Vitryskan är försvarslös

Diktatorn Lukasjenko har inte bara slagit ned på oppositionen. Han har slagit ned på nationens språk också. Men förbluffande få har stått upp till vitryskans försvar.

Vitryssarnas relation till sitt eget språk ställer alla våra vanliga föreställningar på huvudet. Här har vi ett folk som 1991 förklarade sig självständigt, när Sovjetunionen föll samman, men som några år efter självständigheten självmant valde att försvaga det egna språkets ställning.

I en folkomröstning 1995 – låt vara inte helt tillförlitlig – valde över 80 procent att återinföra ryskan som andra officiella språk, efter att ha anklagat den förra regeringen för att ha försökt ”vitryssifiera” landet. Året innan hade Alexander Lukasjenko vunnit valet, och han utnyttjade nu denna folkliga kritik mot det vitryska språkets anhängare för att stärka sin makt. Alltså: en folkvald ledare utnyttjar ett missnöje mot det egna landets språk för att till sist nå en ställning som envåldshärskare. Hur kunde detta ske?

Vitryskan har aldrig haft någon stark ställning. I de vitryska städerna har ryskan och polskan i århundraden varit de främsta språken för den lärda klassen; vitryskan har setts som landsbygdens språk. Inte förrän i 1900-talets början utvecklades ett enhetligt vitryskt skriftspråk. Men inte heller på landsbygden har vitryskan haft någon bärande grupp försvarare; väldigt få har knutit sin nationella identitet till språket. Så när förryskningen satte in – först under Tsarryssland och sedan under Sovjetunionen – möttes den inte av något större motstånd.

Under efterkrigstiden flyttade folk till städerna där de uppmuntrades att gå över till ryska, något som gav ekonomiska fördelar i form av utbildningar och jobb. Att så få protesterade beror också på att ryskan ligger nära vitryskan rent lingvistiskt. Skillnaden är ungefär lika stor som mellan svenska och danska. Men av de östslaviska språken är vitryska mest släkt med ukrainskan.

Ett ytterligare skäl till vitryskans svaga position var att de intellektuella – som kunde ha blivit språkets försvarare – trakasserades och förföljdes. Många av de författare och journalister som väckte nationalkänslan och språket till liv på 1920-talet mördades eller förvisades av Stalin. Och de som blev kvar hade svårt att verka under sovjettiden. På 1970-talet lär det bara ha funnits ett hundratal intellektuella i Minsk som talade vitryska. Först under 1980-talets perestrojka inleddes på nytt en rörelse för en större användning av det vitryska språket.

Men när det fria Vitrysslands första regering snabbt ville stärka vitryskans ställning stötte man på motstånd från människor som antingen hade talat ryska i generationer eller nyligen övergått till ryska utan större protester. Föräldrar blev exempelvis upprörda över att skolan där barnen alltid hade gått plötsligt skulle bedriva all undervisning på vitryska. Och lärarna protesterade. Försvarare av vitryskan har senare medgett att insatserna för att stärka vitryskans ställning genomfördes på ett klumpigt och okänsligt sätt.

Så språkets kräftgång under sovjettiden har fortsatt under Lukasjenko. Det är svårt att säga exakt hur många som i dag använder vitryska som sitt vardagsspråk, men det är säkerligen färre än 10 procent. Antalet skolor som har vitryska som undervisningsspråk minskar för varje år; i Minsk finns bara en handfull kvar. Universiteten är genomgående ryskspråkiga med undantag av ämnen som vitrysk litteratur och historia. FN-organet Unesco har kommit med en ödesmättad deklaration: vitryskan riskerar att dö ut om inget görs för att förändra situationen.

Vad säger då dagens unga vitryssar, de som föddes i samband med självständigheten, om det egna språkets öde? Jag besöker Europas enda universitet i exil, det vitryska European humanities university, som 2004 tvingades flytta över gränsen till Vilnius i Litauen för att kunna verka i full frihet. Här bedrivs undervisning på engelska, ryska – och oftare på vitryska än vid universiteten i hemlandet.

Studenterna berättar att de allra flesta talar ryska med varandra. Det faller sig helt naturligt, eftersom nästan alla har vuxit upp i rysktalande familjer. När jag frågar om de funderat på att börja tala vitryska skruvar de generat på sig och säger att de ”borde ju göra det”, men att de ”har blivit lite lata, det är så lätt att fortsätta med ryskan”.

En student sticker ut ur mängden: Kiryl. Han vill inte att jag skriver hans efternamn, och han vill inte vara med på bild. Parallellt med studierna i journalistik har han börjat arbeta för en vitrysk nyhetsportal i Vilnius som publicerar kritiska artiklar om regimen i Minsk. Hans familj där hemma skulle kunna få bekymmer om hans namn publiceras.

För två år sedan tog Kiryl ett dramatiskt beslut: han skulle helt och hållet gå över till att tala vitryska. Tidigare hade han svarat på vitryska de få gånger han blev tilltalad på språket, annars talade han det inte alls. Nu skulle han börja göra det nonstop.

– Om du vill åstadkomma förändring, börja med dig själv! Vårt språk kommer att dö ut om vi inte själva tar vårt ansvar och börjar tala språket.

Kiryl växte upp i en rysktalande familj i den lilla staden Zaslavl några mil norr om Minsk. När fadern fick höra om hans beslut – på vitryska – reagerade han med förskräckelse.

– Han bad mig sluta omedelbart och frågade ”Vad är det för fel med dig? Är du inte riktigt normal?”, berättar Kiryl och ler åt minnet.

Men allteftersom ändrade fadern sin attityd och i dag försöker han själv tala vitryska med sonen. Kiryl har mött flera liknande reaktioner, och han har mött människor som ursäktar sig för att de talar ryska. När han skulle mönstra för militärtjänsten blev officerarna upplivade och började själva svara på vitryska. När han väntade på bussen och ett gäng yngre killar kom fram för att fråga efter vägen blev de så glada för att hans svarade på vitryska att de erbjöd honom skjuts hem.

– Kanske kan jag på mitt lilla vis bidra till att fler går över till vitryska.

Men han har också mött motsatt reaktion. Nyligen träffade han en bekant till familjen i mataffären där hemma. När Kiryl tilltalade honom ryggade han tillbaka och utbrast: ”Men du som är en bra grabb, varför har du gått över till vitryska? Varför vill du landet illa?”

I mindre städer och på landsbygden har Lukasjenkos regim på ett framgångsrikt sätt fått människor att likställa vitrysktalande människor med bråkiga oppositionella som med hjälp av utländska krafter vill göra landet instabilt.

– Jag blir ledsen av sådana reaktioner. Visst vill jag bli av med Lukasjenko. Men mitt beslut att börja tala vitryska har ju inget med det att göra, det handlar om en kärlek till mitt språk, till min kultur, mitt land.

En del regimkritiker har med sin egen hållning underlättat för Lukasjenko att hamra in den här bilden av de vitrysktalande. Dessa oppositionella har markerat hur opatriotiskt det är att fortsätta tala ryska. De menar att de rysktalande sviker sin nationella identitet, sviker kampen för ett fritt Vitryssland. Flera av de vitryssar jag har talat med på universitetet, som drömmer om en demokratisk utveckling i hemlandet, är upprörda över den inställningen hos delar av oppositionen. Som studenten Maksim Vashkevich som läser kulturvetenskap.

– Överdriv inte det talade språkets betydelse! Jag läser böcker på vitryska, jag lär mig om vårt land. Det talade språket är bara ett verktyg. Det viktiga för identiteten är våra värderingar, vår historia, vad vi står för, vilka vi är, säger han.

Studenten Iryna Lunevich, som understryker att hennes förnamn ska stavas på vitryskt sätt med y och inte med i som på ryska, blir upprörd över att rysktalande ibland kallas för Moskvatrogna.

– Det är ju absurt! Vi är lika mycket emot regimen som någon annan, säger Iryna, som talar ryska hemma med sin familj men vitryska med studiekompisarna i lägenheten i Vilnius.

Kiryl är också besviken på dogmatikerna i oppositionen. Men:

– Samtidigt tycker jag att det är rimligt att kritisera dem som fortsätter att bara tala ryska. Hur ska vitryskan kunna överleva om inte människor börjar tala språket?

På en opålitlig Skype-lina till Minsk når jag Alaksandr Lahviniec som är vice ordförande i en av oppositionsgrupperna, The movement for freedom. Ett sätt som regimen använder för att trakassera oppositionen är att störa internettrafiken.

– Öppet skulle jag aldrig kritisera någon som talar ryska. Men på ett personligt plan, jo, då anklagar jag dem för att försumma sitt eget språk.

– Situationen är allvarlig. De som exempelvis talar iriska på Irland kan acceptera sitt språks svaga ställning. De är trygga i sin egen identitet och hotas inte av engelskan. Det är annorlunda för oss.

Han berättar att regimen visserligen stöder användandet av vitryska officiellt, men att dess ställning i praktiken har försvagats: numera är alla tv-nyheter på ryska, offentliga webbplatser finns inte längre på bägge språken, lagar och andra dokument översätts inte till vitryska trots att lagen kräver det.

– Den dagen demokratin segrar i Vitryssland måste det bli en ändring. Men vi får gå försiktigt fram, ingen snabb övergång den här gången. Jag är ändå optimistisk. Våra kampanjer med dörrknackningar inför valen har visat att en fjärdedel är direkt positiva när vi tilltalar dem på vitryska, hälften reagerar helt neutralt och endast en fjärdedel är negativa.

Om man ska kunna stärka språkets ställning måste man börja i utbildningssystemet. Den unga läraren i statsvetenskap, Tatsiana Chulitskaya, vid det vitryska universitetet i Vilnius införde bonuspoäng för studenter som lämnade in sina uppgifter på vitryska.

– Men det var bara ett par studenter som klarade det. De andra tyckte att det var för jobbigt. En del studenter har rent av svårt att ta till sig studielitteratur på vitryska.

Själv hade hon aldrig mött någon som talade vitryska till vardags förrän hon började på universitetet.

– Undervisningen på vitryska måste börja tidigt. I dag finns bara ett par dagis i Minsk där man talar språket. Det måste bli många fler!

En svensk som har goda insikter i det vitryska språkets öde är vår förre ambassadör i Minsk, Stefan Eriksson, som sparkades ut ur landet i somras. Huvudorsaken var hans nära kontakter med oppositionen, men att han lärt sig vitryska bidrog också sannolikt till att han hade blivit ett hot i regimens ögon. Han är orolig för språkets öde.

– Barn växer upp utan att över huvud taget höra vitryska – det blir som ett främmande språk för dem.

– Men det finns hopp. Jag minns fortfarande med värme de extatiska applåder jag fick på en filmfestival 2006, då jag å Kay Pollaks vägnar tog emot ett filmpris. Många år efteråt har folk kommit fram och berättat vilket intryck det gjorde att jag som utlänning valde att tala vitryska i ett sammanhang där nästan alla talade ryska.

Påhl Ruin är frilansjournalist och bor i Vilnius i Litauen.