Är språkets väktare på väg bort?

Nyligen läste jag en bokserie som var välresearchad, intressant berättad och hade en spännande historia. Men jag hajade till över alla språkliga småmissar, speciellt med tanke på att den var något av en bästsäljare. Där stod ”en misstänksam väska”, ”komma till bukt med”, ”även fast”, ”mer antal personer” samt både över- och felanvända uttryck.

När en god vän till mig läste en annan extremt bästsäljande bokserie som bland annat utspelade sig i en miljö med så kallade datahackare, noterade hon alla illa valda uttryck som användes i böckerna. ”Fick nys om”, ”sjung ut”, ”visste således”, ”struntprat”, ”styva linan”, ”betuttad”, ”min sköna”, ”ta mig tusan”, ”fula fiskar” och ”dra något gammalt över dig” var några av dem. Hon fick ihop en lång lista med fraser som hade passat perfekt – i en film med Sickan Carlsson. I hackarmiljön lät de minst sagt aparta. 

Själv tycker jag inte att det ska falla någon skugga över dem som gett upphov till språkmissarna. Som jag ser det är det viktigaste med en författare att hen kan berätta en bra historia på ett fängslande sätt, vilket båda dessa sannerligen kan. Rätta kan andra göra.

Detta fick mig att fundera på redaktörens roll. Alla exempel som jag har tagit upp här hade varit självklara och ganska enkla för en duktig redaktör att snygga till, men av någon anledning har det inte gjorts. Är redaktörerna, dessa språkets centrala väktare, likt korrekturläsarna på tidningsredaktionerna, på väg att bortrationaliseras?

Jag jobbar varken i förlags- eller tidningsvärlden, men vet hur det ser ut numera när man söker webbrelaterade tjänster inom marknadsföring:

”Vi söker dig som har förståelse för hela kedjan från ax till limpa inom marknadsföring och reklam. Du har en art directors kunskap att tillsammans med övrig avdelning ta fram idéer och koncept, men samtidigt själv kunna ta vid som fotograf, grafisk designer, copywriter, projektledare, produktionsledare och ad-assistent.”

Så löd en autentisk platsannons för ett modeföretag för ett par år sedan. De sökte med andra ord en person som på egen hand skulle ansvara för allting som en mindre reklambyrå gör. Och utöver detta agera assistent till sig själv (om det blev för mycket att göra, får man anta).

Om denna ax-till-limpa-situation är likartad för alla som traditionellt sett haft en roll som förlagsredaktör ska de numera skriva boken, faktagranska, korrekturläsa och redigera den, ordna med tryck, layouta omslaget, se till att den får pr och baka snittarna till lanseringsminglet. Och fort ska det med all säkerhet gå.

Är det konstigt i så fall att det slinker igenom en och annan språklig malör?

Det minsta jag kan göra som något slags representant för språkpoliskåren (den snälla delen!) är att uttrycka min beundran över alla ljuvligt petimätriga och noggranna redaktörer där ute som nagelfar texter och tvättar dem till perfektion. Ni är värda alla tänkbara hyllningskörer. Och era orimliga arbetsuppgifter hoppas jag att man snart kommer till bukt med.