En onödig överlevare i många språk

Du är en utomjordisk lingvist på väg mot ­jorden och småpratar med trafikledningen på din hemplanet. Du har redan tidigare klurat en del på hur Tellusbornas språk skulle kunna se ut.

”Dom kommer väl rimligen att ha sånt som första-, andra- och tredjepersonspronomen”, säger du. ”Jo, det får man väl anta”, hörs i dina lurar (om än ganska knastrigt). ”Någon form av negation måste dom väl också ha”, föreslår du, och får som väntat medhåll hemifrån. Utan att tänka dig för lägger du till: ”Och sen får man väl ändå anta att dom har delat in sina substantiv i godtyckliga grupper, där halva meningen ägnas åt att signalera just vilket substantiv som tillhör vilken grupp.”

Tystnad.

”Vi hör dej lite dåligt nu. Det är nåt med täckningen just i Kuiper-bältet.” Du upprepar påståendet, men möts bara av tystnad. Möjligen kan du uppfatta ett fnissande i andra ändan. Ditt paranoida jag tycker sig också höra ett ”Varför i jösse namn skickade vi ut just den pajasen?”.

Vi som är jordbor vet hur det ligger till, men inte tusan skulle vi gissat det annars: En långt ifrån försumbar del av världens språk gör ungefär det som svenskan gör: Vi delar in substantiv i n-ord (en bok, boken) och t-ord (ett hus, huset). Klasstillhörigheten markeras också på flera andra ord i meningen: Nåt stort rött hus var placerat på den gamla öde­tomten. Det såg inte klokt ut. Kongruens kallas det på fackspråk när böjningsegenskaper hos ett ord på detta sätt smittar av sig på de omgivande.

Det finns vissa tendenser i ­genustilldelningen (namn på metaller brukar vara t-ord, träd n-ord och så vidare), men också gott om undantag, och i allt väsentligt är uppdelningen alltså godtycklig. Som med det mesta finns det väl en historisk förklaring, men den är inte glasklar för experter, och helt ogenomskinlig för vanliga talare. Den som vill lära sig svenska måste helt enkelt för vartenda jämrans substantiv också memorera dess genus.

Det mest slående med ett sådant system är att det har ganska lite med informationsöver­föring att göra. När du yttrar ordet huset levererar du i praktiken tre bitar information – dels att det är ett hus du pratar om, dels att det är en bestämd byggnad som avses och inte vilken som helst, och slutligen att ordet hus råkar vara ett av de substantiv som utgör t-gruppen. Det är bara det att den samtalspartner som alls förstår dig ju kan svenska, och därmed är fullt med­veten om saken.

Det går förvisso att tänka sig en praktisk funktion – om lyssnaren inte uppfattade om du sa hus eller mus, så får vederbörande en chans att snäva in sina gissningar, eftersom det skulle heta musen och inte muset. Genus hjälper oss också att inse att det som inte såg klokt ut i exemplet var huset och inte tomten.

En före detta kollega brukade jämföra detta med personnumrets kontrollsiffra (den sista), som räknas fram från de föregående och därmed kan avslöja om dessa har uppfattats felaktigt.

Men det är mycket bök och stök som krävs för denna rätt marginella vinst. Först då in­lärandet – kanske inte så jobbigt för ett barn, men alla vet hur marigt det är för en vuxen. Även om man fått allt på plats så krävs därtill en hejdundrande massa handgrepp i talögonblicket för att pytsa ut kongruensen på grann­orden.
Och uppenbarligen kan man leva utan detta – alla världens språk har inte genus, om än en betydande minoritet.

Minst lika konstigt (även om det går att välvilligt tolka det som ett argument för den användbarhet som jag alltså tycker är begränsad) är att de språk som jobbar med grammatiskt genus närmast desperat verkar klamra sig fast vid det när systemet väl uppkommit. Visserligen har såväl svenska som de romanska språken skurit ner uppsättningen från tre till två, men inget tyder på att fenomenet skulle vara på väg bort ens efter (minst) sextusen år (under vilka mycket annat kommit och gått). Man skulle kunna tro annat om man lät sig vägledas av att engelskan gjort sig av med sina grammatiska genus, men faktum är att det är extremt ovanligt, både inom indoeuropeiska språk och andra familjer.

Likt personalen på vår rymdfarares hemmabas skulle jag inte ha antagit att genus vore så populärt om jag inte satt inne med svaret. Men fortfarande saknas svaret på den större frågan: Varför gör vi på detta viset?