Dags att liva upp språkpolitiken!

Jag brukar säga att väder är vårt populäraste samtalsämne, och att språk kommer på en god andraplats. Jag har ingen statistik som styrker mitt påstående, bara anekdotiska observationer. Men att vi ofta talar om väder är ett ganska okontroversiellt påstående, lika okontroversiellt som ämnet självt. Väder är något alla kan se och uppleva och det är i det närmaste helt opolitiskt. Du styr inte över vädrets makter. (Kommer diskussionen in på klimatförändringar kan den dock hetta till ordentligt.)

Likt väder är språk ett ämne som alla har erfarenheter av och kan säga något om. De flesta gillar att prata om nya ord, udda dialekter och roliga särskrivningar. Men medan vädret har tappat i betydelse, med hjälp av den tekniska utvecklingen, så har språket vunnit i betydelse, just tack vare den tekniska utvecklingen. Och språket är betydligt mer personligt och politiskt än vädret. Det märks så fort laddade ord, som neger och hen, diskuteras. Eller när man kritiserar hur någon skriver. Det politiska är också tydligt när regeringen föreslår minskade resurser till terminologiarbete och svenskundervisning i utlandet, eller när lärosäten plockar bort kurser i latin eller italienska.

Även politikerna verkar i dag rätt ovilliga att diskutera språkpolitik. När hörde man senast någon tala om de språkpolitiska målen som riksdagen antog för tio år sedan? De borde vara ofarliga att ta upp, eftersom de på ytan tycks helt okontroversiella. Kan det vara för att språkpolitik helt enkelt upplevs som tråkigt?

Men det går att liva upp diskussionen. Redan i de språkpolitiska målen, och språklagen som följde på dem, finns inbyggda motsättningar. Det märks på den myndighet, Institutet för språk och folkminnen, som är satt att bevaka språkets utveckling. Att det är ett svårt jobb visar sig genom att chefsstolen på Språkrådet, den mest språkpolitiska av institutets avdelningar, bytt ägare många gånger. Just nu står den till och med tom.

På sidan 26 gör Bo Löfvendahl en genomgång av hur det står till med svensk språkpolitik. Artikeln har fått rubriken ”Vem styr över svenska språket?” Svaret är förstås ”alla”. Alla som skriver, talar, lyssnar, läser. Men några har mer inflytande än andra. Och frågan gäller vilka det ska vara, och om de sköter sitt jobb. Jag ska inte förekomma Bo Löfvendahls slutsatser, men redan det faktum att frågan behöver ställas antyder något.