Allt fler asterixer visar på fotnötter

Att skojsa med ord är inte alldeles ofarligt, även om den fysiska skadan inte blir stor. Skämtet kan tas på allvar. Det händer att även akademiker aningslöst kallar sina vetenskapliga fotnoter för fotnötter.
Vad som började som en ordlek uppfattas av många nu som normalform. Det heter ju fot–fötter, rot–rötter. Analogi, det vill säga följdriktighet, är en av de starkaste krafterna i språkutvecklingen. Fotnoterna är ju dessutom inte större än små nötter, och många är de också för det mesta.

Nu har fotnötterna tagit steget in i ordböckerna, dock med den högst befogade kommentaren ”skämtsamt”.

Inom diplomatin håller man sig dock till noter (ibland uttalat med å) i underhandlingar med andra stater, inte sällan för att uttrycka ogillande. Så visst kan diplomatiska nötter vara orsaken till noter från Utrikesdepartementet.

Till fotnoter hänvisas ibland med en liten stjärna, en asterisk.

”Jag har alltid trott att det heter asterix!”, har jag flera gånger fått höra från häpna personer som upplysts om det rätta förhållandet. Skyldiga till missuppfattningen är förstås Uderzo och Goscinny, tecknar- och textparet bakom seriefiguren Asterix. Denne, liksom hans vänner Obelix och Idefix och andra i den galliska motståndsbyn, har fått sitt suffix -ix efter den store härföraren Vercingetorix (död år 46 f.Kr.), som tappert men förgäves kämpade mot Caesar och hans romare. Men visst är den småväxte Asterix en stjärna i sitt uppror mot övermakten: aster är grekiska för ’stjärna’, asterisk en liten sådan.

Man undrar om seriens skapare anade hur många felsägningar och felskrivningar de skulle komma åstad med sin ordlek, inte bara på svenska.

Somliga missuppfattningar bottnar i att man helt enkelt inte kommer till rätta med ordet. En bekant brottades hela livet med ordet sfinx, med en inledande bokstavskombination som är främmande för svenskan. Just därför att hon uppfattade ordet som krångligt, gjorde hon det ofrivilligt ännu krångligare; ur hennes mun kom när hon försökte sig på det alltid sfnix.

Främmande ord inbjuder många gånger till förvanskningar: rhododo:dendron (om någon minns Nicke lilltroll), helikopeter …

I barnamun kan mycket få ny form: falmskärm, trygga räkan, smällflugare … På gränsen till att bli etablerat som riktigt ord är ruschelkana. För barn är uttalet av rutschkana svårbemästrat. Den dag de klarar det är de dessutom för det mesta för stora för att nedlåta sig till att åka i en.

Att säga pangkaka är en rättighet som tillfaller alla, inte bara barn. Pannkaka, bokstavstroget uttalat, är alltför pedantiskt när maten ska på bordet en vanlig torsdag. Och när alltihop bara blir pannkaka finns det bara ett uttal.

Som medverkande i Dagens Nyheters årliga tävling ”Nutidsorienteringen” (för högstadiet, numera nedlagd) fick jag under en rad år en viss inblick i språkets – och inte minst missuppfattningarnas – psykologi. Många mer eller mindre felaktiga svar byggde på ljudbilden, ofta med inslag från snarlika ord. Att hamburgare blev handbörjare är inte helt ologiskt – man håller ju matstycket i handen. I många ord med -nd före b blir uttalet mb: ”hambroms”, ”brambil”, ”tamborste”, men det låter ju lite slarvigt.

Så om nu ”hambroms” rätteligen skrivs handbroms, då är det väl rimligt att hamburgare skrivs hand-? Och vem har inte fått lära sig att börja och mörk uttalas med ö och inte som ”burja” och ”murk”? Då borde förstås burgare på rätt svenska både uttalas och stavas med ö. Man ska ju säga ”nybörjare” och inte ”nyburjare”. Sålunda handbörjare.

Andra nybildningar bland svaren var mer associativa. Ett år efterfrågades hundrasen pitbullterrier. Bland de många förslagen fanns putbillterrier och bullpitterrier, vidare grand dios (en grand danois är förvisso grandios), liksom jakthunden stövlare.

Den efterfrågade geparden tog ny gestalt i geopard och lejopard.

Namn utgjorde en grupp för sig. Den tidigare franske presidenten Jacques Chirac fick drag av smådealare, Tjack Tjirack, medan Einstein begåvades med ett förnamn som gjorde honom till ett med en annan vetenskapsman, det kända monstrets skapare: Frank Einstein.

Åkomman tinnitus blev å andra sidan mera som en sagofigur för de små: Tinni Tuss.

De som hävdar att folk talar hur som helst anar inte att det även bakom felaktigheterna kan finnas en tanke. Svaret Novellpriset för Nobelpriset visar klart att svararen visste att det var fråga om litteratur.

Och Indiska ostkompaniet klämmer man inte ur sig man om man är helt historielös. Vad rätt du tänkt, fast det var fel, för att tala med Grönköpingsskalden.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.