Förträfflig fras främjar rimlig sång
I min bok Grejen med verb finns ett helt kapitel om verbfrasens onödighet, samt en hatsång. En fördomsfull läsare kan därför tro att jag är emot fraser, men så är det inte alls – nominalfrasen älskar jag faktiskt med viss passion. Varför? För att den är rimlig.
En nominalfras bygger på ett substantiv eller ett pronomen, till exempel tanten. Faktum är att tanten i sig är en nominalfras – det behövs inget mer. Men om vi vill kan vi smycka ut den med alla möjliga attribut.
Vi kan förse den med en artikel och ett adjektiv: den långa tanten
Vi kan ge den ett prepositionsattribut, alltså ett litet påhäng som inleds med preposition: tanten i trädet
Vi kan till och med pracka på den en relativ bisats: tanten vars äppelknyckarförmåga jag avundas
Varför välja, förresten? Vi kan vältra oss i samtliga dessa attribut, och formulera den praktfulla nominalfrasen: den långa tanten i trädet, vars äppelknyckarförmåga jag avundas.
Nu ropar du kanske: ”Syftningsfel! Trädet har väl ingen äppelknyckarförmåga!” Men försök att fokusera på det viktiga här, alltså nominalfrasens rimlighet.
Några andra attribut (eller bestämningar) som man kan hitta i en nominalfras är: genitivattribut (Jockes tant), måttsattribut (sextio kilo tant) och epitet (fru tant). Det finns många andra attribut, och det som de har gemensamt är att de 1) hjälper till att definiera huvudordet (tant) och 2) hänger med huvudordet vart det än tar vägen.
Det som gör nominalfrasen så förträfflig som fras är nämligen att den håller ihop. Om du flyttar huvudordet, det vill säga tanten, till en annan position i satsen, så kommer alla attributen att följa med. Nominalfrasen är en enhet, som dessutom hjälper oss när vi roar oss med satslösning. Ett subjekt eller ett objekt utgörs nästan alltid av just en nominalfras, och det är med hjälp av nominalfrasen vi kan förstå hur subjektet i meningen Din gylf är öppen igen inte är gylf, utan din gylf.
Rimligt, eller hur? Nästan så att man vill brista ut i sång.
Tre frågor till Sara Lövestam
Sara Lövestam är författare, föreläsare och skribent i Språktidningen. I det här numret skriver hon om hur nominalfrasen får henne att vilja brista ut i sång.
När och hur började du intressera dig för grammatik?
När jag var så liten att jag inte visste vad det var. Jag började söka system i språket och försöka lista ut hur det hängde ihop, långt innan någon lärare berättade för mig att det kallades grammatik och att andra redan hade tänkt på det här.
Vad är den vanligaste fördomen om grammatik som du möter?
Att det skulle vara tråkigt. Många ser det nog som tråkigt för att de betraktar det som regler och lagar i stället för ett näst intill magiskt system. Men en annan fördom är att folk inte skulle vara intresserade av grammatik. Det finns jättemånga människor som älskar grammatik, men de är kanske inte alltid de mest högljudda.
Vilken är din favoritterm inom grammatiken?
Det är nog jämnt lopp mellan nollallomorf, klitisk partikel och parasitiskt gap.
