Vem styr över svenska språket?

Så här lyder språklagens motsvarighet till tio Guds bud:

• Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Dessa fyra budord antogs av riksdagen år 2005 som Sveriges språkpolitiska mål, och blev efter många års utredande lag 2009. I Språkrådets konferensrum hänger en plansch där budorden är tryckta med stora bokstäver, något påminnande om en altartavla. Och här talar vi om urkunder som det ständigt hänvisas till i språkpolitikens snåriga värld.

Alla kanske inte tolkar dem på samma sätt, men så är det ju med grundtexterna inom alla religioner. Språklagen är ganska kortfattad, men ett mer utförligt dokument som uttolkar lagen – en sorts katekes, talmud eller hadith – finns att ladda ner från Språkrådets webbplats.

Och nog finns plats för både renläriga och kättare på språkets område. Vi har en lagstiftning, vi har en myndighet, vi har en rad fristående instanser, som Svenska Akademien, Terminologicentrum, forskare vid universitet och högskolor, språkdatabaser och ordboksredaktioner. Dessutom finns nätverksliknande samarbeten av mer eller mindre formaliserat slag: Klarspråksgruppen, Språkvårdsgruppen, Samspråksgruppen, Datatermgruppen, Biotermgruppen, Mediespråksgruppen.

I dag är det drygt fem år sedan språklagen började gälla. Har den åstadkommit någonting? Är det kanske dags för en översyn? Finns det strukturella brister?

Språkrådet bildades 2006, i en tid när man aktade sig för att öka antalet myndigheter. I stället fick det bli en avdelning hos en myndighet som redan fanns, nämligen Språk- och folkminnesinstitutet, som i övrigt ägnade sig åt arkivvård. Den kombinationen har inte varit utan komplikationer.

Olle Josephson blev Svenska språknämndens sista chef och Språkrådets första. Han anser att omorganisationen 2006 var nödvändig:

– Avsikten var ju att skapa ett starkt och handlingskraftigt centrum för svensk språkpolitik. Detta var omöjligt så länge Svenska språknämnden var en halvprivat förening med mycket skakig ekonomisk grund och inga minoritets- eller invandrarspråk i uppdraget.

Olle Josephson tycker dock att den nya språkmyndigheten kanske inte fick en helt idealisk organisation. Namnet – Institutet för språk och folkminnen – är till exempel ganska misslyckat.

– Men jag menar att myndigheten ändå har förutsättningar att bli det kraftcentrum som är avgörande för att svensk språkpolitik ska kunna gå framåt. Språkpolitiken är ett ganska splittrat område, och man måste räkna med att politikerna sällan kommer att högprioritera den. Därför är det extra viktigt med en myndighet med hög kompetens, som vågar ta egna initiativ och driva på för ett jämlikt och rättvist svenskt språksamhälle.

En som har följt utvecklingen från första början är Björn Melander, professor i svenska vid Uppsala universitet. Han var huvudsekreterare för utredningen Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket, som presenterades 2002. Den fick sitt uppdrag precis vid millennieskiftet och kan sägas ha lagt grunden för svensk språkpolitik. Hur var synen på språkvård då?

– En sak som var mycket omdiskuterad i slutet av 1990-talet var domänförlust, den process som gjorde att svenskan på många områden tappade mark till engelskan. Den uppfattades då som ett akut hot, inte minst i samband med EU-inträdet, säger Björn Melander.

En annan diskussion som då var aktuell gällde allas rätt att tillägna sig språket.

– Vi insåg att vi inte bara kan titta på svenskan isolerat, utan att vi måste ha en strategi för hela det svenska språksamhället. I ett mångspråkigt samhälle är det helt avgörande att ha ett språk som fungerar som ett lingua franca, det vill säga ett gemensamt språk – i det här fallet svenska.

Att hitta en ändamålsenlig organisation ingick också i utredningens uppdrag. Svenska språknämnden var då en halvofficiell instans med stöd från det allmänna, men det behövdes en ”riktig” statlig myndighet, ansåg utredarna:

– Vi har en språkpolitik som bygger på vissa värderingar – till exempel att alla ska ha rätt att utveckla sitt modersmål, det fjärde språkmålet. Språkpolitiken har ett demokratiskt mandat och det gör att det behövs en myndighet som kan styras.

Ja, det är mycket myndigheten har att hantera. Den ska både kunna hjälpa allmänheten med språkfrågor och övervaka andra myndigheters språkanvändning. Samma budgetpost ska räcka till att bevara kunskapen om äldre tiders dialekter och till att utveckla språkvården, allt medan samhället förändras i rasande takt. Uppgifterna har ökat, men inte resurserna, och inre stridigheter har tärt på organisationen.

En del problem är strukturella, som den grundläggande frågan om gränsdragningen mellan de två departementen för kultur och utbildning. Många av problemen på språkets område är ju tydligt relaterade till skolan, och kan därmed inte lösas inom Kulturdepartementets sfär. Inte sedan Leif Pagrotskys tid har kultur- och utbildningsfrågor funnits i samma ministerportfölj.

Under sin ministertid hade Lena Adelsohn Liljeroth ansvar både för kultur och idrott, men på Alice Bah Kuhnkes bord kombineras nu kultur med demokrati – och dit hör också en rad komplicerade mediefrågor. Nog kan man tycka att svenska språket är en viktig komponent i det sammanhanget, och nog vore det roligt att höra henne utveckla det på sitt vackra Hordamål. Men kulturministerns pressekreterare meddelar att hon inte kan ge någon intervjutid för Språktidningen före sommaren – vi får inte ens svar på om vi över huvud taget får någon. Vi finner inte heller några uttalanden om svensk språkpolitik som vi kan citera från Alice Bah Kuhnkes sex månader som statsråd, mer än några kortfattade yttranden om minoritetsspråkens betydelse.

Nå, det är inte bara jag som har svårt att få tag på kulturministern. Ingrid Johansson Lind, generaldirektör på Institutets för språk och folkminnen, har bara träffat henne en gång, på ett mingel, berättar hon. Med sin långa erfarenhet som tjänsteman på Kulturdepartementet tar Ingrid Johansson Lind dock detta ganska lugnt. Hon tycker att det snarast är en tillgång att kulturministern har fått en större portfölj, där även demokratifrågorna ingår, med tanke på hur tätt sammanflätade frågorna är. Och även hon nämner minoriteterna.

– Minoritetsfrågorna har vuxit och nu har departementet hela paketet. Ur vårt perspektiv är det perfekt, säger hon.

Med den nya lagen fick de fem minoritetsspråken inte bara ett officiellt erkännande. Den resulterade också i att tjänstemän på en statlig myndighet anställdes för att tillgodose deras intressen.

– Det är på det området vi märker ett markant ökat tryck, och vi fick också nyligen tre extra miljoner i anslag för det. Minoritetsspråken har fått kraft, energi och flyt, säger Ingrid Johansson Lind, när jag träffar henne i Uppsala, där myndighetens ledning sitter på Arkivcentrum, tillsammans med andra språkforskare.

Minoritetsspråk regleras av konventioner som Sverige har ratificerat. Hur de uppfylls övervakas av en Europarådskommitté, som vart tredje år går igenom minoritetsspråkens ställning punkt för punkt –och påtalar vad som behöver förbättras. Men när det gäller svenskan finns inga motsvarande mekanismer för att följa upp hur språkpolitiken förverkligas.

Kriterier för vad som enligt lag ska räknas som minoritetsspråk är att det ska utgöra en etablerad kultur som har funnits i generationer. Samiska, finska och meänkieli har uråldrig hävd inom dagens svenska territorium, romska språk har talats sedan 1500-talet och jiddisch, det nyaste av minoritetsspråken, har funnits i Sverige sedan slutet av 1700-talet.

Ibland hörs förslag om att göra något av de nyare invandrarspråken till officiella minoritetsspråk, men det kommer att dröja länge, tror Inger Johansson Lind:

– Det är inte omöjligt att persiska eller arabiska får en sådan ställning i framtiden, men vi får räkna med att det tar 100 år.

En strid kring Språkrådets synlighet blev den avgörande omständighet som fick Språkrådets dåvarande chef, Lena Ekberg, att sluta för tre år sedan. Då trumfade generaldirektören igenom att Språkrådet inte skulle få ha en egen webbplats, utan i stället bli en del av den som hörde till Institutet för språk och folkminnen. Ekberg avgick i protest.

– Lena Ekberg lämnade posten för att hon inte kunde implementera ett beslut som jag hade fattat. Språkrådets chef måste förstå rollen som mellanchef i en statlig myndighet, säger Ingrid Johansson Lind.

Dispyten om webbplatsen var dock bara den utlösande faktorn, menar Lena Ekberg när jag talar med henne på telefon. Hon berättar om de många, långa diskussioner hon hade om Språkrådets ställning inom myndigheten, där hennes uppfattning var att Språkrådet borde fungera relativt självständigt, i eget namn:

– Det var inte en personlig konflikt. Vi hade olika uppfattningar om vilka befogenheter chefen för Språkrådet ska ha. Det viktigaste skälet att lägga ner Språkrådets webbplats var att myndigheten skulle framstå som en enhet utåt och uppåt.

Ibland fick Lena Ekberg höra att Språkrådet i stället framstod som en ”myndighet i myndigheten”, något hon inte tycker är särskilt problematiskt.

– Det viktiga är att Språkrådet når ut med sina tjänster och sitt uppdrag – inte att det trummas in att Språkrådet är en del av Institutet för språk och folkminnen. Det var roligt att leda Språkrådet, men inte meningsfullt att mer och mer tid gick till överbyggnaden, ledningsgruppsmöten och policyfrågor för själva myndigheten.

Tiden som chef för Språkrådet gjorde i alla fall Lena Ekberg mer nyfiken på språkpolitik, men nu från forskningssidan. Framför allt har hon intresserat sig för glappet mellan politiska visioner och implementering.

– Det finns två motstridiga strategier i svensk språkpolitik. Den ena är att svenskan ska skyddas, framför allt mot hotet från engelskan. Detta nämns visserligen inte i själva språklagen, men i alla förarbeten. Den andra strategin är att flerspråkigheten ska främjas i samhället och ge individen språkliga möjligheter, oavsett modersmål.

Lena Ekberg menar att detta är en motsättning i språklagen som inte diskuteras tillräckligt:

– Å ena sidan ska språklagen främja svenskan, som i världen är ett minoritetsspråk gentemot engelskan, å andra sidan ska lagen främja minoritetsspråk i Sverige. Samma lag uttrycker både en ”positiv” och en ”negativ” språkplanering.

Den negativa språkplaneringen strävar efter att upprätthålla status quo – som i förhållandet mellan svenska och engelska. Den positiva språkplaneringen vill åstadkomma en förändring – som i stödet till minoritetsspråk och föreskrifterna om allas tillgång till språk.

Ett problem med språklagen är att det är en ”ramlag”. Det innebär att om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, så gäller inte språklagen.

Språklagen har resulterat i en del JO-anmälningar, bland annat när det gäller användningen av engelska inom högre utbildning och forskning. Där har JO riktat kritik mot högskolor som krävt att anställningsansökningar ska vara skrivna på engelska. Vid ett annat tillfälle har JO kritiserat ett forskningsråd som ställde samma krav vid utlysningen av forskningsmedel. Enligt språklagens princip om att svenska ska vara förvaltningsspråk, ska den enskilde alltid kunna kommunicera på svenska med myndigheter. Dit hör både lärosäten och statliga forskningsråd. De blev ålagda att dra tillbaka kravet på engelska.

Lena Ekberg gick igenom alla anmälningar som kom in den första tiden efter språklagens tillkomst:

– Alla handlade om engelska! Alltså inte om utebliven modersmålsundervisning eller minoritetsspråkens rättigheter, utan om att det allmänna hade använt engelska i offentlig kommunikation – på skyltar, i e-postadresser och så vidare.

En del tog det som självklart att detta var brott mot språklagen. De utgick från en sorts övertolkning av lagen; om inte hotet från engelskan hade funnits hade den ju inte kommit till stånd. Trots att anmälarna inte fick stöd av JO, hade de alltså på ett sätt tolkat intentionerna rätt i alla fall, enligt Lena Ekberg.

– Å andra sidan märkte jag att företrädare för olika minoriteter, intresseföreningar och modersmålslärare uppfattade det som att språklagen skulle ge dem rätt till undervisning. Men språklagen är ingen rättighetslag för individen, den stipulerar bara vilka skyldigheter myndigheterna har.

Hon anser att det skulle behövas ett mer konkret handlingsprogram, eftersom språklagen är en så generell lag. Det finns också nackdelar med att språkmyndigheten inte hör till Utbildningsdepartementet:

– Målen spelar ingen roll om man inte kan genomföra dem. Modersmålsundervisningen är ett av samhällets sätt att förverkliga en målsättning. För att göra det måste man koppla språklagens intentioner till de mer specifika lagarna och förordningarna inom utbildningsområdet. Jag tror också att det finns ett glapp mellan staten och kommunerna, som kanske inte alltid har möjligheter att uppfylla de statliga målen.

Ansvarigt statsråd när språklagen tillkom var förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, och henne är det inga problem att få tag på. Hon minns diskussionerna mycket väl. Språklagen föregicks av en del politiska strider innan partierna till slut kunde enas.

– Jag är förvånad att det tog så lång tid att få språklagen på plats, säger hon.

Hon pekar också på hur viktig språklagen är, inte bara som symbol, och skulle gärna se att kunskap i svenska var ett krav för medborgarskap:

– Svenska språket är kanske inte hotat i dag, men tänk på att det i snitt försvinner ett språk i världen var tionde dag.

Ett särskilt horn i sidan har Lena Adelsohn Liljeroth till alla som skriver forskningsrapporter och avhandlingar utan att göra dem tillgängliga på svenska, ens i en kort sammanfattning.

– Detta trots att deras forskning bekostats av det allmänna! Det råder vi inte riktigt över. Jag tycker det är konstigt att många inte ser det som en viktig fråga i universitetsvärlden.

Men om man inte är nöjd med hur lagen efterföljs, vilka åtgärder kan departementet vidta?

– Ja, det är rätt svårt att utdöma böter. För övrigt införde jag under min tid på Kulturdepartementet förbud just mot uttrycket ”vidta åtgärder”. I stället ville jag att vi skulle ”göra saker”.

Däremot vill Lena Adelsohn Liljeroth gärna lyfta fram hur mycket som gjorts från departementets sida när det gäller tillgänglighet.

– Vi krävde till exempel i det senaste filmavtalet, som fortfarande gäller, att filmer som får stöd skulle vara möjliga att se textade på biograf. Det blev mycket diskussioner om det, och det var viktigt att Svensk filmindustri som kommersiell aktör gick i bräschen.

En som haft anledning att fundera mycket över gränserna mellan kommersiella och politiska åtaganden på språksidan är Rickard Domeij, Språkrådets expert på språkteknologi – det vill säga utvecklingen av nya tekniker som röststyrning och digital överföring mellan tal och text. Han påpekar vilka stora finansieringsproblem som finns på området:

– Det är viktigt att utvecklingen av språkteknologi håller någorlunda jämna steg med den internationella utvecklingen, och det kostar ganska mycket att utveckla. Problemet är att det inte blir samma villkor för alla språk. För engelska är det lönsamt att ta fram de datorstödda språkresurser som behövs, för svenska behövs det kanske statliga medel.

Det görs en hel del satsningar på att bygga upp och utveckla själva tekniken, och Domeij nämner både Vetenskapsrådet och EU. Men vem ser till att tekniken fylls med innehåll – från miljarder exempel på talad och skriven svenska och många andra språk? Utan sådana databaser går det inte att konstruera välfungerande syntetiskt tal eller översättningsprogram.

– Själva innehållet betalar de inte, säger Rickard Domeij. Ingen har i uppgift att göra materialet tillgängligt, fast det finns en massa resurser på olika ställen: hos KTH, på universitet, till och med hos myndigheter. Men det finns inte någon samordning. Att ta ett helhetsgrepp är en gigantisk uppgift, men helt avgörande för den framtida utvecklingen.

Ett framtida problem är också den stagnerande ordboksutgivningen. All tillväxt sker nu på webben. Tidigare finansierades ordböcker och lexikon genom att användarna själva betalade för dem. Men om inte användarna måste betala längre, vem ska då göra det? Det finns inte längre ett kommersiellt intresse av att ta fram ordböcker.

– Det finns fortfarande kommersiella aktörer, som Google och Microsoft – men är det de som ska bestämma vilka språk som ska stödjas? Vi skulle behöva ett tydligare uppdrag från regeringen att inventera och samordna språkresurserna, säger Rickard Domeij.

Svenska Akademien är en fristående nyckelspelare på området, och Svenska Akademiens ordlista, SAOL, har fortfarande en idogt arbetande redaktion, knuten till Göteborgs universitet. I dagarna har den rykande färska upplagan av SAOL blivit uppmärksammad och omdebatterad. Att ordlistans redaktion tar på sig en mer normerande roll är inte okontroversiellt. Tidigare har det varit en grundläggande princip att ordlistan i första hand ska vara deskriptiv, det vill säga att den ska beskriva det språk som används, reglera stavning och böjning, men inte tala om för språkbrukarna vilka ord de bör använda. Men i dag måste redaktionen navigera bland många starkt pådrivande krafter i en språkvärld som förändras mycket snabbt.

– Vi går mot ett samhälle som har allt mindre av kollektiv normbildning. I dag väljer alla sitt eget massmedielandskap, man väljer sina egna nyheter. Det får också språkliga konsekvenser, säger Björn Melander.

Det kan till exempel leda till fler gruppmarkörer i språket. Särskilt laddade ord, som kan kopplas till sexism och rasism, accepteras av vissa men inte av andra. Ord som tidigare uppfattats som helt oproblematiska är plötsligt ifrågasatta. Språkvärlden kan inte blunda för den problematiken, påpekar Björn Melander:

– Ofta finns inga självklara svar på frågorna. Men det viktiga är att språkvårdens svar alltid måste bygga på en gedigen bas av kunskaper.

Makten över språkpolitiken är alltså spridd på många håll: kommunerna, som ska garantera skolans modersmålsundervisning, forskningen, som ska utveckla det språkteknologiska innehållet, universiteten, som ska säkra svenskan som vetenskapsspråk, Terminologicentrum, som behöver anslag från Näringsdepartementet för att utveckla svensk terminologi, Svenska Akademien med sina ordböcker och ordlistor, hela medieindustrin och många fler.

Men det finns en nyckelpost i den svenska språkpolitiken som är ledig i dag. Institutet för språk och folkminnen söker på nytt en chef för Språkrådet; Lena Ekbergs efterträdare stannade i mindre än två år. Det är dags att finna en ny uttolkare av språklagen och dess fyra budord. Posten tillsätts av generaldirektören själv, och hon har uppdragit åt rekryteringsföretaget Mercuri urval att leta efter en lämplig person. Ingrid Johansson Lind framhåller att det ska vara någon som kan förena alla kravspecifikationer: ha en stark roll, vara en god företrädare för Språkrådet, svara mot alla krav från både personalen och omvärlden, kunna uttrycka sig både i tv-soffor och på seminarier och ha en gedigen forskningsbakgrund.

Och så publiceras annonsen, några veckor efter intervjun. Rubriken lyder ”Driven ledare med intresse för språkvården i Sverige”. Men det där med ”gedigen forskningsbakgrund” kom visst bort på vägen. I stället för språkvetenskaplig kompetens räcker det med ”en god överblick över relevant forskning” – i alla fall räknas det som en merit, vid sidan av att vara van kommunikatör, skicklig skribent och innehavare av ett stort kontaktnät.

Vad som inte står är att denna drivna ledare också måste vara klar över rollen som mellanchef på en statlig myndighet, ständigt beredd att implementera generaldirektörens beslut.

Bo Löfvendahl är redaktör för Svenska Dagbladets språkspalt och har under många år varit tidningens språkvårdare och medlem i Mediespråksgruppen.