Vem är Gud?

Ända sedan de första kristna spreds ut från Jerusalem åt olika håll i Romarriket, har kristna missionärer gett sig ut i världen för att förmedla sin tro till ”hedningar” och icke-troende. Syftet med den kristna missionen har alltid varit att omvända människor till ”den rätta läran”. Men för att kunna nå ut med Bibelns budskap har missionärerna ofta varit tvungna att översätta bibelskriften till mottagarnas tungomål. Både muntligt och skriftligt.

I det katolska Europa under medeltiden var bibelöversättning inte prioriterad. Bland tidiga europeiska översättningar märks bland annat John Wycliffes översättning till engelska från 1382 och Jan Hus översättning till böhmiska – tjeckiskans föregångare – som var klar före 1412. Men det var framför allt i samband med reformationen på 1500-talet som översättandet tog fart. Martin Luthers tyska bibelöversättning från 1534 kom att inspirera till översättning till flera andra språk.

De som stod bakom tidiga europeiska översättningar använde en terminologi som redan hade varit etablerad i kyrkliga sammanhang i århundraden: synd, skuld, frälsning och så vidare. I europeiska språk är många sådana termer dessutom vanligtvis av latinskt eller grekiskt ursprung.

Olika kristna samfund och bibelsällskap jobbar än i dag med att sprida det kristna budskapet till jordens alla hörn, och för dem är översättandet av bibeltexten viktig. Och om de folkslag man kommer till inte har något skriftspråk sedan tidigare, tar man på sig uppgiften att skapa ett sådant.

Ett dilemma som bibelsällskapen då tampas med är vad det egentligen är som ska översättas. Den kultur som missionärerna kommer i kontakt med är ofta vitt skild från både den västerländska kulturen och den kultur som beskrivs i Bibeln. Är det nödvändigt att översätta hela verket, inklusive den världsbild och gudsbild som förekommer där?

På 1800-talet var den förhärskande åsikten hos europeiska missionärer att de folkgrupper de jobbade hos inte bara skulle omvändas till den rätta bekännelsen; de skulle också bli europeiska i livsstil och värderingar.

I dag är det många som ser annorlunda på detta. Wycliffe Global Alliance är en paraplyorganisation som har namn efter just John Wycliffe. Målet för denna organisation är att översätta Bibeln till alla språk som folk talar, och som det finns anledning att anta kommer att talas om några generationer framåt. Wycliffe Global Alliance grundades av amerikanen William Cameron Townsend 1942, och har sitt säte i Orlando, Florida.

Per Kronlid är tidigare ordförande för Folk & Språk, en svensk organisation som är medlem i Wycliffe Global Alliance. Han säger att det som ska översättas inte är en viss kultur eller ett visst kulturellt sammanhang. Snarare ska Bibelns budskap översättas till mottagarnas kulturella sammanhang. Budskapet ska göras begripligt där.

Australiern Brian Geytenbeek är mångårig översättare inom Wycliffe Global Alliance. Han översätter Bibeln till olika talade aboriginspråk i Australien. Han delar Per Kronlids inställning. I översättningsprocessen hittar man sällan på specifika ord som direkt ska motsvara ord och koncept som finns i den bibliska grundtexten, som är på hebreiska i Gamla Testamentet och på grekiska i Nya Testamentet. I stället använder man sig av omskrivningar.

Ett problem uppstår redan när översättaren ska hitta en motsvarighet till namnet ’Gud’. I stora delar av Australien har ursprungsbefolkningen ingen direkt parallell till Gud – man tror inte på någon högre makt som samtidigt kan ses som skapare och som ett gott väsen.

På Elcho Island, norr om Australiens nordkust, jobbade tidigare kristna missionärer, som tagit sig an översättningen till det inhemska språket djambarrpuyngu. Missionärerna använde sig länge av ordet Motj för ’Gud’, eftersom någon tidig missionär hade frågat vad namnet på det högsta väsendet var, och då fått svaret att det var just Motj. Men vid ett senare tillfälle upptäckte man att Motj, även om han ansågs vara det högsta och mäktigaste väsendet, var en ond makt. Därför tyckte man inte längre det var lämpligt att översätta ’Gud’ med Motj.

I stora delar av Australien använder sig missionärerna därför numera av omskrivningar, översättningar av fraser som ’Han däruppe’ och ’Fadern däruppe’.

På andra håll i världen finns dock inhemska gudanamn som anses användbara. Den nederländsk-kanadensiska missionären Jack Popjes jobbade till exempel tidigare hos canela-indianerna i Brasilien. Han upptäckte att hela deras mytologi var fokuserad på de två gudarna Solen och Månen. Solen var skaparguden, och kallades Pahpam, ’vår far’, av ursprungsbefolkningen. När Solen var färdig med sin skapelse klev han enligt mytologin upp i himlen, och samspelade inte mer med sin skapelse. När Jack Popjes översatte Bibelns skapelseberättelser i Första Mosebok fick canelafolket stifta bekantskap med en gud som först skapade, och sedan också fortsatte att kommunicera. Missionärerna bestämde sig då för att Pahpam var ett bra namn också för Bibelns Gud i översättningen, och fyllde sedan det inhemska namnet med ett delvis nytt innehåll.

I Bibelns budskap är också synd ett centralt begrepp. Människan har syndat, och behöver därför Guds förlåtelse. Men vad står egentligen detta begrepp för? Efter att ha funderat över de tio budord som Moses enligt Bibeln fick från Gud, bestämde sig canelafolket för att acceptera den beskrivande översättningen Pahpam jarkwa kayna ipa, ’att agera/leva utanför Pahpams instruktioner’.

Hos de nyangumarta-talande aboriginerna i nordvästra Australien kom man fram till en liknande omskrivning för ’synd’. I Markusevangeliets andra kapitel beskrivs hur Jesus äter med ’tullindrivare och syndare’. I översättningen till nyangumarta beskrivs syndarna som dem som ’struntar i den judiska lagen’ och dem som ’struntar i Gud’. (Se jämförelsen mellan den svenska återgivningen av nyangumarta-översättningen och motsvarande ställe i svenska Bibel 2000 i faktarutan på sidan 58.)

Ett annat problem kan vara alla de liknelser som Jesus använder sig av i evangelierna. Dessa har bland annat visat sig vara mycket besvärliga för australiska aboriginer, hävdar Brian Geytenbeek. Folk utan skriftlig kultur tänker ofta konkret, på det som är verkligt och på det man anser vara verkligt – andevärlden inräknad. Därför har aboriginspråk i Australien ganska få abstrakta begrepp, och många aboriginfolk använder inte liknelser alls.

Brian Geytenbeek berättar om en workshop med aboriginer från två olika folkgrupper år 1988. Där var det tänkt att han först skulle beskriva hur ”konkreta” liknelser fungerar, det vill säga sådana där något fysiskt och konkret jämförs med något annat fysiskt och konkret – till exempel ’stolens rygg’ och ’bergets fot’, där både stolen och berget liknas vid människokroppen. Sedan skulle han komma in på mer abstrakta liknelser, där åtminstone det ena ledet är mer abstrakt än det andra – exempelvis ’livet är som en resa’. Han kom dock aldrig så långt som till de abstrakta liknelserna, för det gick helt enkelt inte att ta sig förbi de konkreta. Aboriginerna var inte vana att tänka i liknelser, och en av konsekvenserna blev att Brian Geytenbeek och hans fru Helen fick infoga långa beskrivande och förklarande avsnitt i anslutning till Jesus liknelser i Bibeln.

Motsvarande problem fanns inte hos canela, berättar Jack Popjes, eftersom de använder liknelser. Till exempel kallar de folk med långa ögonbryn för ’hundar’, eftersom hundar ofta har långa ögonbryn. Hos canelafolket anses det fint att inte ha några ögonbryn alls, och det är vanligt att man börjar plocka ögonbryn redan på nyfödda.

Vem är då Jesus, och vad har han gjort? Enligt kristna har Jesus tagit människans synder på sig. Detta översattes i canelaversionen enkelt och smidigt i termerna av att Jesus hade en kritxwy-relation till mänskligheten. Varje vuxen canela har en kritxwy-relation till någon annan – någon som kan ta dennes plats i vissa sociala situationer.

Om någon bryter mot de regler och normer som finns i canela-samhället är det också personens kritxwy-partner som är ansvarig för att inför gruppen genom skådespel visa hur personen brutit mot reglerna. Därigenom drar kritxwy-partnern skam över regelbrytaren.

Jesus hade alltså en kritxwy-relation till resten av mänskligheten, och kunde därför ta på sig Guds straff för alla människors synder.

Det är uppenbart att missionärer och kolonisatörer med kristen bakgrund i många fall har utövat makt över andra kulturer, och försökt vinna över dem till den kristna kulturen. Detta har ibland skett helt aningslöst och med en tydlig välgörenhetstanke. Hur man än väljer att se det så har översättningsprojekten, i sin bästa form, lett till en alfabetisering av folk som tidigare inte har kunnat skriva alls. En annan positiv effekt är att små språk som på kortare eller längre sikt hotas av utrotning har ”fångats” i skrift, och på så sätt räddats i någon form. Och när skriftspråket väl finns, kan det ju också användas till annat. Exempelvis till att nedteckna inhemska myter och skapelseberättelser.

Torbjörn Westerlund är doktor i lingvistik från Uppsala universitet, och jobbar numera som språklärare.