Svenska på finska

I finland finns inga landsting, så den finska språkvården i Sverige har byggt ett nytt finskt ord: maakäräjät. För de finnar som bor i Sverige måste kunna tala med varandra på sitt eget språk om svenska samhällsfenomen. Men nya finska ord, för viktiga svenska företeelser, uppstår också spontant. Systembolaget får kort och gott heta Systeemi.

Systeemi och liknande uppfinningar kallas svecismer – ord eller uttryck som är lånade från svenskan, i mer eller mindre finskanpassad form. Finskspråkiga i Sverige lånar lätt in svenska ord, särskilt i talspråket, och i takt med att svecismerna ser dagens ljus blir också den finska som talas i Sverige mer och mer olik den finska som talas i Finland.

Denna ”svenska” variant av finska kallas vanligen sverigefinska – inte att förväxla med finlandssvenska, som är den variant av svenska som talas i Finland. Och i sverigefinskan införlivas alltså ord som speglar det svenska samhället.

Finsk språkvård vill gärna att det finska skriftspråket i Sverige ska hålla sig så nära finskan i Finland som möjligt, och har som uppdrag att bland annat erbjuda finska termer för de svenska samhällsfenomen som saknar motsvarighet i Finland. Ordet maakäräjät, är ett exempel på detta. Det är ett översättningslån med ordet maa som betyder ’land’ och käräjä som betyder ’ting’. Det är därmed ett sverigefinskt ord, men inte en svecism.

Svecismerna stöter man främst på i talspråket, och där förekommer de inte bara som enstaka ord, utan blir en del av hela det finska språksystemet. Man kan jämföra med de många engelska lånord som kommer in i svenskan, och som då anpassas till svenskans system av böjning, stavning och uttal. Baby blev bebis, babies blev bebisar.

Men till skillnad från engelskan och svenskan är finskan ett så kallat agglutinerande språk. Det innebär att man i högre grad än i till exempel engelska och svenska använder sig av böjningar som fogas till ordets grundform. På så sätt bildas längre ord i språket, som här:

tehdä ilolla
’att göra något med glädje’

På ordet ilo, ’gjädje’, har man här hängt adessivändelsen -lla. Adessiv är ett kasus, och med det kan man uttrycka med vad man gör någonting, där svenskan i stället skulle ha flera ord, som i detta fall alltså prepositionen med. Finskan har 14 kasus – eller 15 beroende på hur man räknar – som bidrar till den rika böjningsfloran.

Den mer ”korrekta” finska formen av tehdä ilolla skulle vara tehdä ilomielin, ’att göra glatt’, medan användningen av adessiv i tehdä ilolla avslöjar det svenska inflytandet: man har ”översatt” prepositionen med adessivändelsen.

Länge var det en benhård princip i finsk språkvård att helt avråda från den här typen av uttryck. Men den finska språknämnden, det statliga expertorgan som i Finland ger rekommendationer om språkbruket, har mjukat upp linjen på senare år. Från år 2003 kan man säga teen ilolla, ’jag gör det med glädje’, med språknämndens välsignelse.

Både sverigefinnar och finlandssvenskar åker tunnelbana. Och i Stockholm heter det ju just tunnelbana, inte metro som i Helsingfors. Den sverigefinska språkvården rekommenderar att man använder ordet metro eller maanalainen (som är en direktöversättning av engelskans underground), men många sverigefinnar använder till vardags helt enkelt ordet tunnelbana, eller möjligen tunnelpaana, som med lätthet fogar in sig i finskans uttal och böjningar.

Ett annat färdmedel, vars namn har lånats rakt av in i det sverigefinska talspråket är pendeli, ’pendel’, för ’pendeltåg’. Man hör till exempel ofta:

Mä meen pendelillä
’Jag åker med pendeltåg’

Ännu oftare kan man dock höra en sverigefinne säga att han eller hon tar pendeln, hellre än åker med:

Mä otan pendelin
’Jag tar pendeln’

Detta är ännu mer svenskanpassat, eftersom man i finlandsfinskan inte tar ett färdmedel. I detta fall har också ändelsen -n lagts till pendeli, en ändelse som anger kasuset ackusativ och används för ett objekt i bestämd form.

Tunnelbanan och pendeln leder kanske fram till barnens dagis – ett annat typiskt ord som hör det svenska samhället till. Ordet fungerar bra när finskans ändelser ska hakas på. En finsktalande förälder i Sverige kan mycket väl säga:

Nyt lähdetään dagikseen
’Nu ska vi gå till dagis’

Och på dagis äter barnen ofta mellis, ’mellanmål’, och det går också bra att servera på sverigefinska:

Haluatko mellistä?
’Vill du ha mellis?’

Mellis i den här meningen har försetts med den finska partitivändelsen -tä. Partitiv anger att det handlar om en del av en större helhet (’en portion’).

Men ibland måste man stanna hemma eftersom barnet är sjukt, och i Sverige får man då vabba. Även det ordet fogar enkelt in sig i en finsk böjning:

Mä vabbaan huomenna
’Jag ska vabba i morgon’

Här är vabba böjt med ändelsen -an, som anger första person singular – i enlighet med subjektet mä, ’jag’.

De här smidiga förkortningarna välkomnas i sverigefinskan, men de oförkortade formerna är svårare. Svenska sammansatta ord, som daghem och mellanmål blir otympliga att anpassa, eftersom de redan långa sammansättningarna blir ännu längre när de finska böjningarna läggs till.

När man väl lämnat in ungen på dagis och kommit till sin arbetsplats, tar andra typiskt svenska aktiviteter vid. Dessa måste också inlemmas i det finska språksystemet. På kontor i Sverige fikar man utan urskillning, och på många arbetsplatser kan man höra:

Mennään fiikalle
’Vi går och fikar’

Men när man sedan på sverigefinska ska specificera vad det är man äter när man fikar kan det bli problematiskt. Förleden rull- i svenskan kan ibland vilseleda sverigefinnar. De finska orden kääretorttu, ’rulltårta’, liukuportaat, ’rulltrappa’ och pyörätuoli, ’rullstol’ blir i många sverigefinskspråkigas tal lite ”fel”. De börjar, efter svenskt mönster, i stället säga rullatorttu, rullaportaat och rullatuoli. Där är svenskas påverkan ganska stark.

Det är dock inte helt ovanligt att orden med rull-förled används även i Finland. Kielitoimiston sanakirja är titeln på Institutet för de inhemska språkens omfattande finskspråkiga ordbok, och den har både rullatuoli och rullaportaat som uppslagsord, men med anmärkningen att det är bättre att använda orden pyörätuoli och liukuportaat. Såvida man inte med rullatuoli avser det traditionella österbottniska hantverksredskap som behövs när man ska spinna garn i västra Finland, förstås.

Det blir ibland uppenbart att sverigefinskan och finlandsfinskan inte är helt lika. En sverigefinne ville till exempel berätta för en person på besök från Finland att hon hade gjort en kupp. Men på finska blev det något annat än det hon avsåg:

Me tehtiin kuppi
’Vi gjorde en kopp’

Finskans kuppi har ingenting med svenskans ’kupp’ att göra, utan betyder alltså ’kopp’. Det händer att sverigefinnar tar till de här direktöversättningarna när de inte hittar ett lika enkelt och smidigt sätt att säga samma sak på finska.

Men smidigheten kan förstås bedra förståelsen, och öka antalet missförstånd. Språkvården jobbar därför med att utveckla det finska språket i Sverige i en riktning som inte ska skilja sig för mycket från finskan i Finland.

På samma sätt jobbar till exempel finlandssvenska språkvårdare med att hålla den svenska som talas i Finland så nära den svenska som talas i Sverige som möjligt. Många så kallade finlandismer – uttryck som är unikt finlandssvenska – försöker man undvika, liksom vissa fennicismer – språkdrag som beror på finskt inflytande.

Och ett syfte med den här typen av språkvård är att modersmålstalarna på var sin sida Östersjön ska kunna förstå varandra.

Men när någon flyttar till ett nytt land, fullt av landsting, dagis, fikabröd och kupper, är det inte konstigt att språket också hänger med.

Riina Heikkilä är språkvårdare i finska på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.
Intervjuer: Wivan Nygård-Fagerudd

Detta är en bearbetad version av en artikel som tidigare har publicerats i Språkbruk (www.sprakbruk.fi).