Utan titel!

På Nationalmuseum finns en tavla av Rembrandt med inventarienummer NM 584. Gustav III köpte den 1779 av Eva Bielkes dödsbo. Då kallades den Studie av pojke stödjande huvudet i handen. När den inventariefördes i Nationalmuseums samlingar 1861 bytte den namn till Port­rätt af ung qvinna i röd tröja, kallad Rembrandts kökspiga. I våra dagar kallas den bara Kökspigan. Vad Rembrandt kallade den är inte känt.

Birgitta Sandström är konsthistoriker. Hon var tidigare chef för Zornmuseet, och det är hon som tar målningen som exempel. Tavlan har först en realistisk titel, där bildens faktiska motiv skapar namnet, och får sedan en fiktiv titel, där bildens innehåll tolkas. Under resans gång byts också könet flera gånger på modellen, som från början antogs vara Rembrandts hustru.

Gränsen mellan vad som är en realistisk titel och vad som är en fiktiv titel är inte knivskarp – vår uppfattning av bilder innefattar alltid en viss grad av tolkning. Men termer­na tjänar ändå sitt syfte att synliggöra skilda sätt att skapa titlar.

Tidigt i den västerländska konsthistorien var kyrkan beställare av konst. Motiven var scener ur Bibeln. Konstverken hade titlar som Korsfästelsen, Nattvarden och Skapelsen. Ett verk gavs ett språkligt intressant namn: Anna själv tredje. Det föreställer Jesusbarnet med sin mor Maria och sin mormor Anna. Enkelt uttryckt syftar ”själv tredje” på huvudpersonen Anna, som står i centrum av de tre personerna.

I det växande nederländska borgerskapet hittade konstnärerna på 1600-talet kunder också utanför kyrka och hov. Det stora flertalet beställare var företrädare för framgångsrika familjer, och de beställde porträtt, stilleben och landskapsmotiv. Konstnärerna fick också i uppdrag av gillen och andra sammanslutningar att måla stora grupporträtt.

Rembrandt såg sig själv som porträttmålare, och Kökspigan antas ha varit avsedd som reklam för verksamheten. Tavlan skulle hänga på ytterväggen på hans hus och förleda betraktaren att tro att det var en levande människa.

På 1700-talet blev även svenska bönder beställare av konst, vid sidan av kyrkan, hovet och den besuttna adeln. I de södra delarna av Sverige, och i Dalarna och Hälsingland, pryddes stugväggarna med målade planscher som sattes upp vid högtider. Senare kom målningarna att sitta uppe permanent.

Dalamålarna hämtade, liksom de tidiga kyrkomålarna, sina motiv i Bibeln, men de använde ibland också franska modetidningar som förebilder. Titlarna – som kunde vara långa berättelser – skrev de ner på målningen: Si, så ser således en Pappekoija ut, Hon har en mycket språksam trut, de andre foglar därpå höra, men med förstånd hon intet kan, en enda mening föra an, så plä ock skwaller kiäringar giöra. Gissa motivet, som målades av Jufwas Anders Ersson.

Det skulle dröja fram till sent 1800-tal innan Sverige fick en tillräckligt stor borgarklass för att det skulle kunna skapas en fungerande konstmarknad i landet. Då träffades man i konstsalonger, på franskt manér, umgicks och skådade konst som var till salu. I Paris arrangerades en konstsalong för första gången 1699, i Stockholm öppnades Blanchs konstsalong 1883.

Anders Zorn och Ernst Joseph­son gav sina tavlor fiktiva titlar, som Zorns Modersstolthet och Tur hos damerna och Josephsons Spanska smeder.

Ernst Josephsons Ström­karlen refuserades av Nationalmuseum, vilket fick prins Eugen att ilsket köpa in verket och ge det en fast plats på Waldemarsudde. Titeln är dubbeltydig. Dels syftar den på Näcken, dels på den lilla fågel som syns på målningen, och som också kallas strömkarl.

– Carl Larsson är ännu mer intressant, säger konstnären Jordi Arkö. Hans titlar är rent litterära. Carl Larsson ”iscensätter” sin familj. Pontus i skamvrån kallar han en känd tavla – men inte satt sonen Pontus i skamvrån hela den vecka det tog att måla tavlan.

Carl Larsson gör böcker av sina bilder, som säljs framför allt i Tyskland. Då översätts också bildernas titlar till tyska.

De återkommande salongerna kom att bli en mötesplats för konsten och dess publik, som hade varierande grad av bildning och ställning i samhället. Salongerna visade ”salongsmåleri”, konst som inte kunde uppfattas som provocerande.

Det är på dessa salonger som den kanske vanligaste av alla titlar dyker upp: Utan titel. Den benämningen kan uppfattas som att det är upp till betraktaren att tolka bilden; att konstnären har lämnat verket helt och hållet till betraktaren. Men man kan också uppfatta den som att bilden inte är färdig.

– Unga konststudenter som bevakade varandra ville inte förhäva sig, berättar Jordi Arkö, som har undervisat på Konsthögskolan i Stockholm.

Fortfarande är Utan titel en vanlig benämning. En Googlesökning ger 48 900 träffar.

Konstnären Peter Johansson har satt Utan titel på ett av sina verk från 2006. På berget Kvarntorpshögen utanför Kumla i Närke har han satt upp en skylt med texten ”Johansson”. Färg, storlek och typsnitt är en kopia av skylten ”Hollywood” i USA:s kända filmdistrikt.

– Jag kan läsa hela böcker för att få den rätta titeln, berättar Peter Johansson. Ibland skapas titeln före verkets tillkomst, ibland efter.

Peter Johansson vill att det ska se enkelt ut, och titeln ska uttrycka det. Hans förebild är den amerikanske konstnären Roy Lichtenstein, som slog igenom på 1950-talet och vars serieinspirerade verk gavs minimalistiska, fiktiva titlar som Oil, Baby och Whaam.

På en skylt med femton meter höga bokstäver, som krävt byggnadstillstånd, lastbilar, grävmaskiner och betongfundament, blir Utan titel en humoristisk blinkning.

August Strindberg började måla i slutet av 1870-talet. Han ställde ut i Stockholm 1892, i Berlin 1893 och åter i Stockholm 1895. Per Stam är docent i litteraturvetenskap och huvudredaktör för Strindbergs samlade verk:

– Många av tavlorna är döpta långt senare. När Strindberg flyttar till Paris 1894 omnämner han en del av tavlorna med titlar, Underlandet är en, Vita märrn en annan.

Inferno från 1901 är känd, men det är konstvetaren Göran Söderström som långt sena­re gav tavlan det namnet.

En tavla har dock den store författaren otvivelaktigt själv namngett. Det är målningen Svartsjukans natt som han målade i Berlin 1893 och gav till sin fästmö Frida Uhl.

När Matisse-eleverna Leander Engström, Isaac Grünewald och andra kom tillbaka från Paris 1911, ändrade de sättet att måla och nya motiv dök upp.

Grünewald målar Det sjungande trädet 1915. Titeln är poe­tisk och skapar en suggestiv spänning till motivet. Men Isaac Grünewald tycker att det är ett för lätt knep att skapa uppmärksamhet, och återgår till att låta bild och titel stå för sig själva. Titlarna blir endast något som gör att man kan skilja den ena bilden från den andra.

Året efter, 1916, är Carl Larssons stora målning Midvinterblot klar att hängas i entréhallen på Nationalmuseum, efter en segdragen kamp som pågått ända sedan 1890. Titeln förklarar hur motivet ska tolkas: en konung ska offras. Målningen blir under många år föremål för strider gällande detaljer i motivet, och refuseras till sist.

Den unge Isaac Grünewald ser sin chans, och kommer med ett förslag till fondmålning som han kallar Land och stad. Titeln låter knappast kontroversiell i dag, men då signalerade den att fred skulle skipas mellan nationalromantikerna, som skildrade livet på landsbygden, och modernisterna, som skildrade stadslivet.

I stället för fred blir det fullt krig i Konstsverige. Isaac Grünewald, som är jude, kritiseras på ett sätt som knyter an till den traditionella antisemitiska synen på judar som oäkta, falska, ytliga, imiterande och parasiterande. Hans förmodade motståndare, nationalromantikern Carl Larsson, rycker oväntat ut till försvar och kallar angriparna för ”idiotiska arier”.

Med surrealistiska och kubistiska strömningar under 1920- och 30-talen frikopplas motivet från titeln. Drömlika bilder ges fiktiva titlar som kan uppfattas som konstnärens fria tolkningar av det egna verket: Sven Jonssons Drömland II och Waldemar Lorentzons Ödesnatt är två exempel.

Parallellt finns den mindre uppburna hötorgskonsten, med realistiska titlar: Älg i solnedgång, Månsken som just föreställer det titeln utlovar.

I vår tid är titlarna en spegling av marknaden. Ernst Billgrens motiv innehåller oftast element ur hötorgs­konsten, och titlarna är likartat realistiska: Saknad räv, Stor byggherre planerar, And, Rosa vardagsrum. Sakligt men med en ironisk underton.

Cecilia Edefalk hade en bild i en damtidning som förebild när hon målade en tavla 1990. Den ses som en av den svenska konsthistoriens moderna ikoner. Ursprungligen såldes målningen för 100 000 kronor; hösten 2010 gick den på auktion för 3,8 miljoner kronor.

Titeln, En annan rörelse, skapade en känsla av mystik. Vilken var ”den första” rörelsen?

– Tavlan utgjorde en av flera målningar som hängdes upp tillsammans, säger Cecilia Edefalk, så det var en rörelse mellan målningarna, men också en antydan om att också hon gjorde en rörelse.

Hon lägger ner mycket tankemöda på titlarna och undviker Utan titel, eftersom hon anser att det också är en titel.

– Jag har några målningar som föreställer Helan och Halvan som heter At the moment untitled, eftersom när jag höll på med dem så fick jag en fråga – på engelska – och svarade att de just då saknade titel.

Åmells konsthandel i Stockholm handlar med konst från 1700-talet till nutid. Werner Åmell menar att titeln rent estetiskt inte betyder något, men däremot kommersiellt.

– Vi har en väldigt fin målning av Carl Wilhelmson som är svårsåld för att den heter Den sjuka flickan. Den föreställer en sjuk flicka. Hade man ändrat titeln till Tillfrisknandet så hade det varit en helt annan sak. Så löjligt kan det vara med titlar.

Navet i Stockholm är Sergelfontänen vid Sergels torg. Här badar nybakade studenter, segerrusiga fotbollsfans och vanliga fyllon. Plaskdansen rör sig runt en 37,5 meter hög och 130 ton tung glasobelisk av Edvin Öhrström.

I officiella sammanhang heter den Kristall, vertikal accent i glas och stål. Kulturhusets personal kallar den Glaspitten.

Fotnot: Sedan 1997 hänger Carl Larssons Midvinterblot på sin plats på Nationalmuseum.