Vitryssland eller Belarus?

Namnet på ett av Sveriges grannländer har varit en het fråga i mer än ett decennium. Ska det kallas Vitryssland eller Belarus? Politiker, språkvårdare, aktivister och journalister har lagt fram en mängd olika meningar om saken.

Vitryssland har förblivit den officiella formen i ordböcker och normerande namnkällor. Men utrikesminister Ann Linde skrev i Dagens Nyheter november 2019 att ”utrikesdepartementet från och med nu förordar användningen av Belarus i det svenska språket”.

Artikeln var en diplomatisk artighetsgest inför ett besök i den vitryska huvudstaden Minsk. Men den kungjorde också ett internpolitiskt beslut på UD, som medfört att Belarus plötsligt hade blivit det officiella svenska namnet på landet i EU-sammanhang.

Så är det nu Belarus som gäller överallt? Nja, den politiska ledningen på UD är knappast en språklig normauktoritet, och beslutet fattades utan språkliga avvägningar. En övergång också i medierna, ordböckerna och allmänspråket måste ske brett och med bistånd från namnvårdande organ som Mediespråksgruppen och Namnvårdsgruppen.

Från 2009 och framåt har föreningen Sveriges belarusier och vissa svenska politiker och opinionsbildare förordat en svensk övergång till namnet Belarus. Men hittills har den svenska språkvårdens hållning varit att behålla Vitryssland.

Det finns starka argument både för att behålla Vitryssland och för att ändra till Belarus. Det är inte osannolikt att UD:s beslut kan påverka utvecklingen.

I debatten har en mängd olika aspekter – historiska, etymologiska, politiska, känslomässiga – lyfts fram, men det finns tre huvudargument som hänger nära samman med varandra.

Det första är att man bör använda Belarus, eftersom landet heter så på det egna språket (med latinska tecken).

I FN:s förteckningar över nationsnamn används i princip så kallade endonymer, det vill säga den namnform som landet självt använder. Sverige listas till exempel som just Sverige i den förteckningen. Detta gör man utan något normerande syfte och utan språkliga argument för en viss namnform.

När Vitryssland (som jag av praktiska skäl kallar landet i den här artikeln) blev självständigt 1991 och valde namnformen Belarus, förtecknades den således automatiskt så även i FN:s namnlistor – och vissa länder har sedan valt att följa den.

Endonymformer är också det vi i dag normalt väljer för nya namn som vi konfronteras med. Av det skälet finns det också en utbredd men felaktig föreställning om att Belarus och andra endonymer är de egentliga och ”korrekta” namnformerna.

Men för äldre namn har det väldigt ofta utvecklats så kallade exonymer. Det är former som är anpassade till det egna språkets stavnings- och uttalsmönster, som Frankrike (inte La France) och Köpenhamn (inte København) i svenskan. På samma sätt heter Sverige något annat i så gott som alla andra språk i världen, inklusive vitryskan där Швецыя – med den latinska formen Šviecyja – används.

Att behålla gamla nationella exonymer är en stark tradition i väldigt många länder, och sådana namn brukar vi inte utmönstra utan synnerliga skäl. Att Vitryssland faktiskt har instiftat en särskild lag som säger att andra nationer ska benämna nationen Republiken Belarus är inget sådant skäl. Ändå har det ibland använts som ett argument för att landet bör heta Belarus på svenska. Men någon rätt att styra över andra nationers namnskick har förstås inget land.

Det finns även en föreställning om att alla andra länder redan har ändrat till Belarus. ”Samma korrigering har tidigare gjorts i exempelvis engelskan och franskan”, som Ann Linde formulerar det i Dagens Nyheter.

För de formella namnformerna – de som används i mellanstatliga sammanhang – används alltjämt motsvarigheter till Vitryssland, som finskans Valko-Venäjä. Ett fåtal använder just Belarus och rätt många har varianter där slutledet ändå fortsatt är detsamma som för Ryssland, som i franskans Biélorussie. Och i ett flertal länder används exonymformer i allmänspråk och medietexter, som Weißrussland i tyskan, även om dessa länder har ett formellt Belarus.

Det andra huvudargumentet är att Vitryssland är en språkligt och ursprungligt felaktig namnform. Många som förespråkar Belarus menar att Vitryssland är en felaktig översättning, och att rus i Belarus snarast går tillbaka på det historiska området Rutenien eller Kievrus (Kievriket). Det anspelar även Ann Linde på i sin artikel i Dagens Nyheter: ”Språkligt innebär det att vi överger en benämning som kan associeras med Ryssland, eftersom ändelsen -rus inte syftar på Ryssland.”

Men begrepp som Rus, Rusland och Rutenien har haft olika innebörd genom historien. Så de etymologiska argumenten får sägas vara mycket tveksamma redan i ryskan och vitryskan, och knappast heller relevant för exonymstavningar på andra språk. Ytterst sägs det gemensamma ordledet rus gå tillbaka på samma ord: det svenska verbet ro, som bildade grunden i benämningen på herrefolket från Sverige – som kom roende över havet.

Det blev senare en allmän benämning på det styrande skiktet, ännu senare en benämning på alla invånare i området (ruser, rutener etcetera). Att rus stavats ryss i de båda nationsnamnen Ryssland och Vitryssland, och att de båda har försetts med nationsepitetet -land, handlar mest om språkliga tillfälligheter.

Ordledet bela sägs betyda ’vit’, även om vissa ordböcker också ger ’sumpmark, träsk’ som en tänkbar innebörd.

Etymologiskt finns alltså inte mycket att invända mot Vitryssland. Man kan med fog påstå att Belarus betyder just ’Vitryssland’, och motsvarande namnform används fortfarande i ett stort antal länder i världen.

Vissa menar också att Vitryssland snarast är en sentida översättning från ryskans namn Belorussia, i betydelsen ’det vita Ryssland’, och att det är en avspegling av rysk imperialism gentemot Vitryssland. Men namnet Vitryssland har lång hävd i svenskan; Svenska Akademiens ordbok har belägg på det och på orden vitryss och vitrysk sedan 1600-talet, alltså långt före den ryska imperialism som rådde under framför allt 1800-talet.

Att säga att benämningen Vitryssland i sig är imperialistisk – ungefär som om vi fortfarande skulle använda benämningen Belgiska Kongo – är alltså fel. Däremot kan man hävda att benämningen Vitryssland i vissa språk och sammanhang använts för att göra sådana imperialistiska syften och kopplingar. En jämförelse med Lill-Ryssland för Ukraina brukar lyftas fram. Det är snarast dessa kopplingar Belarusförespråkarna vill frigöra sig från, vilket är fullt förståeligt.

Det tredje huvudargumentet är att Vitryssland blandas samman med Ryssland. Belarusförespråkarna har ofta påpekat att de historiska relationerna mellan Vitryssland och Ryssland, förstärkt av den språkliga likheten mellan namnen, gör att människor inte kan urskilja Vitryssland som en egen nation.

Samtidigt är det långtifrån självklart att det bara är benämningen Vitryssland som är orsaken. Det handlar säkert lika mycket om bristande kunskap om landet som en egen nation vad gäller kultur, språk, historia och människor. Även om exemplen inte är parallella, finns det som bekant också de som blandar ihop Sverige och Schweiz, medan de flesta kan skilja på Nordkorea och Sydkorea just för att vi har kunskap om dessa nationer och deras statsskick. Benämningar kan bidra till att avhjälpa sammanblandningar, men kunskaper är viktigare.

Föreställningen om att det sker en sammanblandning mellan länderna gör att vitryssar ofta känner sig illa till mods. Det är i sig ett relevant argument. Vi vet förvisso inte hur många som känner så. Men av allt att döma är den känslan utbredd, eftersom den hänger intimt samman med en vilja till politisk självständighet gentemot Ryssland. Och den självständigheten är lite av kärnan i hela Belarusfrågan, oavsett vilka argument som används. Denna politiska vilja har ofta kommit att förknippas med oppositionella i Vitryssland, vilket möjligen kan förklara varför det finns så många Belarusanhängare bland svenska politiker och kulturskribenter.

Framtiden talar ändå för Belarus. Oavsett argumenten som jag har beskrivit här, är det i längden den vanligaste namnformen i språket som vinner. Så är det särskilt här i Sverige, där vi inte har någon namninstans som kan fatta officiella beslut om vilka nationsnamn som ska användas.

Ser vi till bruket av de båda namnformerna över tid, kan man förenklat säga att Vitryssland fortsatt dominerar stort, men att Belarus har blivit vanligare, relativt sett: för cirka tio år sedan utgjorde Belarus ungefär 5 procent av beläggen i medietexter; i dag utgör de drygt 10 procent – en andel som nu växer.

UD:s namnbeslut kommer säkert att spä på detta tilltagande bruk. I dag vet rimligen också alla svenskar vad Belarus syftar på, vilket underlättar användandet av det namnet.

Namnfrågan Belarus är komplex, och de huvudsakliga argumenten för Belarus är politiska och känslomässiga, inte rent språkliga. Samtidigt spelar det känslomässiga in i den språkliga avvägningen: Om själva namnet Vitryssland – och motsvarande ordbildningar i andra språk – i dag väcker starkt negativa associationer och känslor hos många, är det något vi bör ta hänsyn till. Både det argumentet och utvecklingen i språkbruket talar för att Belarus snart kommer att anammas av allt fler. Men det är, som sagt, avhängigt samsyn och samverkan mellan språkvården, medierna och dem som har makt över våra namnval, inklusive UD.

Om Belarus så småningom tar över helt, eller om båda formerna fortsätter att leva sida vid sida, återstår att se.

Ola Karlsson är språkvårdare på Språkrådet.