.

Jan Stolpe är översättare, främst från franska och grekiska.